ÄR MÅNGFALD STYRKA?

diversity
Dagens text är skriven av en man som ibland spelar i ett band, som leds av en skolkamrat jag aldrig umgåtts med. Håkan läser mycket och tänker fritt. Han är en skicklig tennisspelare men mest beundrar jag honom som jazzpianist. Jag har hört honom spela på skiva, men inte i verkligheten. När han stämmer mitt piano, tar han några ackord men mer blir det inte. En gång bad jag honom att visa mig en alternativ harmoniföljd till ”My Funny Valentine”. Det blev väldigt annorlunda än jag tänkt mig. Men bra.

Karl-Olov Arnstberg

***

I medieflödet återkommer påståendet att mångfald är styrka och inom affärs- forskar- konst- och idrottsvärlden stämmer det ofta. Där kan inte bara etnicitet utan även kön vara av underordnad betydelse för helhetsresultatet. Diskuterar vi samhällsbyggande är emellertid påståendet felaktigt.

Etniskt homogena länder är mer harmoniska och fungerar bättre än mångkulturer, när det gäller att skapa välstånd. Enligt sociobiologin beror detta till viss del på en evolutionär överlevnadsstrategi som kan observeras i alla möjliga kollektiv, från insekter (bin och myror) och olika däggdjur, ända till dagens moderna människa. Strategin kallas släktskapsselektion (kin-selection) och är genernas sätt att påverka organismens beteende, för att säkra sitt fortbestånd.

En av människans främsta egenskaper, altruismen, tycks vara proportionell med genetisk släktskap. Vi prioriterar först och främst vår avkomma, men även resten av familjen, som föräldrar, syskon, kusiner och barnbarn. Denna altruism sprider sig i koncentriska cirklar vidare till storfamiljen, flocken, klanen, ätten och i förlängningen även till nationen.

Då ett helt lands befolkning inte alla kan vara släkt med varandra, uppstår en kompletterande form av ömsesidig medmänsklighet, kallad ”reciprok altruism”, det vill säga ett system av tjänster och gentjänster. Sådan ömsesidighet lönar sig i längden. Kostnaderna för att hjälpa är vanligen mindre än fördelarna med att bli hjälpt. Reciprok altruism förutsätter att ingen fuskar för att skaffa sig fördelar, vilket i så fall kan leda till att alla förlorar, som i det klassiska teoretiska experimentet “fångarnas dilemma”.

Två fångar, A och B, som tillsammans begått ett brott ställs var och en inför ett val: att vittna mot sin medbrottsling, eller att tiga. Om A vittnar mot B och om B håller tyst, blir A frikänd och B får ett 10-årigt fängelsestraff. Omvänt gäller samma sak om B vittnar mot A. Om varken A eller B vittnar får de båda ett fängelsestraff på 6 månader. Om de vittnar båda två får de 2 års fängelse var. Båda fångarna måste göra ett val, men de vet inte vad den andre kommer att välja. Vad kommer att hända? /…/ Problemet ligger i att oavsett hur den andre fången agerar, är det rationellt att vittna. Alltså vittnar båda fångarna, och båda får ett fängelsestraff på 2 år, vilket är ett sämre utfall än om de hade samarbetat och hållit tyst.

Också om man ser till den sammanlagda strafftiden är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.

Att samarbete ger bästa resultatet är en väldigt viktig insikt, när samhällen ska byggas. Om inte viljan att samarbeta finns, därför att folk inte litar på varandra, är det svårt att få stater och länder att fungera.

Harvardprofessorn och mångkultursförespråkaren Robert Putnam, som har studerat denna tillit människor emellan och blivit berömd för sin teori om det sociala kapitalet, har till sin stora förtret gång på gång i sin forskning kommit fram till att etnisk mångfald försvagar det sociala kapitalet. Tilliten minskar mellan alla medborgare, oavsett etnisk tillhörighet. Dessa forskningsresultat ignoreras av de flesta politiker i USA, som alla mässar sitt väl inövade mantra att “Diversity is our strength”, troligen bara för att fiska röster bland minoriteterna.

När folk fritt kan välja sin bostadsort och var barnen ska gå i skola, upptäcker man hur segregerat människor fungerar bortom retoriken. Alla dessa politiker och journalister, som sjunger mångkulturens lov, skulle inte för sitt liv välja att bo i det som kallas för ”utsatta förorter”. Inte heller vill de placera sina barn i skolklasser med övervägande invandrarelever.

I USA finns det ett “socialt experiment” där påtvingad mångfald verkligen ställs på sin spets och överlevnadsstrategierna visar upp sin absolut råaste sida: fängelsesystemet. Där är gränserna mellan etniciteterna knivskarpa och vare sig man vill det eller ej, är det nödvändigt att tillhöra rätt gruppering. Den som hamnar fel eller är illojal mot sin ”fängelsefamilj” kan i värsta fall få plikta med sitt liv.

Nyckelordet är frivillighet. Att tvinga på ett folk mångkultur är dömt att misslyckas. Till och med migranterna, som sägs fly för sina liv från krig och etniska konflikter, tar med sig sina antipatier till det nya landet och fortsätter konflikterna där. Många lägger också ner tid och energi på att protestera mot värdfolkets påstådda diskriminering och förtryck, istället för att integreras.

Majoriteten av dem som beviljas asyl i Sverige är ekonomiska migranter. På jakt efter ett bättre liv har de frivilligt sökt sig till de länder som har det bästa välfärdssystemet i det rika Europa. Väl på plats väljer de nästan alltid att bo med sina forna landsmän, vilket gör att den berömda integrationen, den som ska berika alla och envar, uteblir.

Det finns ännu en sociobiologisk teori, som kanske kan förklara det samhällsdestruktiva projekt som går under namnet mångkulturalism, nämligen r/K-selektion. Denna evolutionära strategi tycks vara observerbar genom hela det biologiska spektrat, från minsta bakterie, till avancerade däggdjur.

Teorin låter sammantaget ungefär så här: Det finns två strategier för genernas fortlevnad, r-strategin där r står för reproduktion och K-strategin där K står för konkurrens. Man kan säga att den ena (r) satsar på kvantitet, medan den andra(K) satsar på kvalitet. Bland däggdjuren kan dessa två strategier exemplifieras med kaniner och vargar. Kaninen som är r-selektiv föder många ungar som inte konkurrerar med varandra om födan, då gräs tycks finnas i obegränsade mängder. Vargen å andra sidan föder färre ungar, som måste tränas för att konkurrera om det begränsade jaktbytet.

Kaninungens enda direktiv är: ät gräs, fortplanta dig så fort som möjligt och undvik att bli uppäten. Vargungen däremot måste fostras till en skicklig predator, som samtidigt är lojal med flocken. Kännetecknande för bytesdjuret (r) är: Snabb könsmognad, tidig reproduktion, liten biologisk investering per avkomma, svag grupplojalitet, mindre hjärna och enklare sociala system. K-individen, som för det mesta är ett rovdjur, har motsatta egenskaper.

Överför man dessa två strategier på mänskligt beteende kan man generellt observera att vissa tenderar att vara r-selektiva (många barn, låg föräldrainvestering etc.), medan andra (K) får färre barn, som följaktligen blir mer uppmärksammade och bättre omhändertagna. På den politiska skalan, med höger-vänster uppdelningen, kan man urskilja ett mönster där vänstern, som är mer åt r-hållet, tenderar att tro på en stor statsapparat med oändliga resurser. Höga skatter som ger välfärd åt alla. Borgarna lutar mer åt K-hållet.

När en högkultur växer fram finns det begränsade resurser som individer eller folkgrupper konkurrerar om, därför är K-strategin mest framgångsrik. Efter att den segrande samhällsformen har etablerat sig och börjat skapa rikedomar, växer mestadels r-klassen successivt i antal. I moderna demokratiska välfärdsländer som exempelvis Sverige, väljer de r-selektiva, vilseledda i tron på statens oändliga tillgångar, att rösta fram en bidragsekonomi, finansierad av höga skatter.

I det vänsterpolitiska drömsamhället är alla jämlika och könsneutrala. Där existerar inga evolutionärt nedärvda (förbjudna) känslor, som exempelvis främlingsfientlighet. All världens fattiga är välkomna att ta del av västvärldens aldrig sinande resurser. Det finns plats, vi har råd, ni behövs, mångfald berikar – så låter lockropen från politiker och journalister till de hugade välfärdsmigranterna. För K-individerna är detta en katastrofalt naiv inställning. Den bortser helt från de uppenbart ödesdigra och irreversibla konsekvenser, som följer i massinvandringens spår.

De västerländska männen, som genom historien framgångsrikt byggt och försvarat sina samhällen, har idag, i vänsterfeminismens namn förvandlats till oansvariga dilettanter (med betoning på tanter). De står handfallna och avkönade inför den pågående ockupationen.

Historiskt sett verkar det som om alla högkulturer rämnar om r-individerna blir fler än K. När exempelvis Romarriket föll, hade makthavarna slut på inhemska K-soldater, som kunde försvara det stora rikets gränser. Istället hyrdes legosoldater från provinserna in som gränsvakter. När sedan de utlovade lönerna inte kunde betalas till dessa krigare (forna fiender), styrde dessa kosan mot Rom för att kräva sin sold. Då få eller inga K-män fanns kvar för att försvara staden och statskassans pengar var slut, ledde det till att Rom i olika omgångar plundrades (The sack of Rome).

Apropå feminism, varför finns det inga feministiska matriarkala riken dokumenterade? Det borde ju vara empiriskt bevisat att feministisk in- och utrikespolitik, som nu Sverige säger sig föra, har varit framgångsrik åtminstone någon gång i historien. Är det bara ytterligare ett utslag av r-mentalitetens verklighetsfrånvända förhoppningar? Historiskt vet vi att matriarkaten aldrig existerat, eller varit så kortlivade att de inte gjort något avtryck.

Det verkar som en obalans mellan r/K selektionsgrupperna leder till civilisationers uppgång och fall. Det kanske är ett oundvikligt historiskt kretslopp, som liv och död, skapelse och förintelse, att “What comes up must go down”. Om det stämmer, är försöken att bevara det västerländska samhället dömt att misslyckas. När tre av Europas främsta ledare (Cameron, Merkel och Sarkozy) för några år sedan konstaterade att mångkulturalismen hade misslyckats, verkade det som om verkligheten hunnit ikapp illusionen, men när massmigrationen förra året nådde nya höjder, ändrade sig åtminstone Angela Merkel och proklamerade stolt: “Vi klarar det”.
Klarar vadå?

Den afroamerikanske nationalekonomen Thomas Sowell kunde inte ha uttryckt det bättre när han påpekade att:

Much of the social history of the Western world over the past three decades has involved replacing what worked with what sounded good /…/ The amazing thing is that this history of failure and disaster has neither discouraged the social engineers nor discredited them.

Den svenska makteliten har bestämt sig för att mångkultursprojektet ska genomföras, även om vi själva går under. Påtvingad mångfald kommer i längden inte alls att vara någon styrka. Det är en svaghet, en eroderande kraft som sakta men säkert ogiltigförklarar det sociala kontraktet, i takt med att de ekonomiska klyftorna och segregationen ökar. Det vi bevittnar är kanske hur historiens mest framgångrika civilisation går under.

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.