Jämförelser

jamforelser

Jag har varit på den thailändska semesterkobben några veckor. Nog hade jag tänkt mig att skriva åtminstone en krönika, men så blev det inte. Redan efter ett par dagar gav min laptop upp andan och den dator jag lånade för att åtminstone kolla mailen hade inte ens ett wordprogram.

När man jämför vardagslivet i helt olika samhällen, så får man ofta syn på sådant som man tidigare varit blind för. Den svenska jämförelsen mellan Thailand och Sverige brukar vanligtvis utfalla till Sveriges fördel, så länge det inte handlar om stränder, soltimmar och hur mycket en mojito kostar. Thailand är en militärdiktatur och Sverige en demokratur (nej, jag har inte stavat demokrati fel), Thailand har utbredd prostitution och korruption. Thailand har en av världens sämsta trafikkulturer, med en skrämmande hög olycksstatistik. Återigen, ungar som sitter på flaket på en pickup verkar gladare och friare än de svenska ungar som sitter fastspända i baksätet på familjebilen.

Överhuvudtaget är människor i den myllrande vardagen mer levnadsglada än sin svenska motsvarighet. Mycket gladare. De är nationellt stoltare också. Jag frågar min thailändska svärdotter vilken som är världens starkaste ekonomi. USA, svarar hon. Näst starkast? China, svarar hon lite osäkert. Trea då? Thailand föreslår hon.

Jag läser någonstans att thailändare i en undersökning fått frågan vilka de helst umgås med. Tio olika nationaliteter räknas upp. Det vanligaste svaret är att de helst vill umgås med andra thailändare. Bara, att det alternativet fanns inte med bland förslagen.

Inga kuriösa idéer om att nationalism är skamligt. Faranger (västerlänningar) och kambodjaner ska inte inbilla sig att de kan få samma rättigheter, som naturligt tillkommer thailändare. Eller att de på något sätt skulle få försteg framför landets egna invånare. När det gäller bostäder, jobb eller vad som helst. Jag har inte frågat någon, därför att det skulle bli så konstigt. Motfrågan skulle givetvis bli ”varför det”. Jag skulle inte veta vad jag skulle svara då. Det räcker nog inte med att svara att ”så gör vi i Sverige”.

Det blev inte bli mindre konstigt om jag började ställa frågor om rasism. Den finns i många former. En burmes är inte lika mycket värd som en thailändare, varken på arbetsmarknaden eller i något annat sammanhang. Och på äktenskapsmarknaden är den som är mörk i skinnet mindre värd än den som är ljusare. För män kompetenseras det av pengar och makt. Den man som har det ena, andra eller båda får se ut hur som helst. Men det gäller inte för kvinnor. En vit överviktig kvinna med ett alldagligt utseende vinner på äktenskapsmarknaden ledigt över en mörkare och skitsnygg kvinna. Taskigt? Ja. Orättvist? Absolut! Men sånt är livet, inte bara här ute i större delen av världen. Också i mörkaste Afrika.

Främlingsfientlighet? Jadå. Den som inte är främlingsfientlig (bakom en vänlig yta) är naturligtvis en idiot. Man kan väl inte lita på folk som man inte känner och definitionen på främlingar är att det är folk som man inte känner. Bäst att ta sig i akt!

Den största skillnaden, när inte religionen krånglar till det, är att thailändare uppfattar verkligheten ungefär som den presenterar sig, medan den svenska verkligheten helst bör tolkas genom ett moraliskt raster. Att vi är en moralisk stormakt är bara löjliga politikerdrömmar, men tveklöst är vi i alla möjliga sammanhang benägna till moraliska tolkningar. Om thailändsk prostitution har det skrivits så mycket i svensk press att många svenskar tror att semester där är liktydigt med att besöka en bordell. Och män som reser ensamma till Thailand. Fy!

En thailändsk kvinna som går in på en bar där några prostituerade kvinnor sitter och hoppas på napp, blir inte upprörd. Det betyder inte att hon accepterar prostitution, lika lite som hon tycker de prostituerade kvinnorna är lika mycket värda som hon själv. Men hon dömer inte, hon börjar inte utgjuta sig över patriarkatets förbannelse, hon anser sig inte förpliktad att redogöra för sin egen moraliska förträfflighet. Allra minst tycker hon synd om de fallna damerna. De är inte offer.

På semesterkobben finns inga tiggare. Jag ser inga heller i lite större orter som Krabi och Koh Samui. Däremot har jag stött på några – inte så många – i Bangkok. Men antagligen har jag inte rört mig på rätt platser. I vissa delar av centrala Bangkok lär det finnas fler tiggare än både prostituerade och poliser. Det finns gäng som sätter ut handikappade att tigga, på ungefär samma sätt som förekommer bland romska tiggare i svenska städer. Men i Bangkok handlar det inte om romer utan om kambodjaner. Det händer också att utslagna västerlänningar tigger. Thailändare är generösa mot tiggare. Dock är bakgrunden en annan. I buddhismen ger det bra karma att vara givmild, vilket är något annat än den västerländska egokicken, glädjen över att tillhöra ”de goda”.

Nu förbjuder militärjuntan tiggeri. Thailändska tiggare kommer att få arbetsträning och om de inte är thailändare utvisas de. Barn, äldre och fysiskt handikappade ska tas om hand och placeras på olika institutioner. De som organiserar tiggeri och tiggare som smiter från de institutioner de placerats i, kommer att straffas.

Den här typen av politiska beslut klarar inte politikerna i Sverige att genomföra. De klarar inte ens att hantera de massivt kriminella marockanska unga män som lever på gatan i flera större svenska städer, bland annat i Stockholm. Jetlaggad lyssnar jag till morgonnyheterna i P1 och får veta hur synd det är om dessa ungdomar. Svenska myndigheter står handfallna och en organisation vid namn Barnrättsbyrån pekar ut det svenska ansvaret.

Många av ungdomarna har inte på många år haft stöd från någon familj eller andra vuxna, och när de förstår att de ändå inte kommer att få stanna i Sverige känner de att det inte är någon idé att ens försöka få ordning på sitt liv.
– När de hamnar här med någon form av förhoppning om att de ska få hjälp och får höra att de kommer att bli utskickade, då tappar de allt. De har inget förtroende för myndigheter, vuxna eller någon alls, säger jourhemsmamman Sulamith Schneider.
Därför behövs andra boendeformer som bättre kan fånga upp de här barnen, säger Babak Behdjou på Barnrättsbyrån.
– Det går alltid att hjälpa barn, det går alltid att hjälpa människor som är utsatta. Det handlar mycket om inställningen till barnen och ungdomarna.

Skulle jag kunna få en thailändare att förstå hur synd vi i Sverige tycker om de marockanska gatubarnen och hur totalt makthavarna och de som behärskar den offentliga scenen skiter i brottsoffren? Tjejerna som marockanerna rånar, tafsar mellan benen och ger en lavett när de protesterar, folk som blir av med sina mobiler och plånböcker, ordningsvakter som åker på stryk? Skulle thailändarna förstå socionomen Jenny Sonesson, tidigare politiskt sakkunnig inom Folkpartiet? Hon tycker att lösningen är att Sverige hjälper Marocko till en jämställdhetsrevolution och nämner Elise Ottesen-Jensen som en förebild:

Tack vare kämpar som Ottar har Sverige förändrats. Hennes vision måste bli politik även i Marocko. ”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”

Hur som helst, jag gillar att vara hemma igen, trots att jag lever i ett land där makthavarna snor det mesta av medborgarnas pengar, föraktar dem för deras påstådda rasism och främlingsfientlighet samt ägnar sig åt olika samhällsinsatser, som har det gemensamt att de försämrar välfärden och gör Sverige till ett farligare land.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.