Priset är för högt

priset
Försommaren år 2015 publicerade norska forskare resultatet av en intervjuundersökning som de gjort med 1.269 romska tiggare i Oslo, Köpenhamn och Stockholm. De hittade ingenting som tydde på att det fanns exploatörer eller kriminella nätverk bakom tiggeriet. Undersökningen gick visserligen inte djupt in i frågan men den gick heller inte emot den oreflekterade och vanliga uppfattningen att tiggarna tar sig till Sverige på egen hand och att de gör det därför att de befinner sig i en akut nödsituation.

Jag tvivlar starkt på den beskrivningen. Det är självklart att gadje inte tillåts någon insyn i hur tiggeriet är organiserat. Det må vara att romerna är fattiga men de är inte dumma. Däremot går det inte att undvika att gadje emellanåt får tydliga tecken på att det inte bara råkade bli så här. Exempelvis syns det på de välorganiserade transporterna, liksom på hur boendet ordnas. Det tiggeri vi möter på gator och torg är förmodligen styrt av andra och mer välbeställda romer i Bulgarien och Rumänien.

I Göteborg finns en spaningsgrupp inom polisen som arbetar med människohandel. I början av juli 2015 började de spana på en grupp tiggare som väckte deras misstankar. Exempelvis satt det utanför Nordstan en ung rullstolsbunden kvinna som, på grund av deformerade fötter och armar inte kunde ta sig till och från platsen på egen hand. Någon körde henne dit varje morgon och hämtade henne på kvällen. Poliserna talade med vakterna som bekräftade att hon brukade sitta där tio till tolv timmar varje dag. Ibland hade hon med sig något att äta men det hände också att hon inte åt någonting under dagen. När tiggeriet gick som bäst fick hon påfyllning i sin mugg varannan minut, när det gick som sämst fick hon ett tiotal gåvor i timmen. Muggen tömde hon i en väska som hon hade bredvid sig.

Poliserna följde efter bilen som plockade upp kvinnan på kvällen och det visade sig att hon bodde i en lägenhet i Bergsjön. Polisen började spana på lägenheten och såg att det bodde flera tiggare där, så många att alla inte fick plats att sova där. Ett par brukade sova över i en bil utanför porten. En granne berättade att det kan ha varit tolv personer som bodde där och att en man har framstått som ledare för gruppen. De förstod att det var romska tiggare, men eftersom tiggeriet inte är olagligt, så gjorde de ingenting åt det. På morgnarna tog sig vissa själva till sina tiggarplatser. Andra kördes ut i bil.

Den här verksamheten drevs av två bröder, Ivan Benov och Simeon Ivanov, deras mamma och den yngre broderns fru, Hristina Grigorova. Samtliga är bulgariska romer. Med fanns också Ivans och Hristinas lilla dotter. Kvinnornas jobb var att åka runt bland tiggarna och ta hand om de pengar som dessa tiggt ihop samt att sköta hushållet, det vill säga i första hand laga mat och tvätta. Det var bröderna som styrde verksamheten. Lägenheten lånade de av en annan rom från Bulgarien, Musli Halil, som i sin tur hade lånat den. Efter att bröderna placerat ut tiggarna på morgonen, så åkte de tillbaka till lägenheten. De gick just inte ut förrän det var dags att hämta hem sina utplacerade tiggare. Emellanåt besökte de ett växlingskontor.

Efter en tids spaning och efter avlyssning av mobiler hade poliserna klart för sig att de båda romska bröderna från Bulgarien ”ägde” tiggarna, som de placerade ut om morgnarna och hämtade på kvällarna. I månadsskiftet oktober november 2015 slog polisen till och samtliga häktades. Några av de tiggande romerna bara ”försvann”. Det fanns fem tiggare kvar:

Vasilka Varbanova som var rullstolsbunden
Dimitar Iliev som var blind
Toni Trifonov som hade 4 procents syn kvar
Angel Tonchev, rörelsehindrad och närmare sjuttio år
Georgi Dragiev som också han var gammal och sliten

Rättegången ägde rum i februari i år. Det visade sig att tiggarna levde ett hårt liv. De hade rekryterats i Bulgarien och förts till Sverige för att tigga. I domen kan man läsa att de tiggt varje dag, utan uppehåll för helger eller vilotillfällen. Det var inte självklart att de skulle få något att äta under dagen. Det var också svårt med toalettbestyren. Den blinde Dimitar fick kissa i en flaska i skydd av en regnrock. Hristina Grigorova hjälpte honom. Vid åtminstone ett tillfälle kissade han på sig. I domen kan man läsa:

Vasilka Varbanova och Tonchev har överlämnat insamlade pengar till Ivan Benov och Dragiev har överlämnat insamlade pengar till en annan person som i sin tur redovisat till Ivan Benov. Under tid Ivan Benov i mitten av september till 18 oktober befann sig i Bulgarien har de överlämnat insamlade pengar till annan person som Ivan Benov anvisat. I ersättning har de tre tiggarna fått logi – en plats på golvet i ett gemensamt rum i lägenheten tillsammans med andra, ytterligare tiggare, samt viss tillgång till hygienutrymmen – mat, enklare frukost och middag, och en osäker utfästelse att pengarna ska fördelas gemensamt i en oviss framtid. Ivan Benov har tillägnat sig hela överskottet av insamlade medel som han använt för egen konsumtion, egna inköp och egen försörjning avseende sig och sina anhöriga här och i hemlandet. /…/

För att hålla dem under sitt inflytande har Simeon Ivanov dels vid i vart fall ett tillfälle i lägenheten misshandlat Toni Trifonov genom att slå honom i ansiktet med knuten näve varvid smärta uppstod och Toni Trifonov tappade och förlorade en kontaktlins, dels utdelat örfilar mot honom, och också hotat Toni Trifonov med ytterligare misshandel. Eftersom Dimitar Iliev inte kan se och Toni Trifonov har svårt att se och ingen av dem pratar andra språk än sitt eget har de båda varit helt utan möjlighet att bege sig från varken lägenheten, bilen eller de platser där de utplacerats.

Förtjänsten verkar ha varit god. För att ställa lägenheten till förfogande fick Musli Halil en bruttointänkt på upp till 20.000 kr eller mer i månaden. Åklagaren påstod att den yngre brodern hade dragit in 120.000 och den äldre 180.000. De åtalade hade inga invändningar. Ingen av tiggarna hade fått del i de insamlade pengarna utan enbart kost och logi. Intressant är att ingen av dem var särskilt pigga på att sätta dit bröderna. I rättegången sa de att de gillade bröderna och hyste förtroende för dem. I domen kan man läsa:

Men människohandelsbrottslighet kännetecknas av att brottsoffret ofta är en svag person som inte fullt ut inser sitt människovärde. Här kan också erinras om att offrets eventuella samtycke inte befriar från straffansvar. Målsägandena i målet får anses tillhöra nämnda kategori av brottsoffer.

Kanske förstod inte domstolen att dessa människor på gott och ont tillhörde samma gemenskap. Hur mycket de än bråkade internt och trots att dessa tiggare hårdexploaterades, så håller romer ihop utåt. Utanför den romska gemenskapen finns det inget liv att leva för dem, i synnerhet inte med tanke på deras grava handikapp. Det är bara att gilla läget.

Den äldste av bröderna, Simeon Ivanov dömdes till fängelse i tre år och sex månader. Ivan Benov fick tre års fängelse och hans fru Hristina Grigorova fick sex månaders fängelse. Brödernas mamma blev frikänd. Musli Halil som hyrde ut lägenheten fick åtta månaders fängelse. Det sammanlagda skadeståndet som gruppen dömdes att betala till sina offer var 335.000 kronor.

Tiggeriet, den kompetenta polisspaningen och rättegången reser ett antal frågor, som inte behandlas i Main Stream Media. Där rapporteras visserligen om domen men det är försiktigt och pliktskyldigast. Detaljerna glider man förbi och som bekant är det i detaljerna som djävulen gömmer sig. De skriver exempelvis inte ens att det handlar om romer. Det får man läsa mellan raderna. Hade det varit ”vanliga svenskar” som exploaterade dessa blinda och lytta kan man vara rätt säker på feta rubriker, i synnerhet i kvällspressen.

En av de frågor som media inte tar upp är vad ”kalaset” kostade i skattemedel. Dyrast är fängelsevistelsen, även om jag kortat strafftiden, eftersom två tredjedelar vanligen är den tid man faktiskt sitter av.

Spaningsarbetet (här hugger jag bara till, men knappast i underkant): 1.000.000:- kr
Dito rättegångskostnader exklusive advokatsarvoden 1.000.000:- kr
Arvoden till försvarsadvokaterna 1.014.277:- kr
Fängelsekostnader 5.975 kr per dag och intern 12.425.934:- kr
Summa 15.440.211:- kr

Här finns också kostnader som inte går att beräkna. Till exempel måste svenska myndigheter ta ansvar för den lilla flickan under tiden föräldrarna sitter i fängelse.

Om vi fortsätter att bolla med siffror, så kan man konstatera att de 300.000 kr som domstolen bedömde att godhjärtade göteborgare stoppat i tiggarnas bössor, medförde en dold kostnad för svenska skattebetalare på mer än 51 kronor per skänkt enkrona. En guldtia drog således med sig en skattekostnad på 510 kr. Det var med andra ord synnerligen dyra allmosor, som inte ens hamnade i rätt fickor utan var själva incitamentet till en mycket hård exploatering av svaga och utsatta människor.

Den fråga som väldigt många svenskar brottas med, också jag, är om man ska ge tiggarna eller om man ska förhärda sig och gå förbi. Att deras misär och lidande är verkligt behöver man inte tvivla på, men vart går pengarna? Varför är det just romer som sysslar med detta? Varför är det inte ett etniskt sett slumpmässigt urval, ett samhällets nedersta skikt som tigger?

Svaret är att tiggeriet är en romsk födkrok, precis som åldringsrån och kopparstölder är det. Det är en verksamhet med vinnare och förlorare bland romerna. Men till skillnad från åldringsrån och kopparstölder, är tiggeriet en legal affärstransaktion. Den som stoppar en guldtia i en tiggares mugg köper sig en dos ”må lite bättre”. Sedan, att det är åsynen av tiggare som fått köparen att ”må lite sämre”, det ingår i spelet.

Detta konstaterande leder vidare till frågan om det är moraliskt föredömligt att på det sättet köpa sig ”må lite bättre”. Är dessa pengar en solidaritetshandling, till hjälp för människor som har det svårt? Då blir det mer komplicerat. Ser exploateringen ut som i exemplet ovan, så bidrar man visserligen till ett antal fattiga människors omedelbara försörjning, men samtidigt befrämjar man människohandel. Troligtvis stoppar man också en del pengar i fickan på en mera välbeställd rom i Bulgarien. Och hur ser det ut på sikt? Hjälper allmosorna romerna ur deras misär?

Svaret är ett entydigt nej. Romer som kan försörja sig på tiggeri hålls kvar i misären. Tiggeriet kombineras, när det är möjligt, med vardagsbrottslighet av alla möjliga slag. Butiksstölder, mobiltelefonsstölder, ta-tillfället-i-flykten-stölder etc. När romer från Bulgarien och Rumänien på olika sätt utnyttjar svenskars ovana vid att möta misär, sänker det livskvaliteten hos många svenskar. Det handlar inte bara om ekonomi, utan också om andra händelser som försämrar livet, som gör Sverige till ett sämre land att leva i. Ett exempel: Häromveckan besökte Gunnar den minneslund där hans mor ligger begravd. Då kommer en tiggare med sin rullvagn, drar ned brallorna och sätter sig helt öppet och ogenerat inom synhåll i ett hörn på kyrkogården och bajsar.

Det var ansvariga politikers uppgift att i första hand se till att dessa romer inte släpptes in i Sverige och i andra hand att införa ett förbud mot tiggeri. De gjorde inget av detta, trots att Sverige redan tagit ett långtgående ansvar för landets egna romska medborgare. Svenska romer levde i början av femtiotalet i djup misär. De fick del av välfärden och har sluppit att sitta i gathörnen och tigga. Det betyder inte att Sveriges romer i dag lever i harmoni med majoritetsbefolkningen och försörjer sig på eget arbete. Det finns naturligtvis de som gör det, men en majoritet är livstidsförsörjda via bidrag. Inom vissa grupperingar finns det också en kriminalitet som är djupt stötande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.