Globalisering och integration

pawnee
Nedanstående text, skriven av pseudonymen Johannes Divinius, kan med fördel läsas tillsammans med min bloggtext ”Ingentingfolket”. Den här typen av kunskaper och analyser behövs, om vi ska kunna förhålla oss till de genomgripande förändringar som globaliseringen och mångkulturen medför för såväl Sverige, som för många andra länder. På något sätt måste vi vända den kunskapsutarmning som gått från demokrati till mediekrati och landat i idioti.
Karl-Olov Arnstberg

”Globalisering” är ett viktigt ord i samhällsdebatten. Termens betydelse är vag både vad gäller innehåll och tillämpningsområden. Globalisering kan betyda en sak när vi talar om ekonomi och en annan sak när vi talar om politik eller kultur. Även om vi någotsånär kan komma överens om ordets betydelse och hur det skall användas, återstår den långt knepigare frågan om det överhuvudtaget finns något sådant som globalisering. I Nationalencyklopedin ger Jakob Gustavsson följande förslag till definition:

Globalisering (av global), förändringsprocess varigenom stater och samhällen över hela jorden knyts samman i ömsesidiga beroendeförhållanden.

Globalisering beskrivs alltså som en slags integrationsprocess genom vilka stater och samhällen blir allt mer ömsesidigt beroende av varandra. Ofta hävdas att man kan läsa av hur denna process avancerar, genom att bland annat studera länders utrikeshandelsberoende, kapitalexportens omfattning, de transnationella företagens omsättning etc. Globaliseringen blir också synlig i politikernas beslut om sänkta tullsatser och avreglerade marknader. I båda fallen blir resultatet världsomspännande marknader, inte bara för varor utan också för pengar. Staternas inflytelsesfär krymper till förmån för bland annat de transnationella företagen och diverse mellanstatliga organisationer, som exempelvis FN och Världshandelsorganisationen (WTO). I förlängningen upphör nationalstater kanske helt att existera och övergår i nya enheter som federationer och unioner.

En annan föreställning som hänger samman med globaliseringen och dess integrationsprocess är, att ländernas kulturer kalibreras, det vill säga bli mer lika varandra. Unga flickor är bekanta med samma pojkidoler, pojkar spelar samma datorspel, familjer äter på samma internationella restaurangkedjor och möblerar sina lägenheter med samma estetiska grundperspektiv. Detta innebär en förlust av delar av den egna kulturella särarten. Men integrationsprocesser kan också lämna samhällens och kulturers identitet opåverkad, trots att de tar upp främmande impulser från andra kulturer. Globalisering låter sig förenas med heterogenitet, det vill säga med en bibehållen mångfald av ländernas olika kulturella identiteter.

En intressant forskare i det sammanhanget är den amerikanske antropologen Ralph Linton (1893¬1953) och dennes studier av integrationsprocesser bland ursprungsbefolkningar, presenterade bland annat i läroboken The Study of Man (1936). En viktig observation Linton gör, är att kulturer verkar kunna integrera främmande kulturelement utan att deras identitet ändras. För att en integration skall kunna äga rum, måste dock den nya kulturimpulsen inte bara imiteras, utan omtolkas så att den låter sig förenas med kulturens kärnvärden. Den impuls som kommer från ett annat folk måste således internaliseras för att kunna integreras med ett folks kultur. Först så kan en kultur omgruppera sig och omvandla sig med bibehållen identitet. Navajoindianerna imiterade Puebloindianernas rituella fruktbarhets- och regndanser, men omtolkade dem till danser för tillfrisknande av de sjuka.

Linton understryker dock att kulturella impulser sällan är ömsesidiga, utan asymmetriska, dvs. ensidigt riktade från en kultur till en annan. I den verkliga, historiska globaliseringsprocess som ägt rum genom upptäcktsresor, erövringar och koloniseringar har civilisationer, stammar och folk inte bara integrerats, utan också assimilerats och förintats.

I det sammanhanget noterar Linton att samhällen inte gynnas av att vara välordnade, när deras omgivning förändras. De nordamerikanska comancherna, som var mindre väl sammanhållna och harmoniska än pawneerna, klarade lättare av trycket från de europeiska nybyggarna. Comanchernas nederlag och förlusten av krigaridealet innebar inte en fullständig katastrof. Comancherna behöll kärnan av sin kultur samtidigt som de artigt distanserade sig från de vita. Comanchernas kärnvärden förblev intakta, hävdar Linton. Man kunde exempelvis lätt förena bruket av bilar med den traditionella vördnaden för stammens medicinman, genom att helt enkelt införa regeln att aldrig parkera utanför en medicinmans hem.

För pawneerna förhöll det sig annorlunda. I deras välordnade samhälle var krigaridealet ett kärnvärde. När pawneerna besegrades förlorade också krigaren sin särskilda kulturella ställning. Därmed förlorade också hela stammen sin identitet. Pawneernas väl sammanhållna samhälle förmådde helt enkelt inte att anpassa sig till den främmande impulsen. Pawneerna existerar visserligen fortfarande som en egen stam men dess kultur är mer eller mindre död.
En viktig iakttagelse som Linton förmedlar i det sammanhanget är skillnaden mellan att med sina läppar omfatta en ny kultur och att omfatta med hjärtat. Många av de koloniserade ursprungsbefolkningarna omfattade aldrig på djupet de nya värderingar och beteendemönster som utifrån påtvingades dem. För att en främmande impuls skall kunna upptas och omtolkas, måste den accepteras även på det känslomässiga planet.

Några slutsatser man möjligen skulle kunna dra från Linton är för det första att främmande kulturimpulser behöver tid för att kunna omtolkas. För det andra kan de aldrig bli framgångsrika, om de rubbar en kulturs kärnvärden. Detta gäller framförallt väl sammanhållna samhällen. För det tredje måste de omfattas även på ett känslomässigt plan av medlemmarna i ett samhälle.

De politiker som uttrycker sin förtjusning över globalisering och migration bör hålla dessa slutsatser i minne. Integration kan inte uppnås enbart genom att erbjuda invandrare utbildning och arbete och sjukvård. Redan det är visserligen en stor uppgift, men räcker inte om man vill bevara de olika kulturernas särart och mångfald. Om det nu är denna mångfald som politikerna säger sig vilja bevara, när de talar om mångkultur.

Det finns också andra lärdomar att dra, där Ralph Lintons perspektiv visar vägen. Linton utgår ju från att integration är ett införlivande av något nytt, ja kanske främmande i den egna kulturen. Men Linton räknar aldrig med integrationsprocesser, där samtliga parter ömsesidigt förlorar sin kulturella identitet. En egenhet i den integrationsprocess som den nuvarande globaliseringsprocessen sätter igång är emellertid just detta: att den på sikt tenderar att leda till att alla folk ger upp sin kulturella särart, sin identitet.

Det sistnämnda är också helt rationellt, om målsättningen är att förvandla Europa till en gigantisk marknad för upplevelseorienterad och lånebaserad masskonsumtion. Europeiska samhällen bestående av individualister med svaga gruppidentiteter låter sig helt enkelt lättare formas till masskonsumtionssamhällen. Samhällen där individerna identifierar sig med en viss livsstil, en livsstil lätt att identifiera och forma för de transnationella företagen och deras reklambudskap och varumärken. Sådana samhällen lämpar sig också bättre för den Europeiska Unionens strateger, som vill se mer fragmentiserade och gränslöst individualiserade väljargrupper. Väljargrupper mera öppna för de i huvudsak liberala partiernas politiska marknadsföringsstrategier och spinndoktorer.

Mötet mellan nordamerikanska indianerna och de europeiska nybyggarna var brutalt och innebar på många sätt en katastrof för många indianstammar. Trots detta fanns ändå något påtagligt och reellt över detta möte, lika påtagligt som de hästar, bilar och vapen som indianerna blev tvungna att göra till sina egna, för att inte gå under. Den nuvarande globaliseringsprocessen saknar dessa kvaliteter. Den handlar ytterst inte om att ta över något främmande och göra det till sitt eget, utan om att ge upp – avyttra – den egna kulturella och nationella identiteten. Och detta gäller inte endast för oss européer, utan i lika hög grad de tidigare koloniserade folk, som nu strömmar in i vår kontinent. Häri ligger också kulturfientligheten, inhumaniteten i det program som den nuvarande världsordningen ger prov på. I förlängningen gör den oss alla till främlingar – oavsett om vi lever i vårt eller någon annans land.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.