Förnuftsfundamentalism

facts
Vid flera tillfällen har jag tagit upp den klyfta som delar Sverige i ett för och emot invandringen, något som jag på inget sätt är ensam om. Det är en klyfta som inte bara gäller Sverige utan hela den västerländska civilisationen. Motsättningarna i Australien är förbluffande lika de som vi ser i Sverige. Den intellektuella härdsmältan vid amerikanska universitet har sin motsvarighet i Sverige. Elitens iver om att försäkra folket att allt står väl till med invandringen, vilket det inte alls gör, är samma bedrägeri i Tyskland som i Sverige.

Vi som ser att den västerländska civilisationen är i färd med att ta kål på sig själv försöker sätta stopp för vansinnet, men vi är svaga och inte särskilt framgångsrika. Vi frågar oss varför detta sker. Hur kommer det sig att världens mest avancerade civilisation någonsin har blivit galen?

Den andra delen av befolkningen, den elit och den folkmajoritet som på sin sida har makten, medierna, godheten, offentligheten och hela härligheten – men tyvärr varken förståndet eller den demokratiska fingertoppskänslan – ställer ingen fråga som behöver besvaras, ser inget ”varför”. De ser enfaldiga och fördomsfulla medborgare som inte förstått att mångkulturen är berikande. De behöver därför fostras, få vägledning och förses med en värdegrund. De ser något som de kallar för en ”flyktingkris” och säger att nu gäller det att ställa upp, engagera sig och försöka lindra denna kris. De är särskilt förtjusta i begreppet ”utmaning”, inte minst därför att det antyder en lycklig utgång. Om vi alla öppnar våra plånböcker och ställer upp med vårt personliga engagemang, så går det bra. Sverige kommer ur krisen som ett bättre land. Mångkulturellt, föryngrat, vitalare, ett land där inga minoriteter förtrycks. Ett land där alla slags människor bor, ett land med öppna gränser, där medborgarna äntligen är fria.

Eftersom ingenting pekar på att utvecklingen går den vägen (jag menar verkligen ingenting), så framstår denna förhoppning som ett självbedrägeri, en masspyskos, ett förnuftets nederlag. Det är som om ingen av dissidenternas invändningar spelar någon roll. Det är den mylla i vilken frågorna föds. Hur kunde det gå så här?

Jag och många med mig prövar olika förklaringar, men ingen av dem känns tillräcklig på egen hand. Ett spår är det konspiratoriska. Är det globalisternas verk, de som finns inom den rörelse som benämns New World Order (NWO) och som stödda av FN och EU kämpar för en enad värld, utan nationalstater och därmed också utan demokrati? Är det bilderbergarna eller kanske frimurarna? Är det en handfull finansdynastier, som äger riksbankerna och vill ta kontrollen? Är det Rothschild eller Rockefeller, är det Soros? Eller det kanske är en destruktiv tankefigur som styr oss. Marxismen i ny kostym: kulturmarxismen?

Kan det möjligen vara skulden som följer efter Västerlandets framgångar och exploatering av resten av världen? Kolonialismen och imperialismen, som i vår tid föder motrörelser, som antikolonialism och postmodernism. Eller, om vi funderar över skulden, behöver vi kanske inte gå så långt tillbaka, utan det räcker med andra världskriget och nazisternas förbrytelser? Det finns flera spår att följa. Vilken roll spelar kristendomen, välfärdsideologin, mänskliga-rättigheter-tänkandet? Är vi fredsskadade?

Ett spår handlar om feminism och kvinnlig så kallad frigörelse. Jag har tagit upp det i de två föregående inläggen, trots att feminismen för mig som person inte är särskilt problematisk. Det är klart att jag stönar över tokfeminismen. Vilken person, man eller kvinna, med förnuftet i behåll gör inte det? Men rent allmänt är jag, liksom de flesta västerländska män, på kvinnornas sida. Jag gillar intelligenta, välutbildade och självständiga kvinnor. Jag har exempelvis aldrig känt mig hotad eller provocerad när det visat sig att en kvinnlig (eller för den delen manlig) doktorand tänker bättre än jag. Kvinnliga chefer är heller ingenting som stör mig eller som jag särskilt funderat över. Mina fiender är inte könsbestämda. Dumheten är en fiende, ideologier är en annan, tyckande en tredje, kunskapsresistensen en fjärde, den känslogrundade pseudoanalysen en femte. Ja, så där kan jag hålla på och det bör tilläggas att jag också är en fiende till min egen dumhet. Om någon visar att jag tänker fel, så är jag idel öra – under förutsättning att kritiken är förnuftsbaserad.

Tack och lov är jag inte ensam om detta förhållningssätt till livet och existensen. Men efterhand har jag blivit på det klara med, att vi som fungerar på det här sättet är maktens fiender. Det går inte att lita på oss. Om jag börjar ställa frågor om maktkoncentration hos en judisk elit, då blir jag nerkletad med brunfärg. Detta trots att jag antagligen är mer vaccinerad mot nazism än de flesta, eftersom jag är bättre påläst. Om jag kritiserar invandringspolitiken, så utnämns jag av maktens hantlangare till rasist. Det är likadant där. Genom att ha levt i andra länder, genom att bo i ett mångkulturellt område och mestadels gilla det, genom att ha haft ett yrkesliv vid högskolor, där mångkulturen presenterar sig från sin mest attraktiva sida, så är jag antagligen mindre rasist än de flesta.

När jag nu fortsätter med att granska och kritisera feminismen och den kvinnliga frigörelse, som i synnerhet kan knytas till slutet av 1960-talet, finns antagligen risken att jag får föra utmärkelsen ”sexist” till min lilla samling av invektiv. Så då måste jag väl säga, att inte heller här är jag någon mörkerman. Med ett tillägg: jag tycker direkt illa om min egen analys och i synnerhet slutsatsen. Men vad jag tycker måste underordnas förnuftet. De privata värderingar som ligger närmast oss själva och som fungerar i våra nära relationer är dessvärre inte alltid det mest samhällsbärande.

Första delen av ”Staten och feminismen” – jag tänker återkomma till den andra delen i ett senare inlägg – handlar om det kvinnliga tänkandet, hur kvinnor uppfattar världen och vad de anser är prioriterade frågor. Jag grundar mina resonemang i några ganska enkla iakttagelser av biologiska skillnader mellan könen. När – eller kanske snarare om – de ska försvaras bör bedömas med referens till ”Ockhams rakkniv”, den princip som säger att när man väljer mellan olika förklaringar, så bör man inte krångla till det för sig.

Det finns två basala idéer om kvinnligt och manligt. Den ena är grundad i tabula-rasa-teorin, som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper. I det här sammanhanget betyder det att det inte finns några biologiskt grundade beteendeskillnader mellan könen. Könet är en social konstruktion. Det i sin tur leder till att alla yrken passar för såväl män som kvinnor. Kvinnor blir lika bra brandsoldater som män. Män blir lika bra sjuksköterskor som kvinnor.

Den andra teorin är att det finns beteendeskillnader mellan könen och att många av dessa är biologiskt betingade. Män är bättre på vissa saker, inte nödvändigtvis individuellt men som kollektiv, kvinnor på andra. Manligt och kvinnligt skiljer sig åt biologiskt.

Ska samhället styras med försvaret och lagen som överordnade redskap (manligt) eller ska samhället styras med omsorg och rättvisa som prioriterade angelägenheter (kvinnligt)? Det manliga synsättet sätter samhället i första rummet och medborgarna i det andra, med tanken att det gagnar flertalet. Det finns ett ointresse för individens väl och ve. Det andra synsättet, det kvinnliga, ser i första hand till individerna, som absolut inte får fara illa. Frågan är om samhället alls är synligt för bejakarna. Med andra ord, manligt och kvinnligt är olika perspektiv. Män och kvinnor inte bara ser och prioriterar olika, utan de har också en komplementär blindhet.

Konsekvensen av tabula rasa teorin är att ingen människa är mera värd än någon annan och, eftersom vi alla föds lika, så är alla former av hierarkiska uppdelningar förtryck. Att skilja mellan invandrare och svenskar är förtryck (rasism). Att skilja mellan män och kvinnor är förtryck. I ett patriarkaliskt samhälle (några andra finns inte) förtrycker männen kvinnorna. Det kvinnliga förnuftet är i vår tid fullkomligt besatt av förtryckstanken. Alla orättvisor måste bekämpas, till snart sagt vilket pris som helst.

Vilken av dessa båda teorier är det svårast att argumentera för (Ockhams rakkniv)? Tveklöst är det tabula rasa teorin. Det är den som har den vetenskapliga motvinden. Alla samhällen och alla grupperingar är – utan undantag – hierarkiskt uppbyggda. Den som anser att ett samhälle ska styras med empati och rättvisa som överordnade principer, som inte ens erkänner att det är nödvändigt att skilja mellan ”vi och dem” utan att allt är sociala konstruktioner, har bevisbördan. Varför skulle män och kvinnor inte vara olika? De ser olika ut, har olika intressen och de beter sig ju olika.

Jag ska därför inte ge mig in på att argumentera för min uppfattning att det finns biologiska skillnader mellan könen och att dessa skillnader visar sig i vardagen. I stället ska jag nämna tre politiska områden i Sverige där det kvinnliga förnuftet hotar samhället. Männens biologiskt grundade vilja att skydda samhället och värna det mot alla slag av invasioner är satt ur spel. Vi har inte längre ett försvar värt namnet och EU:s lägsta polistäthet. Det är den kvinnligt grundade omsorgen och viljan att hjälpa de lidande, som styr:

  1. Sverige är som bekant översvämmat av tiggare. De har kommit hit från Rumänien och Bulgarien, i syfte att tjäna pengar på såväl legala som illegala sysslor. Svenska politiker klarar inte att förbjuda tiggeriet och skydda den egna befolkningen utan frågar istället hur det rika Sverige bäst ska kunna hjälpa tiggarna. Det är inte ens angeläget att följa lagen och utvisa dem efter tre månader, utan många kan stanna här i åratal utan att rättssamhället ingriper.
  2. Oförmågan att utvisa människor som illegalt uppehåller sig i landet gäller också för en annan grupp, de som med en eufemism kallas för ”papperslösa”. Också här gäller det kvinnligt empatiska förhållningssättet och rättssamhället sätts ur spel. Det blir djupt egendomligt när dessa människor, som inte får uppehålla sig i landet, tilldelas rättigheter, som inte ens tillkommer landets egna medborgare, exempelvis tandvård till ett lägre pris.
  3. Vi måste hjälpa de ensamkommande flyktingbarnen, även när det visar sig att de varken är barn eller flyktingar (de flesta kommer från Afghanistan). Att det svenska omhändertagandet kostar enorma summor är ointressant. Vi ska väl inte se till kostnaden när det handlar om barn som flyr för sina liv.

Det finns mer att säga om tabula rasa teorin och dess konsekvenser, mycket mer, men jag stannar här. Som det heter på engelska ”I rest my case”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.