Bygga samhälle

tv
Den här gången är det inte pang på rödbetan utan mera som ett brev, där jag inte riktigt vet hur det ska sluta. En gång i tiden föreläste jag på det här sättet på universitetet, ett slags ”tänka högt”. Jag slutade när flera studenter klagade. Det jag sa stod inte i kurslitteraturen . Vad kunde de lära sig av det här? Hur skulle de veta vad som skulle komma på den skriftliga tentan?

Min grundidé är att tänka och skriva antiideologiskt. Jag tycker illa om ideologier. De till vänster och de till höger, de som skiljer mellan himmel och helvete och de som skiljer mellan trogna och otrogna. Och för den delen alla andra ideologier också. Fanns det någon ideologi som hette ”påläst och verklighetsförankrat förnuft”, så skulle jag känna mig lockad, men så är det ju inte.

Ideologiallergin är för min del inget nytt påfund. I en forskargrupp jag tillhörde på åttiotalet diskuterade vi den franske ädlingen Antoine Louis Claude Destutt de Tracy. Det var han som några år efter franska revolutionen skapade ideologibegreppet. Vi kallade honom bara för Destutt och tillskrev honom diverse korkade idéer: ”Redan Destutt ansåg …” Antagligen var det djupt orättvist. Vi hade ingen koll på honom utan hakade nog mest upp oss på namnet, som vi tyckte var stuttit.

Vänster-höger-skalan kommer jag emellertid inte undan. Jag har en naiv förhoppning att mina uppfattningar om vad som är rätt och fel, klokt och dumt, sorterar sig ungefär som rösterna vid ett val ofta gör, dvs. hälften till vänster och hälften till höger. Det handlar emellertid inte om att jag har någon längtan efter att sortera, utan om att det statistiska utfallet i så fall skulle visa att jag hade ett genomsnittligt politiskt förstånd. Men så är det inte.

De flesta av mina uppfattningar ligger till höger på den politiska skalan. Det kan verka som om jag först kollar vad högern tycker, och sedan tycker jag likadant. Vilket inte bara irriterar mig, utan också reser frågan varför det blir så. Beror det på att högern är klokare? Jag har ju ändå en grundläggande uppfattning av välfärdssamhället som ett bra samhällsbygge och det borde placera mig till vänster. Även om högern, åtminstone i retoriken, har accepterat välfärdssamhället, så är det i Sverige vänstern som förvaltat arvet från Bismarck.

Varför hamnar jag då mest till höger? Jag tror att för mig är det avgörande felet med vänstertänk, att företrädarna inte vill förbättra det samhälle vi tog över från föregående generation utan de vill ha ett annat samhälle än det vi redan har. De vill ha ett befriat samhälle. Befriat från den hierarkiska ordning som utan undantag utmärker mänskliga samhällen, befriat från den patriarkala kvinnosynen, befriat från nationalismens tvångströja. Och givetvis: befriat från rasism. Vi är ju alla lika mycket värda. Eller kanske: politiken måste utformas efter lika-värde-principen. Sympatiskt, men det fungerar ju inte.

Vänsterpolitiken är ganska långt kommen med att i Sverige skapa det där framtidssamhället. Jag kan bara konstatera att detta sluttande-plan-samhälle är ett mycket sämre samhälle än det jag växte upp i. Det är med bedrövelse jag är delaktig i att lämna det vidare till nästa generation. Där tror jag faktiskt att det inte handlar om vänster och höger, utan om att se hur det blir och därefter dra den enda möjliga slutsatsen, nämligen att mångkultur är en skitdum ideologi. Det var väl Destutt som hittade på den förstås!

Det finns lokala världar där mångkulturen är en totalt omöjlig tanke. Tänk er att den kurdiska minoriteten i Sverige – som för övrigt har starka talespersoner för ett mångkulturellt Sverige – bestämde sig för att göra den egna minoriteten mångkulturell. Nej, det går ju inte! Den tanken är otänkbar, i synnerhet bland kurder – ett kurdiskt självmord. Eller, ett mångkulturellt Kurdistan, är det något att kämpa för? Fråga kurderna.

Och motsatt finns det lokala världar där mångkulturen fungerar utmärkt – vilket är liktydigt med att den inte är särskilt synlig. Inte ideologiskt programmatisk utan tagen för given. I exempelvis universitetsvärlden är mångkulturen bara problematisk när det visar sig att den sänker kvaliteten på studenternas insatser, annars inte. I lärar- och forskarmiljön är mångkultur snarare ett plusvärde. Det blir brokigare och intressantare än med pursvenska miljöer. Men observera, det är bara när man ser till vilka människorna är, som befolkar denna värld, som den är mångkulturell. Frågar vi oss hur spelreglerna ser ut så är de stenhårt svenska, om än internationellt kalibrerade och inspirerade.

Där kan jag hålla med Reinfeldt. När han talade inför finska kommunpolitiker och tjänstemän för några veckor sedan sa han:

Eftersom jag nu talar för finländare, ska jag förvarna er. Jag är väldigt mycket för invandring. De starkaste samhällena är öppna och blandade. Samhällen där alla tror på samma gud och gör samma saker är urtrista.

Så kan jag också tycka, som privatperson. Men som samhällsforskare tar jag mig för pannan. Reinfeldt säger att de starkaste samhällena är öppna och blandade och kopplar påståendet till invandring. Det land han tänker på är givetvis USA, ett land där problemen fördjupas, just på grund av blandningen (the unmelting pot). Eftersom Reinfeldt, med tanke på att han under åtta år var Sveriges statsminister, är chockerande obildad, är jag inte säker på att han vet att det starka och demokratiska USA alls inte skapades med några mångkulturella ideal utan av kristna puritanska européer, som under uppbyggnaden för övrigt var så föga mångkulturella att de tyckte att svarta människor passade bäst som slavar.

Att USA som samhälle är öppet och blandat betyder att landet, med ett svenskt trygghetsknarkarperspektiv, är ett farligt land. Vilket det är. I det öppna och blandade USA sitter väldigt många invånare i fängelse. Som jämförelse: I det slutna och homogena Japan sitter väldigt få invånare i fängelse. Det är lätt att hamna på farliga ställen i USA, vilket inte är att rekommendera. I Japan får man anstränga sig för att hamna på ett farligt ställe.

Privata preferenser är fel perspektiv för en samhällsbyggare. Att skapa ett gott samhälle handlar ju inte om vad jag, Reinfeldt eller kanske Gudrun Schyman tycker är urtrist. Det handlar om hur man går tillväga för att bibehålla och förbättra ett samhälle som redan är väldigt bra (om vi talar om Sverige).

Det goda samhällets nyckelord är tillit. Ju fler gudar och ju större mångfald desto bättre, tycker Reinfeldt. Samhälleligt sett är det inget att sträva efter. Ju större blandning, desto lägre tillit, såväl mellan medborgarna som mellan medborgare och politiker.

En politiker som inte kan skilja på sina personliga preferenser och hur det går till att bygga ett bra samhälle, bör inte anförtros någon ledande position. Det var nog bland det mest omdömeslösa svenskarna gjort, när de lät Reinfeldt leda landet i åtta år. Med stadig hand styrde han rätt mot den kollaps som vi nu befinner oss i.

Var finns alla de socialarbetare, lärare och poliser som behövs i dagens mångkulturella Sverige? Var finns bostäderna? Var finns jobben? Det politikerordbajsas i alla medier, men var finns de politiska verkstäderna? I morgonnyheterna hör jag att arbetsgivare raggar svart arbetskraft till och med inne på arbetsförmedlingarna. Och priset på svart arbetskraft har sjunkit till hälften på bara ett år. Det är många som konkurrerar om svartjobben. Så går det till i dagens mångkulturella Sverige.

Ibland gör jag något som Reinfeldt aldrig gör, nämligen sent en kväll tar jag tunnelbanan hem till min mångkulturella förort. Då hamnar jag i ett helt annat slags samhälle än den politiska retorikens attraktivt mångkulturella värld. De svenskar som sitter i vagnen är ofta lite äldre och vanligen inte de som varit mest framgångsrika i sina liv. De är inte särskilt många och de gör absolut inte något väsen av sig. Det gör däremot de mångkulturella passagerarna.

Språken ramlar över varandra. När som helst blir några av resenärerna förbannade på varandra. Visserligen är jag inte särskilt rädd av mig, men jag inser att här är det klokast att ligga lågt, absolut inte tillrättavisa någon som lagt upp fötterna på sätet mitt emot, undvika att möta blickar. Visst, jag gillar tanken på en mångkulturell tillvaro och i vissa miljöer fungerar det. Ändå, i tunnelbanan kan jag inte undgå tre känslor. Den första är väldigt förbjuden och kan fångas in i ett enda ord: drägg. Den andra är sorgen. Detta är inte längre mitt land, inte mitt folk. Och den tredje är mera sakligt konstaterande, att det här är knappast de medborgare som kommer att vilja bära den tunga skattebörda som är välfärdssamhällets förutsättning.

Reinfeldt säger till sina finska åhörare: ” Jag har träffat folk som har sagt att vi lever i ett land som kollapsat, men jag har då inte märkt några sådana tecken”.

Det här resonemanget började med att jag deklarerade att jag var mest kritisk mot vänsterpolitik, varefter jag kastade mig över den forna högerledaren Reinfeldt. Kanske är det förvirrande. So be it.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.