Den förträngda nationen

localismEn kvinna jag känner diskuterar invandringspolitik med mig. Hon säger sig förstå att Sverige är illa ute, på grund av massinvandringen. Hon är upprörd över den politik som bedrivs. Jag frågar henne vad hon tänker göra åt saken.

– Göra, jag kan väl inte göra någonting?
– Tja, du kan ju rösta på Sverigedemokraterna i nästa val till exempel, säger jag. Hon brukar rösta vänster.
– Sverigedemokraterna!? Nej, absolut inte. Jag avskyr dem. Dessa kostymklädda män med sitt nazistiska förflutna, aldrig i livet jag skulle kunna rösta på dem!
– Vilka kan du rösta på då?
– Vet inte, rösta blankt kanske.

Förhållningssättet är intressant. I stället för att fråga vilken politik, som leder till det goda samhället (hur det ser ut bör man givetvis diskutera, men det är en annan fråga) så blir röstandet en bärande bjälke i hennes privata identitetsbygge. Det är identitetspolitik när kvinnor röstar på feministiska partier därför att de är kvinnor. Det som den här kvinnan uttrycker är inte samma sak. Det avgörande är att hon ogillar sverigedemokraterna, trots att de bäst förträder den politik som leder till det samhälle hon vill leva i. Hon har ett individualiserat och personligt förhållningssätt till politiken. Det är också ett omoget förhållningssätt. Hon ser sig själv, hon ser Sverigedemokraterna, hon ser en samhällsutveckling som skrämmer henne. Men hon ser inte samhället som en enhet, formad i en politisk process.

För att pröva en lite krystad metafor: Tänk er att den här kvinnan har en katt. Hon brukar ge djuret mat av ett visst kattmatsmärke. Så blir katten sjuk, den äter maten men tål den inte. En veterinär säger att hon ska köpa rå lever och njure och koka till katten, så kommer den att bli frisk igen. Det vill hon emellertid inte göra, därför att hon tycker att inälvsmat är ”äckligt”. Med andra ord, hon klarar inte lösa problemet, därför att hon inte kan handla emot sina egna värderingar.

Om man ser den politiska identitetsutvecklingen som ett antal nivåer, så befinner sig denna kvinna på den lägsta nivån. Hon vill ha den politik och de företrädare som hon ”tycker om”. Nästa nivå är samma förhållningssätt, men som en kollektiv handling. Olika kollektiv väljer den politik och de politiker som bäst företräder deras partsintressen, alltså identitetspolitik. För minoriteter – till exempel samer, kurder och homosexuella – kan det te sig självklart att rösta på politiker som företräder just deras intressen. Problemet är att det inte finns någon entydigt positiv relation mellan identitetspolitik och ett gott samhälle. Nedan ett par exempel:

Om Sverige beviljar asyl till väldigt många outbildade som förblir arbetslösa i Sverige, så är det viktigt för dessa att få behålla en bidragsnivå som det är möjligt för dem att klara sig på. Men om inte tillräckligt många arbetar, så går inte bidragsnivån att upprätthålla utan att det sker på bekostnad av annat, som ligger inom det samhälleliga ansvarsområdet. Bidragstagarna röstar fram politiker som sätter deras intressen framför nationens. Resultat blir att landet hamnar i en nedåtgående fattigdomsspiral, som inte gagnar någon. Alltså är identitetspolitiken skadlig också för dem, som inte vill se längre än näsan räcker.

Muslimer som flyr till Europa, gör det ofta därför att deras eget samhällsbygge är sämre. Det erbjuder krig, ett totalitärt förtryck och en fattigdomsfälla som ter sig hart när omöjlig att ta sig ur. Detta är anledningen till att många muslimer söker sig till Europa. Det är begripligt att de vill ha ett bättre liv . De flesta bland oss skulle agera på samma sätt, utifrån likartade villkor.

Problemet är att många muslimer i Europa är dåliga samhällsbyggare. Får de chansen, så reproducerar de sådana samhällstyper som de en gång flydde från: fattiga samhällen med kvinnoförtryck, moralpolis och jihadism. I England, Tyskland och Frankrike finns det många hundra sådana samhällen. I Sverige är flera förorter på väg åt det hållet. Tensta och Rinkeby är två exempel.

Att olika minoritetsgrupper ställer kraven utifrån sina egna intressen är ingenting att förvånas över. Det är problematiskt, men problemet ligger inte hos dem, utan hos de politiker som bejakar identitetspolitiken. I den postmoderna västvärlden anses minoriteternas krav berättigade och majoritetens uppgift är att tillmötesgå dessa, på grund av tidigare övergrepp. Kvinnor måste få sina krav tillgodosedda. Samer, kurder, homosexuella och muslimer likaså. Enligt den förhärskande meningen måste samhället sätta dessa minoriteters intressen i främsta rummet. De måste prioritera jämlikhet, jämställdhet och rättvisa för att göra samhället mer rättvist.

Detta bör emellertid inte vara majoritetens uppgift. Om vi postulerar att majoriteten har makten i ett demokratiskt samhälle, så är det deras ansvar att se till helheten, inte till minoriteternas utan till nationens intresse. I praktiken är det liktydigt med ett samhälle som bejakar nationalism. Nationen kan liknas vid ett kärl som omsluter oss alla. Skadas detta kärl, så drabbas alla som befinner sig i det.

En av Sveriges olyckor är att den vänsterpolitiska definitionen av nationalism som högerpolitik, till och med nazism, tillåtits slå rot. Nationalism handlar inte i sig om någon särskild politik, utöver värnet och bejakandet av det gemensamma geopolitiska arvet (”landet vi ärvde”). Medborgarna måste därför lära sig att hylla och värna nationen. Detta är inte bara det högsta politiska medvetandet, utan också ett nödvändigt medvetande, åtminstone för den som vill bejaka demokrati, yttrandefrihet, tryckfrihet och andra medborgerliga rättigheter. Det är, eller borde därför vara, skolans uppgift att undervisa om nationen, hur den skyddas och hur den förbättras. Som skolämne är nationalism minst lika viktigt som matematik och språkundervisning.

Exempelvis är det nödvändigt att nationella symboler bejakas och respekteras. Eftersom Sverige är en monarki så bör det inte vara tillåtet att göra narr av kungahuset. Det har ingenting med de kungliga personerna att göra utan med kungahuset som institution, som en nationell symbol. Detsamma gäller för andra symboler i den nationella verktygslådan: nationalsång, nationella helger, nationens historia.

Men inte nog med det, för majoriteten gäller det också att få minoriteterna att acceptera att nationen är en överordnad storhet, att deras värderingar och krav inte kan tillåtas att utmana nationella intressen. Det faller på majoritetens ansvar att reglera och styra minoriteternas krav till vad som skulle kunna kallas för kompabilitet. De skall inte tillåtas konkurrera med den nationella identiteten.

Här kommer vi tillbaka till det individuella förhållningssättet, som jag startade med. Den som läser ovanstående och tror att jag är ännu en stollig nationsvurmare gör ett misstag. Personligen är jag rätt ointresserad av nationalism. Om jag bortsåg från det förmätna, skulle jag antagligen kalla mig själv för kosmopolit. Men jag förstår att det jag prioriterar, inte självklart är detsamma som det som är bra för landet. Nationalism är ett kompetensområde: ”så här gör man för att skapa ett bra samhälle”.

Nationalismen hotas inte bara av personliga preferenser, av det slag som Fredrik Reinfeldt med sitt abnorma hat gentemot sverigedemokraterna iscensatte under sina åtta år vid makten. Inte heller utgör identitetspolitiken det främsta hotet. Globalismen är det största hotet. Det är den ”psykos” som drabbar politiker som inte är tillräckligt ”nationellt vaccinerade”. Lågutbildade svenska politiker är ofta ett lättfångat byte. Med en välvillig tolkning agerar de som ”nyttiga idioter” för de krafter som vill se vårt land på komposthögen.

Det vore fantastiskt om världen var fri, utan nationella gränser. Alla kunde vi resa kors och tvärs som vi ville, men inte bara det, vi kunde också bosätta oss och arbeta där vi tyckte det var bäst. Inga pass, inget djävulskap med visum, medborgarskap, arbetstillstånd och alla de andra hinder som finns för det goda livet. Globalismen befriar världen från de nationella bojorna, murarna mellan jordens olika folk!

Emellertid, lika lätt som det är att räkna upp allt underbart som är förknippat med globalism, så är det lätt att räkna upp det som är negativt. Jag ska emellertid nöja mig med en enda invändning, en fullkomligt avgörande sådan: globalismen förutsätter en totalitär maktutövning. Det går inte att bygga en global demokrati. Världens geopolitiska och kulturella skillnader förhindrar detta. Det tror fan att världseliten bejakar globalism, i synnerhet den form som sorteras in under begreppet NWO (googla!). De rikaste kan bli ännu rikare och de transnationella företagen kan bli ännu mer vinstgivande. Men när det nationella kärlet krossas, så krossas också demokratin och därmed demokratins största tillgång: folkets makt att avsätta sina ledare och välja sig nya sådana.

Svenska politiker har ett extremt dåligt skydd gentemot globalism. Den kloke bloggaren Lars Bern beskriver detta problem mycket bra i en av sina senaste bloggtexter:

Det är idag uppenbart att våra ledande politiska makthavare känner starkare lojaliteter till brödraskapet i Bryssel än till väljarna hemma i Sverige. Livet på den internationella arenan är så mycket mer spännande och lukrativt. Man vill inte göra de ryggdunkande vännerna där besvikna, så i fråga efter fråga väljer man att vända ryggen åt starka opinioner bland de egna väljarna. /…/

Politiken har fått sin egen liturgi som gör att alla flockas okritiskt runt den politiskt korrekta globalismen och låter sig styras av oligarkernas lobbygrupper och tankesmedjor. En rad av de heta politiska frågor som engagerar väljarna mest och som diskuteras vid varje fikabord eller vid varje fin middag exkluderas, eftersom de oftast står i konflikt mot globalismen. Många av folkets frågor har därför ställts utanför den offentliga politiska debatten som på detta sätt tappat sin relevans för väljarna. Vanliga människors åsikter släpps inte fram i etablerade medier utan är hänvisade till bloggar och andra forum på nätet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.