Tomma ord

tommaNär läsare kommenterar det Gunnar och jag skriver i våra böcker och på bloggen, så får vi emellanåt uppmuntrande och värmande stödord. Tidigare i dag kom det exempelvis ett mail till mig som avslutades med ”Tack för alla dina kloka ord. Strongt och mycket modigt gjort!” Påståendet – eller kanske förhoppningen – om att vi skall få upprättelse är återkommande. Det måste ju till slut visa sig att vi har rätt. Viktiga opinionsbildare och politiker kommer att hedra oss för vår insats. Det skall i en snar framtid rullas pudel, bes om ursäkt och vi kommer att förses med statliga utmärkelser för den tjänst vi gjort Sverige och svenska folket, när vi förklarat och kritiserat invandringspolitikens konsekvenser. Vi kommer att överösas med inbjudningar om att föreläsa. Vi blir jämförda med andra betydande maktkritiker som Torgny Segerstedt och Karl Gerhard. Vi kan absolut räkna med att nomineras till grävande journalisters pris, guldspaden. De fina förlagen kommer att slåss om att få ge ut våra böcker och betalar gärna ut feta förskott.

Det där med upprättelse tror jag inte ett skvatt på. För att tala för mig själv, så räknar jag med att för evigt vara komprometterad, såväl på grund av det som jag har skrivit, som för det jag inte skrivit utan där jag bara blivit (avsiktligt) fel- och övertolkad. Samhällsdebatten sätter makten före sanningen, i den meningen att den som har makt och tillträde till den offentliga scenen bestämmer vad som är sant respektive osant. Och den som fått brallorna neddragna kommer aldrig att tacka den som drog ner sagda brallor.

Till det kan man lägga att politiker aldrig ser tillbaka. Det är inget problem behäftat med att det som de säger i dag, kolliderar med det som de sa i går. Två uttalanden av Stefan Löfven:

6 september 2015: Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.

24 oktober 2015: Syftet med åtgärderna som presenteras är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande. Det kräver att vi kraftigt får ner antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige och i stället får dem att söka i andra länder.

Vi ser nu hur de politiker och samhällsdebattörer som ivrar för en restriktiv asylpolitik, som gjort sin omvändelse under galgen, bara går vidare, utan att ens förklara sina ”omvändelser”. Hur rätt det än visar sig att Gunnar och jag har, är det betydelselöst i den offentliga debatten. Det spelar ingen roll, därför att det är inte det vi säger utan vi som är fel. Makthavarna kan aldrig lita på oss, det har vi med all önskvärd tydlighet demonstrerat. De sätter inte sanning utan lojalitet högst på listan över nödvändiga karaktärsegenskaper. Löfven har inte fått sitt jobb därför att han har statsmannakvaliteter utan därför att han är obrottsligt lojal mot rörelsen. Säger viktiga socialdemokrater bakom kulisserna att han, likt Krakel Spektakel, ska hänga och slänga i en rullgardin, så kommer han antagligen att göra det.

Trots ständiga försäkringar om ideologisk renlärighet har politiker heller inga problem med att, utan förklaringar, överta andra partiers politiska käpphästar. Ett exempel är begreppet ”Verklighetens folk”, som lanserades på 1990-talet inom det avsomnade Ny Demokrati, som en beteckning på dem själva. Därmed menade de att det fanns en klyfta mellan hur den politiska eliten och vanligt folk tänkte. Självklart stod de på folkets sida. Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund återlanserade begreppet i Almedalen år 2009. Definitionen var densamma och Kristdemokraterna lyckades till och med få formuleringen varumärkesskyddad.

Det har sin poäng att journalisten Anders Johansson i en artikel i Aftonbladet kallade Hägglund för populist – ytterligare en av politikens egendomliga markeringar. I ett demokratiskt samhälle borde det rimligen vara förtjänstfullt att vara populist, det vill säga befinna sig på folkets sida. Men så är det ju inte. Den fråga journalisterna däremot inte ställde var, om det alls var möjligt för en partiledare, medlem av regeringen och politiker i den svenska makteliten att välja folket framför makten. Var det inte bara hyckleri, ord utan täckning?

Ett av de stora problemen inom politik och opinionsbildning är, att det inte tillhör den politiska kulturen att förklara bakgrunden till politiska beslut. En politiker vill aldrig säga att ”Det här beslutet tog vi inom partiet, dels därför att vi måste se till att inte kollidera med miljöpartiet, i varje fall inte så hårt att regeringssamarbetet kraschar. Men det spelar också roll att jag på ett Bilderbergmöte av Peter Sutherland fick veta hur viktigt det var att mångkulturalisera Europa. Jag inser nu att vi gjorde en missbedömning när vi släppte in så många asylsökande under hösten 2015.” Ja … ni fattar

Från yttersta högern till yttersta vänstern är politikerna överens om att aldrig visa svaghet, aldrig erkänna dåligt genomtänkta beslut, aldrig gå med på att motståndare hade rätt, aldrig göra bot för vad som visat sig vara destruktiv maktutövning, aldrig ”ta ansvar” i ordets egentliga mening. Det enda sätt som en politiker verkar kunna ta ansvar på, är att avgå. Men att avgå är väl inte att ta ansvar! Det är att smita undan ansvarstagandet, för övrigt ett beteende som för politiker inte bara innebär att de förlorar makten utan ofta också att de får fallskärmar, pensioner och väl tilltagna avgångsvederlag. Runt hörnet väntar landshövdingejobbet eller något annat egoboostande reträttjobb eller, om haveriet är totalt, åtminstone ett utredningsuppdrag i regeringskansliet.

I min värld är att ta ansvar inte att avgå utan att förklara varför det gick fel och samtidigt styra om politiken enligt receptet ”Gör om, gör rätt”. Den enda kommunikationsmodell som jag kan acceptera är den som tillämpas inom god vetenskap. För den som ska skriva en doktorsavhandling gäller det först att genom litteraturstudier skaffa sig en uppfattning om vad som är ett relevant och forskningsbart ämnesval. Därefter genomförs undersökningen enligt en inom vetenskapen beprövad metod. Resultatet ska givetvis helst stämma med den uppställda hypotesen. Det är ju tråkigt om det visar sig att hypotesen inte håller, men i så fall kan det inte hjälpas. Vetenskapliga resultat måste vara sanna. En av de positiva konsekvenserna är att upprättelsen är möjlig. Makten spelar en oerhörd roll, det gör den överallt, men inom vetenskap har ändå sanningen en högre karat.

Vetenskapen rymmer också en annan viktig kvalitet, nämligen att den sanning som vänder utvecklingen är mer värd än den sanning som bara gör en liten korrigering av det som vi redan vet. Så förhåller det sig absolut inte inom politiken. Där är det ofta viktigt att undvika sanningen, att inte säga något alls. Så här skriver den konservative danske politikern Rasmus Jarlov, i nättidningen Nya Dagbladets översättning, om hur politiker bör agera efter ett terrorangrepp som det i Bryssel:

De första dagarna efter ett terrorangrepp ska dina kommentarer allra helst vara helt tomma på innehåll. Säg att du är ledsen över det, att du tar kraftigt avstånd, och att vi står tillsammans mot terrorn. Gärna kryddat med någonting om europeiska värderingar. Alla vet att den typen av utspel gör stort intryck på terroristerna.
Undvik för allt i världen att säga någonting relevant och konkret. Absolut ingenting om vad som behöver göras för att förhindra fler terrorangrepp. I politiskt korrekt-språkbruk är detta ”att kasta sig ut i en tragedi”. Bara tomma ord. Viktigt! Gå istället till ett fackeltåg.

Jarlov råder politiker att hålla sig till accepterade och populära åsikter. Alla människor har lika värde och vi får inte skilja mellan vi och dem. Det är viktigare att få tusen delningar på Facebook än att göra något, i synnerhet om handlandet kan ifrågasättas. En bra politiker säger det som folk – förlåt, journalister – vill höra, det vill säga det som låter moraliskt attraktivt. I synnerhet låter det bra att ”ta ansvar”. En bloggläsare kommenterar:

En återkommande fras som jag inte blir klok på är påståendet att ”vi måste ta vårt ansvar”. I min värld tar jag ansvar för mina beslut, men vill absolut inte ta ansvar för andra vuxnas beslut. De får ta ansvar för sina egna ställningstaganden. Jag vill således inte ta ansvar för Löfvens eller Kinberg Batras uppfattning att det är mer ansvarsfullt att spendera ett antal miljarder av svenska folkets skattepengar på okända unga män från t.ex Afghanistan, än att förbättra villkoren för de 250.000 svenska pensionärer, som lever under EUs fattigdomsgräns.

Vackrast låter de ord som inte behöver åtföljas av någon handling. Vi måste alla ta ansvar för och bry oss om varandra!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.