You Can’t Stump the Trump

Trump kanonLåt mig först redovisa vad jag tänker om Trump. Vad mitt förnuft säger mig. Trump är en oligark, alltså en penningälskare, men kanske mest av allt en segerälskare. Som alla segerälskare är han utrustad med ”thymos”, en term som den förträfflige Jan Stolpe översätter med ordet ”segerlystnad”. Segerlystnaden är en mäktig kraft, ty den är inte bara ett begär efter seger, utan också efter erkännande. När det rättmätiga erkännandet uteblir då väcks vreden.

Om det är något jag ser hos Trump så är det just detta – vrede och aggression. Jag pratar nu om den sorts objektiva aggression, som marxisterna en gång talade om. Denna aggression kommer att riktas mot Kina och Japan. Det kommer att bli konfrontationer. Och det bekymrar mig. Det är vad mitt förnuft, mitt prefrontala cortex, säger mig. Konfrontationer också med Europa. Kanske blir han mannen som initierar det tredje världskriget – om det nu inte redan börjat.

Som i november 1980. Reagan hade vunnit. Den vackra Anna L., balettflickan som jag aldrig flörtade med, trots att jag var så tänd på henne, sitter i skolkorridoren, med ryggen upptryckt mot väggen. Hon sitter där bredvid sin politiskt ointresserade pojkvän, som plötsligt utbrister: ”Nu har Reagan vunnit, nu blir det krig”. Det blev inte så. Ryssarna vek ner sig och störtade sig samtidigt ner i en avgrund av kaos och förstörelse – som hade kunnat pågå än idag, om det inte hade varit för Putin. Men kommer kineserna att vika ner sig som ryssarna gjorde?

Helt klart är Trump en oligark som fattat att klockan är slagen. Som fattat att finanskapitalismen nu inte bara lämnat nationerna bakom sig, utan börjat förbereda deras förstörelse. Som Soros i större skala – och Poroshenko i mindre skala. Trump är något nytt. En nationalistisk oligark. Som har större delen av sin förmögenhet i form av byggnader, ”immobilier” som fransmännen kallar dem. Ett kapital som inte låter sig flyttas lika lätt som det finansiella kapitalet, och blir värdelösa om arbetarna inte har råd att bo i dem. Trump har inte råd att köpa frihandelsliberalernas allra mest hjärndöda argument.

Trump är på många sätt en slags omvänd spegelbild av Ukrainas president Poroshenko, en av Ukrainas rikaste män – en oligark som främst lyssnar på sina utländska uppdragsgivare. Trump däremot är en nationalistisk oligark. En oligark som talar om arbeten och investeringar i USA. Som talar om oligarkernas makt över staten, om hur bankerna, läkemedelsbolagen och vapenföretagen får de ledande politikerna i kongressen att verka för förslag och överenskommelser som är skadliga för USA som land. Som säger att det inte finns några länder utan gränser – en självklarhet som inte längre gäller i Sverige.

Inför Trump känner jag mig som Faust vid mötet med Mefistofeles. Nej, jag känner mig som en försvuren skolpojke, tillsammans med andra skolpojkar. Eller som Jack Nicholsson när han plötsligt förstår att indianen, ”Hövdingen”, både kan tala och höra. En stor, två meter lång man som hela tiden hört allt, förstått allt och som står på hans, på min och din sida.

– You fooled them, Chief. You fooled them. You fooled them all!

Där finns också något annat som – måste jag erkänna – tilltalar mig starkt. Och det är att Trump inte ber om ursäkt för sin vrede, sin thymos.

– Ja vi är arga. Över våra korkade och inkompetenta politiker, som förolämpar oss.

Jag känner igen mig hos Trump – trots mina invändningar. Han känns som en av oss. Jag gillar hans slagfärdighet. Hur han pekar mot journalisterna, rakt in i deras kameror och säger: ”Ni är de mest ohederliga som finns”. Och publiken jublar – amerikaner i sina basebollkepsar, jobbare, tjänstemän, företagare. Okej, det är lättköpta poänger. De begriper jag. Men det är sant: journalisterna är ett _____.

Trump. Tysk till fädernet – skotsk till mödernet. En man av samma stam som Adam Smith. En renlevnadsmänniska, en presbyteriansk asket, trots lyxen i Trump Tower. Ingen sprit, inga droger, inte ens tobak. Bara kvinnor, vackra kvinnor. Det kan man lätt förlåta honom. Där finns inte bara thymos hos Trump, utan också eros. Det ligger långt under det medvetna och förnuftiga – att som man erkänna en man som väcker respekt hos andra män och beundran hos kvinnor. Jag har mina invändningar, men det är svårt att motstå honom. Här finns ingen livsleda, bara livslust och segerlystnad.

Han vet hur man gör för att trycka ner sina motståndare, genom att försätta dem i situationer där de gör bort sig oavsett hur de svarar. Det är den demagogi som vi återfinner hos försäljare och sofister, och som Platon understryker är sofisten just detta: en försäljare av ord. Trump upprepar sitt budskap om och om igen: vinna, vinna, vinna, vinna. Han använder auktoritetsargument, argumentum ad verecundiam. Men när Trump använder sin försäljarpsykologi för att försvara europeiskättade människors rätt att leva med andra européer på vårt vis, inom säkra gränser, då kan jag inte se något fel med det.

Han var och är emot kriget i Irak. Han är för goda förbindelser med Ryssland. För att USA fullt ut bekämpar ISIS. För att man löser migrantkrisen, genom säkra zoner i Syrien – inte ”flygförbudszoner”, utan säkra zoner för civilbefolkningen. Som skall betalas av de korrupta arabstater som inte släppt in en enda syrier. Det är ljusår från den självförintande Merkels: ”Vi klarar det!” Som om det inte fanns alternativ till den storskaliga förödelse av liv och säkerhet för det tyska folket som hon accepterat.

Trump nämner ofta Tyskland och Sverige som avskräckande exempel på en vansinnig, suicidal migrationspolitik. Och när han nämner Sverige, då märker jag att han har medkänsla med oss. Mordet i Ljusne dök snabbt upp i Trumps tal. Det är första gången som en amerikansk presidentkandidat visar större medkänsla med ett europeiskt folk än med Israel. Om Trump är den han säger sig vara, då kommer han inte att trappa upp kriget i Ukraina. Nej han kommer att ge stöd åt de nationalistiska regeringarna i Centraleuropa.

Förutsättningarna finns därmed att bryta den cordon sanitaire som USA under Clinton, Bush och Obama byggt kring Ryssland. En zon som finns där, inte för att skydda Europa eller ens USA. Den finns där för att förhindra en allians mellan Berlin och Moskva, den naturliga alliansen för Europa. Den allians som britterna försökt förhindra, allt sedan Tyskland steg fram som en nation att räkna med i Europa. För den som rest i Tyskland och Centraleuropa vet hur konstgjord denna zon är, vet att slaviska språk talas överallt i de större tyska städerna, vet att ryska var andraspråk i DDR, vet att det är lättare att göra sig förstådd på tyska än engelska i länder som Polen och Tjeckien.

Trumps storhet märks också genom hans populärkulturella inverkan. Han har otaliga gånger medverkat i talkshows, humorprogram som SNL och i reklamfilmer. Han är en scenpersonlighet, en komiker och kunde lätt själv lätt platsa som värd i en egen talkshow. När han står omgiven av två kloner som brukar driva med honom i SNL, så är han helt bekväm, som om han var en av dem. Han står lugnt kvar när Larry David skriker ”Trump är en rasist”. ”Varför då?”, frågar Trump. ”Jag vet inte” svarar Larry David, ”Jag hörde att jag får fem tusen dollar om jag ställer mig här och skriker det.” Den postmarxistiska medievänsterns alla argument och hela logik sammanfattad i en enda rad. Tvetydig, dubbelriktad humor som garanterat aldrig hade varit möjlig i Sverige, humor som den humorlöse Schyffert aldrig hade kunnat leverera eller ens begripa.

Trump behärskar sina ansiktsuttryck, som en skådespelare. Han ändrar sin röst och imiterar sina motståndare. Han har inte en stel mask, utan en levande mask. Han tvålar till presidenten, han tvålar till påven. När påven säger att det inte är kristligt att bygga murar, behöver Trump bara påpeka att påven själv har en mur – kring Vatikanstaten. Den datorspelsinspirerade serien ”You can’t stump the Trump”, som samlar ihop scenerna då han trycker till sina motståndare, är redan uppe i hela sjutton avsnitt på You Tube.

Trumps inflytande märks också i den subkulturella sfären, den icke-rumsrena ”manosfären” där Trump hyllas som alfahannen. Trump och kvinnorna, som sagt. Hans replik till Megan Kellys ”Du har kallat kvinnor feta grisar” är klassisk: ”Bara Rosie O’Donnell” (USA:s svar på Kakan Hermansson). I Sverige skulle det förstås kallas ”sexism”. Okej. Låt gå för det då.

Men det hindrar inte att Trump visar hän mot något viktigt: låt dig inte styras av kvinnor. Nu pratar jag inte om hustrur, flickvänner, mödrar osv. (Ligg lågt.) Jag pratar om massmedial påverkan av kvinnlig typ. Den sortens manipulation som dagligen använder skam för att skuldbelägga vår vrede, och som gestaltas av Syster Rached i filmen Gökboet:

– Aren’t you ashamed?

Den sorts skam som används av våra media och av våra kultureliter för att vi stillatigande skall acceptera ännu mer kaos, laglöshet, ekonomiskt förfall och nedmontering av sjukvård, skola och allmän anständighet.

Det är därför Trump svarar den manipulativa Kelly: ”Vi behöver inte mer politisk korrekthet i det här landet. Vi behöver intelligens, kraft och snabbhet.” De klassiska manliga dygderna.

Det finns något hos Trump som är svårt att finna annat än i våra sagor. Jag tänker på berättelserna om Oden, om Wotan – berättelser som inte bara kom från andra folks myter, utan som inspirerats av berättelserna om våra egna hövdingar och kungar. Det finns något av hövding hos Trump, det gör det. Och än så länge har jag bara blivit positivt överraskad av denna hövding – precis som Jack Nicholsson i Gökboet.

Johannes Divinius

Något redigerat och förmedlat av

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.