Slarvsylta

dogma
Ljuset skuffar undan natten redan vid fyratiden, skogsbackarna vitsippsblommar och småfåglarna står på grenarna och skriker. Klockan sju fredag morgon, Jazza hoppar ivrigt in i bilen och jag kör ner till Fiskarfjärdens båtklubb, för en promenad längs Mälaren. Det är en väg vi säkert gått mer än tusen gånger, förbi Sätrabadet och halvvägs till Sätra båtklubb, innan vi vänder. Vi går inte längre det andra hundstråket, till Vårbergstoppen. Där har romerna slagit läger och de skiter i buskarna. Sådant uppskattar Jazza men inte jag.

Mälaren glittrar. Det är måsslag borta vid Fiskarholmen. Antagligen stimmar den gurkdoftande norsen. Kliver ur bilen, ser mig för, så jag inte trampar i något äckligt. Sopor från två plastpåsar ligger utspridda. Kanske är det korparna, kanske en räv som försett sig. Jag kopplar Jazza, annars vill hon stanna kvar och sniffa. Ibland samlar jag ihop resterna och tar dem till närmaste papperskorg. Men inte den här gången, det är för mycket och för äckligt.

Tio minuter senare vid Sätrabadet. Renhållningsstyrkan är på plats. Fem gubbar, en ung tjej och två små lastbilar. De har fullt jobb att ta hand om resterna från gårdagens strandfester, från avätna kycklingben, över blanka chipspåsar till engångsgrillar, som lämnar avbrända fläckar i strandgräset. Papper och plast i osannolika mängder. Jag frågar den unga tjejen om hon också blir upprörd över att folk bär sig åt på det här sättet. Dag efter dag. Hon svarar att ”det är ju inte bra, det är det inte”. Tillägger att ”rätt många invandrarkillar tycker det är omanligt att släpa på sopor. Det är sån’t som Svenne Banan gör.”

Jag minns en äldre finne som brukade gå på stranden och längs Mälaren, med en svart sopsäck och handskar på händerna. Nu var det länge sedan jag såg honom. Flera somrar samlade han skräp, bara för att det måste göras. Han förklarade för mig att de som slänger skräp tycker att de är finare än vi. Det är ju så man gör på restaurang. Man reser sig och går. Tjänstefolket får ta hand om geggan. ”Dom tycker att dom är finare än vi, bättre folk”, upprepade han och jag förstod precis vad han menade.
”Jag tycker dom är drägg”, sa jag.
Han sa inte emot mig.

På tillbakavägen fällde jag ner locken på sopkorgarna. Burksamlare brukar lämna dem öppna, det spar väl lite tid och energi. Eller att de ömmar för kråkfåglar och måsar.

Övertygelsen om att vara bättre, mera värd, hittar vi överallt. Hur många tycker inte att de är klokare och bättre än sina dumskallar till chefer? Vad handlar sportprestationer om; att det ständigt ska bli oavgjort så att inte dogmen om allas lika värde äventyras? Varför har min granne en mycket finare bil än jag? För att visa att vi är lika mycket värda? Varför ägnade jag åratal av min ungdom åt rätt trista studier? För att min doktorstitel skulle göra mig lika mycket värd som vilken förstagluttare som helst?

Att tycka att man är bättre än andra är grundläggande i den mänskliga självsynen. I synnerhet blir det tydligt i kulturkrockar. Romer tycker självklart att de är bättre än gadjo. Psykologiskt och individuellt sett kan en rom eller romni naturligtvis befinna sig i varje tänkbart förhållande till svenskarna, det vill säga känna sig överlägsen, underlägsen, indifferent, ambivalent etc. Kulturellt och kollektivt sett är det emellertid annorlunda. Minoriteter som inte vill assimileras måste odla en gemensam uppfattning om att vara överlägsna. Romerna ser sig själva som ett slags aristokrati. De har rättigheter som inte tillkommer vanliga svenskar.

Föreställningar om överlägsenhet är av avgörande betydelse när en kommande generation skall övertygas om att den egna gruppen utgör det bästa valet. Vad är det annars för mening med att inte bli medlem av majoriteten? Detta förstår kurder, judar, muslimer, andra grupper onämnda. Däremot har majoritetsbefolkningen svårt att såväl acceptera som förstå. Det utgör onekligen en provokation, när romer inte anammar svenska idéer om barnuppfostran och heller inte satsar på den svenska skolan för sina barn. Är kanske inte svensk barnuppfostran och skola något av det bästa man kan hitta här i världen?

Vi som inte är romer tar till andra argument för att visa att vi är bättre än dem. Vi uträttar exempelvis inte våra behov i stadens parker. Vi rånar inte åldringar.

En närstående säger plötsligt till mig ”Du är ju en så’n som inte tror på alla människors lika värde”. ”Gör du det?”, svarar jag. ”Tycker du att Hitler och din genomhygglige farsa var lika mycket värda?” Hon svarar inte, därför att hon förstår att detta är en strid hon inte kan vinna. Men det är heller inte så att hon begriper att hon har fel. Den som har rätt värdegrund har givetvis inte fel. Därför blir hon tyst. Inte skämsigt tyst, därför att hon tänkte galet. Utan bara tyst. Hon tycker fortfarande precis likadant. Vad jag säger är betydelselöst därför att jag tillhör de onda och hon de goda. Om jag milt och snällt skulle be henne förklara hur hon resonerar, så skulle hon ändå förbli tyst, förvissad om att mina värderingar är mindre värda än hennes. Jag vill ju inte hjälpa alla de flyktingar som med fara för sina liv lämnat sina förödda hemländer och ”hamnat” i Sverige. Jag är henne moraliskt underlägsen.

Det är inte sådant som jag säger som är fel, utan den jag är. Tycker man som rasisterna, så är man ju rasist och då har man fel. Hon är bättre än jag, mera värd, därför att hon tror sig veta att alla människor är lika mycket värda.

Varför ska vi ha det som kallas för en ”generös flyktingpolitik” om vi varken har bostäder eller jobb till dem som kommer? Aj, nu är jag där igen, med den där sortens frågor, som visar att jag inte har rätt värdegrund, som visar att jag har fel, alldeles oavsett vilka ord som trillar ur min mun. Hur kommer det sig att den här typen av magnifikt korkade dogmer inte bara får gehör utan också blir ett avgörande argument för Sveriges suicidala flyktingpolitik?

Ännu mer förbryllande blir det, när jag upptäcker att de som tycker så här inte alls behöver vara dumma. Det verkar inte finns något samband mellan intelligens och förnuft, i varje fall inte när det gäller invandringspolitiken.

Känslohjärnan, det limbiska systemet, är många miljoner år äldre än den del av hjärnan, där förnuftet finns, neocortex. Vi som är uppfostrade till att sätta förnuftet i första rummet har inte förstått att känslorna trumfar över förnuftet. Vårt sätt att tänka är något slags omodern och onödigt långsam omväg. Den rätta vägen mellan våra sinnesintryck och det limbiska systemet är mycket snabbare än vägen till den högre hjärnbarken, där förnuftet formas.

Efter paradigmskiftet i slutet av 1960-talet har förnuftet retirerat, vilket betyder att de som ”känner rätt” inte behöver argumentera för sina uppfattningar. Livet fungerar visserligen inte på det sättet, men det låter bra med alla människors lika värde. Den amerikanske ekonomen och tänkaren Thomas Sowell summerar västerlandets historia under 1900-talet som en process där det som fungerar ersätts med det som låter bra.

Vi som sätter det numera obsoleta förnuftet i första rummet kanske ändå kan hoppas på en etiskt högstående och vacker begravning? Jag hör prästens goda ord. Om de döda ingenting ont. Vi var ju inte mindre värda än några andra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.