Gjorde journalisttestet

cartoons

Gjorde journalisttestet och fann att jag nog har ett litet stråk av journalist i mig.

På frågan ”Är islam en fredens religion?” kan jag med bibehållen intellektuell heder varken svara ja eller nej. Ingen religion är enligt min mening ”fredens”. Det är som att fråga om jag tycker lagstiftning är mysigt. Religioner är väl samhällsbyggande och en kodifiering av den moral en grupp människor anser skall råda i deras samhälle. Därför kan, enligt min mening, ett mångkulturellt samhälle inte överleva i längden. Det finns väl ingen religion som har tillkommit för att människor skall sitta på sin kammare och brottas med sitt (individuella) förhållande till en gud. När urinvånarna i Sydamerikas djungler samlas till sina riter, så är det väl för bygga och bevara sina samhällen.

På frågan ”Tycker du illa om Lars Vilks rondellhundsutspel mot islam?” måste jag faktiskt svara ja. Min förklaring finner du i nedanstående utdrag ur en liten mejldispyt jag hade med en svensk ”tyckeriperson” i mars 2006. Personen betecknade sig då som grundlagsfundamentalist. Personen förekommer ännu idag tämligen regelbundet i debatten, och jag har en känsla av att den personen är i färd med att omvärdera sin allmänna position och nu försöker paddla tillbaka till stranden – har väl upptäckt att sjön börjat bli lite krabb och vindens riktning ostadig och styrkan tilltagande. Jag försöker i nedanstående utdrag förklara varför jag inte tycker att Jyllandspostens publiceringar var föredömliga, och dessa måste väl kunna sägas vara ”släkt” med rondellhundarna.

Således, det här skrev jag i mars år 2006: Omkring den 20 februari i år befann jag mig under ett par tre dagar i ett sällskap av ”åldringar” i ett svalt och vackert högland i en islamisk stat. Två personer i sällskapet – den ene var jag – hade en tämligen gedigen västerländsk bakgrund. De andra tillhörde väl vad som skulle kunna kallas landets elit och denna kommentar gäller för två av dem. Bägge dessa personer är pensionärer – den ene hade tillbringat hela sitt professionella liv i Europa, bland annat som professor vid ett europeiskt universitet. Den andre hade varit diplomat i flera västerländska länder). Jag skulle inte komma på tanken att beteckna någon i sällskapet som ”hällörad” (läs religiös fundamentalist).

Karikatyrkrisen kom upp till behandling. Jag framförde min ”ryggmärgsreaktion”: antingen har man tryckfrihet eller inte – det finns inget mellanläge. Ur det fortsatta samtalet drog jag slutsatsen att karikatyrerna inte ansågs hjälpa moderata regimer i islamska länder. Karikatyrerna användes istället av reaktionära politiskt/religiösa grupperingar för att tvinga moderata regimer till åtgärder och uttalanden, som jag tror varken du eller jag tycker särskilt mycket om.

Situationen i dessa länder är ju ofta den att man har en starkt västerländskt influerad elit, en spirande medelklass och en stor grupp människor som lever med arkaiska referensramar. Jag kan också uttrycka det så här: I den svenska kulturen (om det finns en sådan) kan vi inte göra ”tidsresor”. I många islamska länder kan man göra det genom att förflytta sig ett par tre kilometer från huvudstadens centrum. Tänk själv igenom hur det skulle vara här om vi på landsbygden i Sverige haft byar med en befolkning som hade de svenska 1600-talsböndernas referensramar och ett prästerskap med en annan politisk agenda än ”centralmakten” i Stockholm. Hur skulle du applicera våra nuvarande grundlagar på den situationen?

En komplikation för allt fler ur eliten i dessa islamska länder är att de har relationer med ”mörkermännen”. De tycker inte om att se sin barndoms byars snälla farbröder – kanske släktingar – reagera med ryggmärgen på ”uppviglarnas” propåer, ställa till våldsamma demonstrationer och kanske tvingas att kommendera ut trupper för skjuta på dem (”collateral damage”). En komplikation för bl. a. oss här i Skandinavien är att vår migrationspolitik har lett till att vi har arkaiska grupperingar även här. Ett exempel på detta är de så kallade hedersmorden. Dessa är väl bara tragiska spetsar på ett isberg av arkaiska föreställningar bland grupper, som media med hänvisning till mänskliga rättigheter snyftar över, när de riskerar att inte få uppehållstillstånd vid flykten från sina hemländers ”repressiva” regimer. Såvitt jag förstår – men det kan ju bara vara ett elakt rykte – har personer ur sådana grupper varit aktiva i att blåsa upp reaktioner på Jyllandspostens karikatyrer i sina gamla hemländer, till förfång för sitt nya hemland.

Jag hoppas att det föregående på något sätt skall kunna förklara hur jag möjligen rört mig från positionen som klarsynt eller principfast idealist (som ju du antyder att du är) i riktning mot positionen ”förvirrad eller principlös opportunist” (som du ju antyder att jag skulle kunna vara). Faktum är – och jag ber om ursäkt om du tar det som en förolämpning – så tror jag inte att det är så stora differenser mellan din och min uppfattning om det ”ideala” samhället. Jag tycker emellertid ändå – och det får väl förbli en differens – att även om det inte är förbjudet är det obegåvat att lägga bränsle på karikatyrbrasan – och alldeles särskilt om det bara är görs för att demonstrera vår tryckfrihet.

Det är kanske ett tecken på min ryggradslöshet, men jag kan inte undvika att tänka på att det kanske bland de skadade och döda i upploppen inte bara fanns nattsvarta terrorister och hustruplågare utan också i sitt (arkaiska) sammanhang välfungerande familjeförsörjare, äkta män och fäder (kanske var de till och med älskade av sina fruar och barn). Jag tror inte att arbetet med att baxa dessa grupper in i ”moderniteten” underlättades av Jyllandsposten.

På frågan ”Är det ett tecken på dumhet och låg utbildning att rösta på SD?”, så skulle jag vilja kvalificera mitt nej-svar med att säga att det är ett tecken på frustration.

XYZ

Rätt återgivet intygar
Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.