Om betydelsen av att skaka en kvinnas hand

Idag återkommer gästbloggaren Johannes Divinius.

***

Den senaste veckans nyhetsrapportering har i stor utsträckning dominerats av nyheter kring de båda miljöpartistiska politikerna Mehmet Kaplan och Yasri Kahn. Konsekvenserna av massmedias ”avslöjanden” kring dessa båda politiker har blivit vittgående för miljöpartiets vidkommande. Till och med partiets egna företrädare talar om en för partiet historiskt avgörande kris.

I Khans fall gällde uppståndelsen det förhållande att Khan vägrat att hälsa genom att ta en kvinnlig reporter i handen. Som en kommentar till händelserna publicerade Kahn nedanstående bild på Twitter:

justin

Bilden föreställer Kanadas premiärminister Justin Trudeau i färd med att hälsa på en muslimsk kvinna. Kanske i samband med ett valmöte eller ett möte med någon representant för någon muslimsk intresseorganisation. Bilden är väl tänkt att visa att man kan umgås över etniska och religiösa gränser och respektera varandra. Om man anpassar sig till minoriteter, så blir det i slutänden rätt trevligt och mysigt. Under resans gång kommer medelklassen, i vilket fall som helst, bara att bli starkare, som plakatet på bilden utlovar.

Men det finns en annan aspekt av bilden också. Den gäller Trudeaus kroppshållning och ansiktsuttryck. Han är lätt framåtböjd mot kvinnan och han ler, om än på ett något fånigt och omanligt sätt.

Leendet illustrerar rätt väl en tes framförd helt nyligen av statsvetaren och filosofen Tom Sunic (Right On Radio nr 17). Sunic gör den intresseväckande iakttagelsen att många västerländska politiker idag flinar. Den bisterhet och det allvar som förväntades av politiker, framförallt statsmän, är borta. (De officiella porträtten över Kanadas premiärministrar tycks bekräfta detta: före 1945 ler nästan ingen premiärminister på de officiella porträtten, men efter 1945 ler de flesta.) Sunic tolkar detta som ett uttryck för självförnekelse hos västerlänningar, inte minst män. Det är en självförnekelse som inte främst gäller vår personliga identitet, utan vår sociala identitet som just västerlänningar.

Självförnekelsen kan förstås gälla vilka moraliska normer och lagar man anser skall gälla. Man tycker och känner en sak, men låtsas som något annat. Men självförnekelsen kan också gälla rena etikettsfrågor. Etikettsbrott kan verka rätt löjliga, men för den som berörs kan etikettsbrottet vara djupt förödmjukande eller pinsamt. Samtidigt är det svårt för den förolämpade att hävda att förolämpningen är mer än en personlig angelägenhet. Förolämpningen ter sig som ett litet nålstick, trots att förolämpningen egentligen angår ett helt kollektivs föreställningar om anständighet, respekt och artighet. Då gäller det att hålla masken och le – som en kvinna.

Hälsningen är i stor utsträckning en fråga om etikett. Hälsar man fel kan människor bli illa berörda, men det betraktas inte som moraliskt fel att bryta mot regeln. Hur människor hälsar eller om människor hälsar har vanligtvis ingen moralisk innebörd.

I vår kulturkrets, den nordiska och i vidare mening germanska, hälsar vi genom hälsningsfraser, genom att höja handen eller ta varandra i handen. Hälsningen och handslaget uttrycker att man sett varandra och att man är ett vi, om än ett mellan flyktiga främlingar. Handslaget kan också markera att man är välkommen eller bekräfta en överenskommelse. Ett handslag markerar ibland att man förlåtit varandra, att man är vänner eller har blivit vänner igen. Man ”kommer med en utsträckt hand” när man söker försoning. Tar man inte mot en utsträckt hand, då är det ytterst allvarligt. I vårt land betraktas det som en mer eller mindre öppen förolämpning eller klumpighet att inte besvara en utsträckt hand med ett handslag.

Det är därför rätt intressant att följa den ovan nämnda mediestormen kring Yasri Kahn och dennes ovilja att ta kvinnliga journalister i handen. På ytan verkar debatten gälla en bagatell. Varför skulle just denna förolämpning ha offentligt intresse? Det hela blir inte ens intressant om det är sant miljöpartiet är infiltrerat av islamister. För den som är vid sina sinnens fulla bruk står det helt klart att miljöpartiet är en galen, samhällsförstörande sekt, alldeles oavsett. Att sekten dessutom kanske är berikad av en tillsats turkiska nationalister och islamister ändrar inte den bilden mer än på marginalen.

Nej det verkligt intressanta med hela denna s.k. affär är att den alls blir föremål för så mycket uppståndelse. Det är tveksamt om denna diskussion hade uppkommit för exempelvis tjugo år sedan. Offentliga diskussioner kring det lämpliga eller olämpliga i politikers gärningar gällde då i huvudsak bristande moral och eventuella lagöverträdelser. Den som vill hitta exempel på etikettsbrott måste då söka sig bortom den typ av diskussioner som fördes offentligt. Politikers eventuella brist på god etikett betraktades inte som en offentlig sak. Sådant hölls helst internt inom partierna och mellan partierna och journalisterna.

Vidare illustrerar händelsen de djupare nivåerna av integrationens problematik. Den visar än en gång att integration är en process som ligger bortom politikernas kontroll. Om en kultur eller individ skall kunna uppta en främmande kulturimpuls eller sedvänja måste den omtolkas, så att den kan förenas med den egna identiteten. För de muslimska män som delar Kahns sedvänja måste handskakningen omtolkas så att den inte kan uppfattas som en sexuellt laddad handling, exempelvis en smekning. Omvänt måste de svenska kvinnorna omtolka frånvaron av handskakning så att den blir något som inte uttrycker ovilja eller respektlöshet.

Hela denna tolkningsprocess är dock tidskrävande. Den kan heller inte kommenderas fram av, säg, politiker eller myndigheter. Det är slutligen inte självklart att den är ömsesidig. Det finns inget som säger att båda parterna måste omtolka handskakningens innebörd. Tvärtom har svenskar ett klart prerogativ när det gäller vilka sedvänjor vi vill skall upprätthållas i vårt land. Man tar seden dit man kommer, som det svenska talesättet lyder.

Den sista och kanske intressantaste aspekten är i vilka termer våra eliter vill att hälsningshändelsen tolkas. I den offentliga debatten varken kan eller vill man uttrycka att svenskar fått nog av förolämpningar i största allmänhet. I stället försöker man fortsätta daltandet och tramsandet med figurer som Kahn, genom att understryka att hans handling inte betyder vad vi svenskar tycker att den betyder. Vi måste ta till oss det främmande hälsningssättet, oavsett vi vill och känner för det. Det är så Sara Delshad – en ”muslimsk feminist” – vill att vi skall tolka händelsen. (P1-Morgon, 22/4 2016.) Fortsatt självförnekelse således.

Eller så försöker man som Aida Hadzialic (Aftonbladet, 20/4 2016) omtolka händelsen så att den passar den officiella ideologin. Innebörden är att Kahns handling strider mot den feministiska ideologins grundläggande värderingar. Han har diskriminerat och kränkt kvinnor. Och det är fel. Innebörden är inte att integration, än en gång, visar sig innefatta dimensioner som inte kan reduceras till sysselsättningstal, bostadsort, tillgång på vård på lika villkor, osv. Ordningen är återställd.

Problemet är förstås att eliternas ideologi också påbjuder mångkulturalism och tolerans. Den säger att Kahn blivit diskriminerad när han inte släpps in i miljöpartiets styrelse. Det är den ideologiska position som motiverar och ger Delshads tolkning dess legitimitet. Förutom att olika hälsningssätt måste tolereras i en ”globaliserad värld”, anför Delshad att det finns olika tolkningar av begreppet feminism. Vilken tolkning som har företräde går dock Delshad inte närmare in på.

Den officiella ideologiska tolkningen av händelsen verkar inte bara motsägelsefull, utan också konstlad. Erfarenhet och intuition säger att sedvanestyrda handlingars betydelse ligger på en nivå bortom eliternas ideologiska syntax och semantik. Förolämpningen i att inte ta någon i hand har, vare sig vi gillar det eller inte, en svårkontrollerad kollektiv betydelse. Den hänger samman med att svenskar dagligen inte bara förolämpas, utan också förnedras och misshandlas med politikernas tysta medgivande. Det är detta som ger en utebliven handskakning potentialen att förvandlas från ett privat nålstick till en fråga för alla svenskar – vilket den senaste tidens halvkvävda debatt illustrerar.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.