Argument för ett nötskal

Den danske journalisten Mikael Jalving, som arbetar på Jyllands-Posten och bland annat dokumenterat sitt intresse för Sverige med boken ”Absolut Sverige”, vill intervjua mig med anledning av Karl-Olov Arnstbergs och min nya bok Nötskalet. Han skickade mig några frågor, för att få bakgrundsmaterial till intervjun. Förhoppningsvis kan svaren också intressera bloggens läsare.

Varför behövs mer information?

Därför att ett demokratiskt samhälle förutsätter välinformerade medborgare. Annars kan de ju inte ta ställning. Men så har det varit under minst 20 år i Sverige när det gäller invandringen, och då främst den massiva asyl- och anhöriginvandringen. Svenska media har mer eller mindre medvetet förtigit obekväma fakta, som de vi har redovisat i våra tre böcker: ”Nötskalet” och de två volymerna om ”Invandring och Mörkläggning”. Det som media inte informerar svenskarna om, är främst om de omfattande asylbedrägerierna (att asylsökande regelmässigt ljuger sig in i landet utan id-handlingar), asylinvandringens enorma ekonomiska kostnader, som media genom åren har försökt bagatellisera, om den stora överrepresentationen vid brott och då särskilt våldsbrott och våldtäkter, där personer med utrikes bakgrund är grovt överrepresenterade. Över hälften av de som är dömda till långvariga fängelsestraff (mer än fem år) är utrikes födda, trots att de bara utgör 17 procent av befolkningen.

Sverige genomgår också en snabb demografisk förändring, i det tysta. Nu kom nya uppgifter från Statistiska Centralbyrån (SCB) som visar att mellan 2000 till 2015 var ökningen av personer med utländsk bakgrund närmare en miljon (!) medan de svenskättade minskade med 25.000 under samma period.

befolkningsforandring_600px_2000_2015_tullberg_def

De ”nya svenskarna” kommer i stora drag från de mest dysfunktionella samhällen som finns, från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika. Vi håller på att få ett annat land med ett annat folk i rasande takt. Och allt detta tiger svenska media i stort sett om! Då förhindrar de också folket från att komma till tals. Journalisterna vill sedan flera år inte höra vad Karl-Olov Arnstberg och jag har att säga om detta. Därför skrev vi Nötskalet.

Är journalister dåliga på att fatta långsamma händelser?

Ja, i stort sett tror jag att den tesen stämmer. Journalister är fokuserade på nyheter, det som händer framför näsan. Inte på underliggande processer som sker under ytan och under längre tid. Jag tänkte särskilt på det när jag var utrikesreporter på Sveriges Television (SVT) i början på 1990-talet, och då krisen i det forna Jugoslavien bröt ut. Journalisterna verkade tagna på sängen och jag tyckte det var konstigt att egentligen ingen hade följt propagandan i serbiska medier, som under flera år hade satt nationalistiska känslor i brand för ett Stor-Serbien.

Men när det gäller massinvandringen till Sverige så handlar det inte om någon långsam förändring. Sverige har under flera årtionden legat i topp i Västeuropa när det gäller asylinvandring per capita. 1993 och 1994 gav vi till exempel över 80.000 asylsökande från Balkan permanenta uppehållstillstånd (PUT). Och under Fredrik Reinfeldts åtta år som statsminister (2006-2014) beviljades totalt cirka 800.000 uppehållstillstånd. Så det har varit ett ökande inflöde hela tiden, men journalister och politiker har bara velat tala om integration och inte om volymer. Och vad gäller integration så ligger ju Sverige i botten av OECD och har gjort så länge, så allt detta är inte någon långsam process direkt.

Hur hamnade Sverige i Nötskalet?

Sverige hamnade i Nötskalet därför att vi har haft politiker som inte värnat om sitt land och inte presenterat några konsekvensanalyser utan bara sagt det som låter bra och humanitärt. Till det kommer en journalistkår som inte gjort sitt jobb utan istället agerat som asylombud med sina snyft- och solskenshistorier om dem som de på ren reflex kallar för ”flyktingar”. Jag upphör aldrig att förvånas över den svenska mentaliteten. Vi tycks kunna anpassa oss till snart sagt vad som helt. Att göra motstånd verkar inte finnas i svenskens DNA.

Hur kunde statsindividualismen eller socialdemokratin transformeras till strukturell välvilja för invandring och islamisk kultur?

Socialdemokratin är i grunden ideologistyrd och har gjort den formidabla ”tankevurpan” att föra över folkhemstanken från ett nationellt till ett globalt plan. Vi ska kunna ta hand om hela världen och denna humanistiska hybris har bara mötts med brännmärkning och utfrysning mot dem som inte tycker som man ska. Särskilt det socialdemokratiska Aftonbladet har ju ägnat stor energi åt detta, bland annat recenserades en av Karl-Olovs och mina böcker med en bild av paraderande nynazister.

Under Olof Palmes tid var ”Internationell solidaritet” ett socialdemokratiskt slagord och budskapet var att människor i tredje världen alltid var förtryckta av kapitalismen och därför var de också ”goda”. På så sätt blev det lätt att öppna gränserna och samtidigt påstå att vi är så rika att vi har råd med en ”generös invandringspolitik”, som det hette då. Det har ju sedan länge visat sig att man inte kan överföra en modell som var avsedd för ett hårt arbetande och skattebetalande folk på sex-sju miljoner till att omfatta hela världen. Hur tänkte man sig att det skulle fungera med mängder av människor från andra länder, som aldrig har betalt en svensk skattekrona, men som trots detta ska ha samma rättigheter, som de svenskar som tidigare hade kommit på obestånd? Men socialdemokratin har vägrat att tala om detta.

Den strukturella välviljan är ju också elitens sätt att sätta sitt eget folk på undantag. Politikerna är goda mot människor som kommer utifrån på ett sätt som de inte är mot sitt eget folk. Ålderdomshem läggs till exempel ned till förmån för ”flyktingboenden”. I dagarna avslöjande media (TV 4) för en gångs skull en obekväm nyhet vad gäller invandringens konsekvenser: ”ensamkommande flyktingbarn” (som ofta ljugit om sin ålder) kan få upp till 70.000 kronor retroaktivt och upp till 3.000 kronor i månaden (så kallat ”efterlevandestöd”) tills de är 20 år, bara de intygar på ”heder och samvete” att deras föräldrar är döda!

Denna ”strukturella aningslöshet” omfattar också islams intåg i det svenska samhället. Politikers och medias kunskap om islam är generellt sätt mycket lågt. De driver tesen att IS och Boko Haram med flera liknande rörelser är jihadistiska extremister och att det är islamofobi att tro att detta har något med islam i vardagslivet att göra. Muslimerna ses som strukturellt underordnade och därför kan politiker, universitet och media inte förstå att islamism kan predikas i våra skattefinansierade moskéer och att de muslimska samarbetsorganisationer som regeringen använder sig av har trådar in i den islamistiska världen. Kyrkan och socialdemokratin ser alla muslimer som trosbröder till kristna och vår svenska ärkebiskop har ju också ”Gud är större” (Allahu Akbar) som sitt valspråk.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.