Grundkurs i svensk maktteori

grundkurs
Tre grupperingar konstituerar maktens spänningsfält i Sverige: den politiska makten, den ekonomiska makten och folkets eller väljarnas makt. Den politiska makten är den högsta, även om den formellt är underställd folket. Så länge politikerna följer landets lagar har de rätt att utöva sin makt såväl över folket, som över de ekonomiska makthavarna.

Mellan valen är det meningen att väljarna via sina representanter i riksdagen ska utgöra den högsta politiska makten. Så fungerar det emellertid inte. Den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson gav för fem år sedan ut boken ”Knapptryckarkompaniet”. Där anklagar hon framför allt sitt eget parti för toppstyrning, men konstaterar också att riksdagens ledamöter reducerats till röstboskap åt sina respektive partiledningar. De har blivit knapptryckare. Det är med andra ord partiets ledare, med sina förtrogna, som har makten över riksdagsmännen och därmed också över sina väljare. Svensk politik är extremt toppstyrd. För det parti som också innehar regeringsmakten är det full pott.

För statsministern finns det två möjliga roller. Den ena kan exemplifieras med Stefan Löfven, som varken har någon större politisk erfarenhet, någon vass och relevant utbildning eller några framträdande ledaregenskaper. Han har blivit statsminister därför att han är en lojal företrädare för den socialdemokratiska och fackliga rörelsen i Sverige. Bakom honom finns den verkliga makten, inte särskilt synlig för medborgarna. I ett tidigare inlägg skrev jag – retoriskt tillspetsat – att om partiet kräver att han, likt Krakel Spektakel, ska hänga och slänga i en rullgardin, så kommer han antagligen att göra det.

Den alternativa rollen är att statsministern styr sitt parti med i det närmaste diktatorisk makt. Så var fallet för Fredrik Reinfeldt och den grupp han hade omkring sig. De hade full kontroll över partiet och alliansens regering. Fredrik Reinfeldt och hans ”gäng” bär därför det fulla ansvaret för den extrema invandringspolitik som fördes under hans åtta år vid makten. Han och ingen annan bar ledartröjan. Tillsammans med sin tätklunga körde han ifrån såväl sitt eget parti som sina väljare. Jag tror att varken partiet eller väljarna fullt ut förstod vad som skedde.

Denna form av koncentrerat ledarskap har Anna Kinberg-Batra övertagit. Än så länge har hon och hennes förtrogna samma diktatoriska kontroll som Fredrik Reinfeldt över partiet. Med tanke på hennes blekare utstrålning och det växande missnöjet inom partiet har jag svårt att tro att hon kommer att få behålla den särskilt länge. Nästa val blir för hennes del ett ödesval, om hon fortfarande är partiledare.

En moderat bloggläsare som mailat mig är övertygad om att en majoritet av de moderata riksdagsmännen förstår Sveriges prekära läge och därför vill föra en invandringspolitik, liknande Sverigedemokraternas. De kan också mycket väl tänka sig att regera tillsammans med dem. En sådan lösning är emellertid inte möjlig med Anna Kinberg-Batra vid makten. Visst, moderaterna tar numera ansvar för en restriktiv invandringspolitik, men det handlar inte om att den politiska ledningen kommit till insikt, utan det är en omvändelse under galgen.

I sin maktutövning kan politikerna inte avlägsna sig alltför långt från folkmajoritetens uppfattning av hur Sverige ska styras. Detta ”problem” kan de lösa på två sätt, som i praktiken kombineras. Det ena är att ta reda på vad folket faktiskt vill. Här är folkomröstningar det bästa instrumentet. Schweiz är det land i Europa som tydligast valt den vägen, med frekventa folkomröstningar. Svenska politiker däremot, är inte särskilt intresserade. Inte ens när det gäller invandringen, som är en ödesfråga, låter de medborgarna rösta. När det i andra frågor har gått så långt som till en folkomröstning, har det ändå inte varit självklart för politikerna att respektera resultatet. Paradexemplet är folkomröstningen om höger- eller vänstertrafik. Svaret blev vänster men politikerna svängde till höger. I dag tycker nog de flesta bland oss att politikerna gjorde rätt när de ”körde över” folkviljan.

Detta reser frågan i vilken utsträckning politikerna i sin maktutövning ska respektera folkviljan. Alla vägval lämpar sig inte för folkomröstningar, därför att folket inte alltid förstår sitt eget bästa. Om invandringen en sådan fråga vet vi som sagt inte, eftersom inte någon folkomröstning anordnats. Vad vi vet är, att en majoritet av Sveriges folk fortfarande tycker att den suicidala invandringspolitiken är den rätta. Att hjälpa flyktingar (även om en majoritet av dessa är välfärdsmigranter), att navigera efter politiska fyrbåkar som ”mänskliga rättigheter” och ”allas lika värde”, är för dem så angeläget, att de vägrar att se volymproblemet – att denna generositet måste begränsas. Världen har 7,2 miljarder invånare, Sveriges andel är tio miljoner. Sverige kan göra en insats för att bidra till en bättre värld men inte lösa ”flyktingfrågan”. Däremot är vi på god väg att sänka vårt eget samhälle. Livbåten är här en perfekt metafor. Om för många tas ombord, blir ingen räddad. Till skillnad från här hemma debatterar våra nordiska grannländer denna fråga öppet, trots att de bara tillsammans tar emot en tredjedel så många asylsökande som Sverige.

Oavsett vad en majoritet av medborgarna anser om ”volymerna”, är det politikernas uppgift att kontrollera invandringen, volymerna inbegripet. I Sverige har vi hamnat i den situationen att medborgarna efterhand blir allt klarare över att massinvandringen är skadlig och – vad värre är – att den försämrade välfärden, såväl som den förändrade demografin, är en irreversibel process.

Att politikerna har skyldighet att prioritera landets och medborgarnas väl betyder givetvis inte att de ska ”lyda” medborgarna, i varje fall inte slaviskt. Däremot har de skyldighet att agera i medborgarnas intresse, alldeles oavsett hur mycket och vad medborgarna förstått. Det gjorde man med omläggningen till högertrafik.

Jag skrev att det för politikerna fanns två grundläggande förhållningssätt till väljarna. Det första och det som gärna tas upp i högtidstal, är att lägga örat mot marken, lyssna till gräsrötterna, eller, lite mindre blommigt: nogsamt ta reda på vad folket vill. Det är inte svenska politikers starkaste gren.

Det alternativa/komplementära sättet är att styra informationsflödet till väljarna, så att de tycker rätt. Det är en metod som framför allt tillämpas i vänsterpolitiska diktaturer – se Nordkorea som det tydligaste exemplet i nutid. Så fungerar också svenska politiker, även om det är mera pricksäkert att jämföra med Östtyskland. Ett antal nätdebattörer anser att Sverige av idag kvalificerat sig för beteckningen ”DDR Light”.

Istället för att utreda massinvandringen och ha kontroll över konsekvenserna, istället för att förse medborgarna och sina väljare med saklig information, har politikerna och deras vapendragare i journalistkåren förringat och dolt problemet.

Istället för att utreda massinvandringen och ha kontroll över konsekvenserna, istället för att förse medborgarna och sina väljare med saklig information, har politikerna och deras vapendragare i journalistkåren förringat och dolt problemet. Det är inte att ta till överord, när man konstaterar att för samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna gäller, att de i invandringsfrågor ljugit och bedragit medborgarna. Den fetaste lögnen gäller lönsamheten. Istället för att tala om för medborgarna vad invandringspolitiken kostar och vilka andra angelägna frågor som får anstå, har politikerna arbetat hårt med att övertyga medborgarna om att invandringen är lönsam. Men politikerna har genomfört sitt svindleri på många plan, inte minst genom politiskt nyspråk (exempelvis är den helt korrekta beteckningen ”massinvandring” förbjuden i de etablerade partiernas retorik).

Den fråga som infinner sig är varför en förkrossande majoritet av Sveriges politiker inte tar sitt ansvar gentemot befolkningen. De är visserligen förtjusta i att påstå just detta, att de ”tar sitt ansvar”, men riktar inte ansvarstagandet mot sina väljare utan mot de asylsökande, som av olika skäl har valt Sverige som slutdestination.

Det mest närliggande svaret är att politikerna tycker att de har gjort rätt, när de inte bara lyssnat till sina väljare, utan också till sina egna hjärtan. Men hur i all sin dar kan de tycka så? Om vi avgränsar frågan ”varför” till att gälla år 2015, så tog Sverige emot mer än 160.000 asylsökande, varav 35.000 rubricerades som ”ensamkommande barn”. Hur många som slank in i landet utan att söka asyl vet vi inte, men det kan vara nästan lika många. Alla som inte gjort sig både döva och blinda vet att vi inte har bostäder, inte jobb, inte ekonomi, inte välfärdskapacitet, inte skolor och heller inte rättsväsen för att klara av denna ”volym”. Det blir inte precis bättre av att regeringen tänker neka ungefär hälften av nykomlingarna asyl, varefter de ska utvisas. Det är ett politiskt agerande som är helt orealistiskt och ogenomförbart. Den som vill försvara denna invandringspolitik har tagit på sig något som är lika omöjligt som att göra en tulipanaros. Däremot borde det rimligen vara möjligt att förklara varför det blivit så här. Om det handlar resten av den här bloggtexten.

Den snällaste och samtidigt mest drabbande förklaringen är att det handlar om ren dumhet, eller naivitet, ett ord som Stefan Löfven lite försiktigt smakade på. Det är ett otillräckligt svar därför det reser följdfrågan varför inte en majoritet av detta välutbildade svenska folk förstår sitt eget bästa. Och framför allt: hur gick det till när politiker såväl till höger som till vänster förlorade sin kompetens att leda landet? Minns att svenska politiker, framröstade av svenska folket, under efterkrigstiden skapade ett land som tillhörde världens ”top five”. Nu sjunker Sverige som en sten i rankingen. 2010 gjorde FN en prognos (Human Development Index) där Sverige placerades på femtonde plats. De förutspådde att år 2030 ligger Sverige på 45:e plats. Vad är det som har hänt? För att få ett svar behöver vi gå tillbaka till det paradigmskifte som skedde på 1960-talet.

Under första hälften av 1900-talet var Sverige ett utrikespolitiskt sett tyst land. Intresset var riktat inåt. Det hindrade inte att Sverige framstod som intressant för omvärlden, ett samhällsexperiment mellan socialism och kapitalism, en tredje väg som snabbt ledde till högt välstånd. Under 1960-talet förändrades bilden. Världens intresse för landet hade avtagit. Välfärdssamhället var färdigbyggt, i varje fall tillräckligt. För att inte stagnera behövde politikerna nya målsättningar, som också gav legitimitet åt deras profession. I vilken riktning skulle landet gå? Sverige kunde, som Schweiz, styrt till höger, men det blev vänster. Något verkligt val gjordes dock aldrig, vänster var självklart.

1960-talet är ett decennium då väldigt mycket händer. Jag vill lyfta fram de tre ideologiska strömningar, som jag anser kom att spela störst roll. Den första är biståndet. Med en helt ny och mycket generöst tilltagen biståndspolitik gjorde Sverige anspråk på en framskjuten plats på den internationella arenan. Även om begreppet ”moralisk stormakt” ännu inte fanns som målsättning, så förändrades politiken i den riktningen. Det var dags att sprida den svenska välfärdsmodellen till resten av världen. Det gällde att visa världen att Sverige fortfarande var en mönsterstat. Att landet med Olof Palme fick en ledande politiker som kunde fylla den rollen spelade stor roll. Palme gjorde anspråk på att vara en världspolitiker och lyckades, inte minst genom att vända sig emot vietnamkriget, dra till sig omvärldens intresse. Sverige framstod som ett modigt och moraliskt rakryggat land, ett land som inte ens backade för att stöta sig med det mäktiga USA.

Kritiken mot USA handlade inte bara om Vietnamkriget. Politiken behöver fiender att ta spjärn emot och eftersom kapitalismen korades till huvudfiende, blev relationerna med USA frostiga – i sig paradoxalt eftersom Sverige samtidigt var det kanske mest USA-förälskade landet i Europa. I politiken skulle kapitalismen bekämpas, samtidigt som det mest kapitalistiska landet i världen älskades högt av svenskarna. Denna svårsmälta komposition gäller också för Olof Palme personligen.

Den andra strömningen är feminismen. Jag syftar här inte på den allmänna uppfattningen att kvinnor ska ha samma möjligheter och samma löner på arbetsmarknaden, utan på den ideologi som utsåg mannen, närmare bestämt den vite mannen, till sin huvudfiende, se till exempel Sonja Åkessons dikt ”Vara vit mans slav” från 1963. I Sverige har männen som bekant aldrig gjort något egentligt motstånd. Feminismen har som en bloggläsare konstaterat passerat under radarn, med det resultatet att flera politiska partier och både de partier som i dag styr Sveriges kallar sig feministiska.

Här finns en ”äkta” delförklaring till inkompetensen, eftersom kvinnor tänker annorlunda än män. Enkelt uttryckt låter de i mycket högre grad känslorna styra förnuftet. Eftersom jag i flera blogginlägg varit inne på denna fråga och dess relation till invandringspolitiken, väljer jag här att exemplifiera med ett annat område där ett manligt tänkesätt borde styra. Det kvinnliga och känslomässiga förhållningssättet landar i politisk inkompetens.

Det gäller kärnkraften och Sveriges energiförsörjning. Som bekant ska svensk kärnkraft fasas ut, vilket i sig är lovvärt, men bara under förutsättning att energiförsörjningen först är löst på annat sätt. Det är den inte. Läggs kärnkraften ner så tvingas Sverige att acceptera frånkoppling och ransonering under vissa tider på dygnet, när elen inte räcker till för alla. Sverige får dessutom en allt större andel bilar som kör på el, vilket kommer att kräva ännu högre produktion.

Motståndarna påstår att kärnkraften är olönsamt. Det är inte sant. Följande skriver ett antal experter i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 11 maj:

Det talas aldrig om de mycket stora värden och det välstånd som svensk kärnkraft under mer än 40 år genererat åt samhället. Kärnkraft ger Sverige arbeten, ljus och värme och det mesta vi gör är beroende av el någonstans på vägen. Bara under 2015 skapade svensk kärnkraft förutsättningar för en produktion av varor och tjänster till ett värde om mer än 1 650 miljarder kronor uträknat på 40 procent av landets totala elproduktion i förhållande till BNP. Räkna till det ihop alla miljarder som kärnkraften betalat i skatter och avgifter till statskassan, så blir argumenten om att ”kärnkraften inte är lönsam och inte skulle bära sina egna kostnader” oseriösa och på gränsen till oförskämda.

Vad har nu detta med feminism att göra? Svaret är: mycket. Tunga politiska frågor hanteras i Sverige allt oftare på känslomässig grund. Feminismens betydelse för politiskt beslutsfattande är ett område där det skulle behövas mycket debatt och mycket forskning. Det sker emellertid inte, inte ens på nätet. Anledningen är att feminismen, i likhet med andra starka ideologier, klarar att förhindra de analyser som riskerar att bli obekväma. Det manliga tänkandet slår till reträtt.

Tunga politiska frågor hanteras i Sverige allt oftare på känslomässig grund. Feminismens betydelse för politiskt beslutsfattande är ett område där det skulle behövas mycket debatt och mycket forskning.

Den tredje politiska strömningen är invandringen och mångkultursideologin. När svenska arbetare förverkligat sin välfärd och ”förborgerligats”, så behöver den svenska vänstern nya anhängare. Invandrarna blir den nya underklass som ger legitimitet åt vänsterpolitiken. De är offer för kapitalismens och det västerländska samhällets förtryck – inte minst genomfört i patriarkal regi.

Under sjuttiotalet förankras och fördjupas den nya politiska ideologin. Den förvaltas av makthavare som har politik som yrke, vilket i grunden förändrar och problematiserar relationen till folket, eftersom dessa i allt högre utsträckning förlorar markkontakten. Sverige blir under Palme ett helt annat land än det var under Erlander. I dag kallas den, något oegentligt, för ”den svenska modellen”, men något riktigt bra namn har den nya ideologin aldrig fått.

Ovanstående bakgrundsskiss behövs för förklaringen av Sveriges förödande invandringspolitik. Den är emellertid inte tillräcklig. För den som vill förstå maktspelet gäller det dels att ha klart för sig vilka ytterligare aktörer som deltar i maktspelet, dels hur de gör det. Den viktigaste är ”tredje statsmakten”, det vill säga medierna. Revoltåret 1968 startade den första journalisthögskolan i Stockholm. Ungefär samtidigt startade en i Göteborg. Vem såg till att de kom till? Olof Palme naturligtvis. För Sveriges intellektuella klimat blev det förödande. På dessa högskolor skolades unga medborgare in i den nya varianten av vänsterideologi. Forskaren och författaren Bengt Nerman, som i större delen av sitt liv forskat om media gav år 1997 ut boken ”Den offentliga lögnen”. Där konstaterar han att medierna är ”dramafabriker”. De är varken intresserade av objektivitet eller ”sanningen”. Han skriver:

Vad vi kan konstatera är att vi, under de senaste två decennierna, har fått en instans i samhället – media – som utan demokratiskt mandat och utan demokratisk insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka. Och som i basen inte har ett samhälls- utan ett lönsamhetsuppdrag.

Även om journalisterna fortsätter att granska makten i avgränsade frågor, så tänker de – vilket vi kan tacka journalisthögskolorna för – efter samma riktlinjer som politikerna. Samma grunduppfattning av Sverige, samma politiska färdriktning, om än något till vänster om huvudfåran, vilket den brittiske journalisten för tidningen Observer, Roland Huntford, konstaterade redan 1971 i boken ”The New Totalitarians”. I dag, ett halvsekel efter att riktningen angavs, så har Sverige blivit en demokratur, vilket är särskilt tydligt med avseende på invandringspolitiken. Det finns nog inget annat land i världen där samtliga aktörer på den offentliga scenen har samma längtan efter att rasera den egna nationen.

Det ideologiska spåret förklarar emellertid inte helt den förda invandringspolitiken. Det är fortfarande egendomligt att ”flyktingfrågan” har fått prioritet framför omsorgen om landets egna befolkning. Det är ju landets medborgare som inte bara är politikernas egentliga uppdragsgivare utan också betalar såväl deras löner som vad den förda politiken kostar. De finansierar också de journalister som föraktar och vilseför dem. Att politiker och journalister slagit in på denna kurs är naturligtvis moraliskt föraktligt men varför vill de göra det? Som en bloggläsare formulerar frågan:

Den eviga frågan är ju varför inte Sverige inte lägger om kursen när vi alla ser hur illa ställt det är. Varför kör en regering och riksdag, som ska förmodas representera svenska folkets vilja, över sina väljare. Utan att fråga, förklara eller utreda. Varför försöker politikerna inte förankra sina beslut utan anser att svenskarna ska styras ideologiskt. Deras land är inte längre deras (Reinfeldt) och deras pengar är hela världens (Löfven). Och varför deltar press, radio och teve till 100 % i detta?

Sveriges så kallade flyktingkris är helt självförvållad, men trots att alla varningslampor blinkar, så vill inte politiker, journalister och opinionsbildare ta sitt förnuft till fånga.

Sveriges så kallade flyktingkris är helt självförvållad, men trots att alla varningslampor blinkar, så vill inte politiker, journalister och opinionsbildare ta sitt förnuft till fånga. De längtar alla efter den dag då de kan återvända till den politik som gällde före 2015 års massinvandring och de restriktioner som tvingades fram. Huvudfrågan är således inte varför de driver denna vansinniga politik, utan varför de är i det närmaste trollbundna av den. Med lite brutalare klarspråk: varför vill de vara så in i helvete inkompetenta? De verkar inte ens förstå vad som händer, trots att haveriet äger rum mitt framför ögonen på dem.

Det här är den mylla där konspirationstänkandet frodas. Politiker, journalister och opinionsbildare vet mycket väl vad de gör. Det handlar inte om inkompetens utan om att de har en agenda, som de inte redovisar för svenska folket. Det finns därvid ett snällt spår och ett förbjudet ”fulspår”.

Det snälla spåret är överstatligheten. Tunga aktörer som Peter Sutherland säger att nationen är överspelad och att det är EU och FN som gäller. En svensk politiker kan inte bara lyssna till vad det egna landets medborgare vill, utan måste inrangera sig bland andra länder som är medlemmar i den Europeiska Unionen, liksom till vad FN vill. Vi måste också anpassa oss till stora starka länder som USA, Ryssland och Kina. Sverige är kort sagt en del av världen, vilket ska uttolkas som att vi inte längre har rätt att längre bestämma över oss själva, inte ens när det gäller invandringspolitiken. Det senare är givetvis en lögn. Varje stat har rätten att suveränt bestämma vilka som ska släppas in i landet, liksom på vilka villkor det ska ske.

Det finns en övernationell ideologi som många svenska politiker anammar. Här kommer vi tillbaka till den svenska ambitionen att utgöra en moralisk stormakt. För att spetsa till det så säljer svenska politiker ut den egna nationen, mot roller i världspolitiken. Vi ser det på många sätt. Exempelvis är den fria rörligheten inom EU så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Makthavarna behöver inte bekymra sig. De behöver inte dela folkets villkor. Den som mer än andra bär skulden för tiggarinvasionen är Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom är hon mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Fulspåret handlar om att det finns en dold agenda. De finansfamiljer som äger bankerna, med en tydlig dominans av en judisk elits intressen, vill att världen ska styras globalt. Därmed är vi tillbaka på den onda kapitalismen. Ytterst handlar det om en global konspiration där oändligt rika dynastier med sina pengar styr den politik som formar världen.
Deras vision av världens framtid brukar sammanfattas med begreppet ”New World Order”. Den som googlar begreppet får hela 185 miljoner nedslag. För att denna nya världsordning ska kunna förverkligas måste nationerna gå under, vilket inbegriper demokratin. Den maktkonstellation som oftast pekas ut är ”Bilderbergarna”. Många svenska politiker och makthavare får, enligt denna teori, sina order därifrån. Massinvandring är det förmodligen snabbaste och effektivaste sättet att sänka en nation. Tror man på konspirationsteoretikerna så beror det svenska haveriet inte på politisk inkompetens. Det drabbar inte bara Sverige utan hela västvärlden och är planlagt in i minsta detalj.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.