Staten och feminismen del I

lookAlva och Gunnar Myrdal var under 1930- och 40-talet de stora stjärnorna i svensk samhällsdebatt. En av de frågor de lyfte fram var Sveriges födelsetal, som under det tidiga trettiotalets depression sjunkit kraftigt och var lägst i Europa. Vintern 1932/33 var arbetslösheten särskilt svår och en tredjedel av Sverige barn beräknas ha varit undernärda. Parets mest berömda bok ”Kris i befolkningsfrågan”, gavs ut 1934. Redan på sid 9 skriver de, och visar sig därmed ha en klarare förståelse av situationen än dagens politiker:

Den såsom följd inträdande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda ”släktets självmord”. När befolkningstrycket minskades, skulle landet översvämmas av invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal. Med de starkares rätt skulle dessa överta och omforma vårt dyrbara kulturarv. Denna invasion skulle därtill kunna dra med sig internationella förvecklingar och riskera vår fred. Samtidigt skulle därvid de minskade barnkullarna sänka vår försvarskraft och blottlägga landet för rovlystna erövrare.

Myrdalarna gör precis tvärtemot mot vår tids politiker, när de målar upp risken för ”Invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal”. Som bekant ser politiker idag inte invandringen som ett hot, utan som en möjlighet, i synnerhet när det gäller att lösa demografiproblemet. Att formulera sig som Alva och Gunnar Myrdal har blivit omöjligt. För nutida politiker är det ett klockrent exempel på den rasism, som de anser nödvändig att bekämpa både på tvären och på längden.

Alva och Gunnar Myrdal räknade ut att, om inte utvecklingen bröts, skulle Sverige i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar som människor i arbetsför ålder. Något måste göras, så att svenskarna började föda barn igen. Barnfamiljerna behövde stöd. Det handlade inte bara om barnbidrag utan om förmånliga bostadslån, subventionerade hyror, fri sjukvård och gratis skolmat. Här finns med andra ord folkhemmets fundament.

Många av paret Myrdals idéer om hur man skulle få fart på barnafödandet förverkligades. 1937 fick vi barnbidrag. Det byggdes så kallade barnrikehus, där familjer med minst tre barn men svag ekonomi kunde få en bra bostad. 1943 gavs det statsbidrag till förskolor. Födelsetalet som år 1935 låg på 1,8 barn per kvinna hade tio år senare stigit till 2,7.

Om vi lämnar paret Myrdal och går igenom de argument som invandringsförespråkarna i vår tid brukar ange, finns det ett som är svårare att avvisa än de övriga, nämligen att västerlandets kvinnor föder för få barn. Sverige tillhör inte de mest utsatta länderna. Under de senaste tio åren har vi haft ett födelseöverskott. Ändå är det så, att vi med nöd och näppe klarar kvalgränsen. Dessutom, statistiken är baserad på medborgarskap, inte på etnicitet, så det är fullt möjligt att etniskt svenska kvinnor ligger under 1.9, som är brytpunkten i Sverige, eftersom allt fler kvinnor föder barn senare i livet. Som helhet gäller 2.11. Så många barn behöver varje kvinna i genomsnitt föda, för att en befolkning ska klara att överleva.

Jag föreslog i en bloggtext att journalister och politiker skulle gå samman i en kampanj för att bättra på statistiken och, via subventioner och andra åtgärder, göra det lättare att pussla samman barnafödandet med en karriär. Några sådana kampanjförslag har emellertid inte synts till i debatten. En bloggläsare skrev också i ett mail till mig, att redan nu var många förmåner och lättnader knutna till barnafödandet. Staten har röjt undan merparten av de hinder som finns, för dem som vill skaffa barn.

Således, trots att de låga födelsetalen lyfts fram som ett demografiskt problem av första rangen, finns det inget politiskt intresse för att söka få kvinnor i Sverige att föda fler barn. Istället vill makthavarna lösa frågan genom invandring. Det reser naturligtvis frågan: varför det? Och följdfrågan: varför vill inte svenska kvinnor föda fler barn? Därmed kommer vi in på ett svar som har med feminism att göra.

Västerländska och svenska kvinnor vill inte föda många barn, därför att det inskränker kvinnornas frihet. Eller, för att göra det svaret mer precist och samtidigt inte fullt så kontroversiellt: Inom det feministiska elitskikt som styr politiken i dessa frågor finns inget intresse för att bromsa den kvinnliga frigörelsen. Dagens elitfeminister föraktar och tar avstånd från den traditionella kvinnorollen. Istället, vilket kan te sig paradoxalt, har de mannen och hans friheter som förebild. Deras mål är att kapa åt sig så stor del av den manliga kakan som möjligt; allra helst överta den. Feminister konkurrerar och kämpar med mannen om hans makt och privilegier. Detta erkänner de inte gärna, utan i sin retorik följer de två andra spår. Det enda är kravet att kvinnor måste ha precis samma möjligheter, lön etc. som männen. Det andra är påståendet att männen förtrycker kvinnorna. Därför måste männen lämna ifrån sig makten – förlåt – dela makten med kvinnorna.

Svenska män i beslutsfattande positioner trycker inte tillbaka. De kämpar inte emot, utan delar uppfattningen att de manliga privilegierna måste begränsas. Möjligen finns det en seghet, ett tyst motstånd bland maktens män. Nedanstående TT-nyhet kunde man för någon vecka sedan läsa i många svenska tidningar:

Sakta men säkert ökar andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Men regeringens hot om minst 40 procent i höst, annars blir det kvoteringslag, kommer inte att nås. För att nå 40 procent så krävs att ytterligare 181 män byts ut mot kvinnor. Annika Elias hade hoppats att företagen skulle lösa underskottet av kvinnor i styrelserna på egen hand, men tror att en kvoteringslagstiftning nu är nödvändig.

I kampen för kvinnlig frigörelse och kvinnliga privilegier har den manliga eliten lierat sig med elitkvinnorna. Till deras rättigheter hör inte bara att ta plats i bolagsstyrelser utan också rätten till barnbegränsning och rätten att få göra abort. Plikter talas det ganska sällan om. I synnerhet talas det inte om plikten att, i nationens intresse, föda fler barn.

Nu ska jag pröva att föra in några iakttagelser rörande kvinnans biologiska dispositioner.

Det är inte kvinnor som bygger och vidmakthåller civilisationer utan det är ett renodlat manligt revir. Kvinnorna har istället sin biologiska radar inställd på de mest attraktiva männen, de bästa fäderna till deras barn. Aggression och manlig utstrålning är egenskaper som attraherar kvinnor och som kan trumfa över solidariteten med den egna gruppen. För alla oss snälla killar är det svårt att smälta att kvinnorna så ofta faller för rena skitstövlar, som vi är övertygade om kommer att göra dem olyckliga. Våra mammor håller med, men nu talar vi inte om gamla mammor utan om fertila kvinnor och deras sexuella preferenser. Till exempel kan män som sitter i fängelse få kärleks- och beundrarpost från för dem okända kvinnor.

Ted Bundy våldtog och mördade minst 30 kvinnor och flickor mellan 1974 och 1978. Det hindrade inte kvinnor från att skriva brev och förklara sin kärlek till honom.
Marc Dutroux, den ökände belgiske pedofilen, torterade, våldtog och mördade fyra flickor. Under den första tiden i häkte fick han ett tiotal brev om dagen från kvinnor.
Anders Eklund, som mördade tioåriga Engla i Stjärnsund och Pernilla Hellgren i Falun, har kontaktats av en tvåbarnsmamma som började besöka honom i fängelset efter att han dömts för morden och placerats på anstalt.
Christer Karlsson, förbundsordförande för Kriminellas revansch i samhället, Kris, har själv upplevt dömda brottslingars attraktionskraft. Han var placerad på rättspsykiatriska kliniken i Huddinge för en utredning efter att ha dömts för narkotika- och våldsbrott.
– Jag satte ut en kontaktannons med rubriken ”Fånge söker”. Jag fick 50 svar direkt, berättar han.

Till detta bör föras att kvinnor inte har någon stark nationalistisk spärr mot att förälska sig i soldater i ockupationsarméer. Ett exempel är Norges ”tyskhoror” och den behandling de norska männen utsatte dem för, efter att nazitysklands ockupation upphört. Ytterligare ett är de vietnamesiska kvinnor som föll för USAs soldater i vietnamkriget.

Att kvinnor inte tänker på samma sätt som män i valet av partner visas också av det som en sjuttonårig flicka skrev i Expressen, efter ett stort värdetransportrån på E4 i slutet av augusti 2005:

En annan anledning till att man snor bilar och rånar tanter är att få det man vill. Jag syftar inte på saker man kan köpa i butikerna. Utan jag menar att få de kattigaste tjejerna och få respekt av de mest inflytelserika grabbarna. Jag vet inte hur det är i resten av Sverige, men där jag bor vet jag att det är få tjejer som verkligen söker Den Stora Kärleken. Ett annat ord som förklarar dem är: Golddiggers. Vem skulle säga nej till snubben i den nya Porschen? Vem skulle säga nej till killen i den nya villan? Vem skulle säga nej till en date i den dyraste restaurangen? Ja, när man är studerande, nästan helt fattig och arbetslös är det inte så många som skulle neka. Speciellt om killen i fråga är ”känd” inom trakterna.
En killkompis till mig hade varit kär i en tjej i nästan tre år. Han klassades som skolans nörd och ingen tittade ens åt hans håll. Ni vet hur historien slutar. Han valde den kriminella vägen, blev onödigt rik och kunde välja vem han ville. Inklusive bruden han hade jagat i så många år. Patetiskt va.

Nu menar jag inte att detta är ett vanligt och ”normalt” sätt för unga kvinnor att välja partners, utan begränsar mig till konstaterandet att det bland kvinnor finns en biologiskt grundad dragning till starka män, och att styrkan kan tolkas på många sätt. Det hindrar inte att de flesta inser att det är den snälle välkammade unge mannen som satsar på sin revisorsutbildning, som är det bästa valet. Men då är det förnuftet och inte biologin som styr. I likhet med männen är kvinnorna biologiskt formade för att leva i ett förgånget samhälle, brutalare och mer primitivt.
I kvinnors biologi ligger också att anpassa sig efter givna förhållanden. Alternativet, om de blev erövrade, var antagligen att dödas, tillsammans med sina män och söner. Att de attraheras av de aggressiva männen bör tolkas som att de söker den trygghet som de vinnande männen kan erbjuda. Det är dessa män som är bäst på att värna sina kvinnor, inte männen som satsar på intellektet och bejakar sin emotionella sida, inte de hårt arbetande alldeles vanliga och tråkiga männen.
Massinvandringen, med sin övervikt av aggressiva och ociviliserade män, får inte larmet att gå bland svenska kvinnor. Tvärtom, här kommer utsatta människor som svenskarna kan ta hand om och hjälpa. Och så det som ingen säger, men som The Weather Girls sjunger:

It’s raining men! Hallelujah!
It’s raining men! Every specimen!
Tall, blonde, dark and lean
Rough and tough and strong and mean

Det feminiserade Sverige möter dem vid gränsstationerna med Välkommen-skyltar. Frågan är varför kvinnorna blir så glada när det kommer ännu fler av de förhatliga männen in i landet. Det är frestande att dra slutsatsen att den västerländske feminiserade mannen inte längre är en tillräckligt attraktiv partner. Den man som premieras i det moderna samhället befinner sig på kollisionskurs med den man som kvinnor biologiskt åtrår.

Med feminismen i ryggen dissar kvinnorna det manliga könet. Som Grupp 8 formulerade det i slutet av 1970-talet: ”En kvinna utan man är som en fisk utan cykel”. Samtidigt är de erotiskt attraherade av de män som dominerar sina kvinnor, skitstövlarna (Vad gör ni otäcka karl, hoppas jag!). Det går inte ihop. Inte så konstigt att många män rent allmänt tycker det är svårt att begripa sig på kvinnor. Och att feministerna traskat vilse i pannkakan.

Fortsättning följer. I den avslutande delen ska jag försöka knyta ihop säcken.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.