Plikt- respektive konsekvensetik

plikt
Inom filosofin finns det två grundläggande förhållningssätt, när man ska avgöra om en handling är ond eller god. Man kan tillämpa en plikt- eller en konsekvensetik. Den som är pliktetiker handlar som plikten bjuder. Klansamhällen, i synnerhet muslimska, styrs utifrån en extremt rigid pliktetik. Om sharia säger att en kvinna som varit otrogen måste stenas, så är det irrelevant om hon har åtta barn som behöver sin mamma, eller om hon är barnlös. När hederskulturen säger att en dotter måste dödas därför att hon vanhedrar släkten, så måste familjen genomföra detta, trots att det krossar familjemedlemmarnas hjärtan. Pliktetikens praktik är ofta vidrig, men höjer vi oss till ett retoriskt plan, så låter den bra. Gustav VI Adolfs valspråk var ”Plikten framför allt”.

Immanuel Kant är den filosof som tydligast argumenterat för en pliktetik. Hans berömda kategoriska imperativ lyder: ”Handla alltid efter den princip du skulle vilja se upphöjd till allmän lag”. ”Kategorisk” betyder att man måste handla konsekvent. Det är aldrig tillåtet att rucka på sina principer.

Sverige är i dag ett land som är uppdelat i ”de goda”, som visar sin godhet genom att ivra för ”fri” eller ”extremt generös” invandring och ”de onda”, som vill begränsa invandringen och sätta svenska intressen i första rummet. Sju riksdagspartier är goda, med tillägget att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har betyget MVG i godhet. Sverigedemokraterna är onda. Detta, om vi tillämpar pliktetiken. Byter vi till ett konsekvensetiskt synsätt, så förvandlas ”de goda” till inkompetenta idioter, därför att de vägrar begripa vad som händer landet och sänker eller åtminstone försämrar det. Och ”de onda” blir goda. De vill ju rädda det av välfärdssverige som ännu finns kvar.

När norrmännen istället för att slänga ner Breivik i någon djup fängelsehåla, kasta nyckeln och glömma bort honom, istället hanterar honom någorlunda anständigt och till och med tillåter honom att framgångsrikt klaga på ”behandlingen”, som han anser är alltför hård, så är det pliktetiken som råder, efter Kants anvisningar. Tänk er nu att en pliktetiker hade upptäckt vad Breivik var i färd med att göra. Hade det då varit rätt att förhindra honom från att utföra sitt massmord, genom att helt enkelt döda honom?

På det skulle en pliktetiker svara nej. Förhållningssättet ska vara detsamma före morden som efter morden, det vill säga man handlar som plikten kallar och om plikten säger att du inte ska döda, så måste förhållningssättet vara konsekvent, oberoende av såväl handling som sammanhang.

För en konsekvensetiker ter det sig annorlunda. Att döda Breivik efter handlingen är i sammanhanget etiskt ointressant, eftersom det inte hade förhindrat massmordet. Däremot hade en konsekvensetiker svarat ja på frågan om det hade varit rätt att döda Breivik, om det hade stoppat honom från att genomföra sitt massmord. Det är kanske inte gott, men väl mindre ont att en människa dör än att 77 gör det. Med en annan formulering blir handlingen till och med god: det är gott att döda en människa, om man därigenom räddar 77 andra människors liv.

Jag ska ärligt tillstå att jag har svårt för pliktmoral. Visst, ett pliktsamhälle kan förmodligen bättre hålla stånd mot sådant som vi ogillar. Land ska med lag byggas, som det heter, och pliktmoralen är ett lagsystem. Korruptionen och prostitutionen minskar, för att uttrycka sig lite vitsigt. Korruptionen, därför att pliktetiken helt enkelt inte tillåter människor att utnyttja olika situationer till sin egen fördel, prostitutionen därför att människor inte får exploatera varandra. Människor är inte medel, utan mål.

Det där låter ju bra. Om det inte var så, att det gick att argumentera för pliktmoralen, så hade uppdelningen i plikt- respektive konsekvensmoral varit ointressant. Ändå är min uppfattning att pliktmoralen måste begränsas till sådana sammanhang där det tydligt går att visa att den är av godo. Som en i vår tid styrande etik måste den avvisas, framför allt kanske därför att den sänker Europa, inbegripet Sverige. Jag ska ge några exempel.

Det första är det största, rätten att söka asyl. Enligt FN:s flyktingkonvention är den flykting som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning. Människor som kommer till Sverige och säger att de är flyktingar och vill söka asyl i Sverige, släpps alltså in i landet och får här söka asyl. Deras ärende prövas. Denna procedur gäller för samtliga länder, som skrivit under FN-konventionen.

Asylrätten, som också omfattar skyddsbehövande som till exempel är drabbade av inbördeskrig, är ett utpräglat pliktetiskt förhållningssätt, eftersom den inte påverkas av den massinvandring som ägde rum under förra året. Sveriges bostadsmarknad, arbetsmarknad och välfärdssystem är klart överbelastade. Det tar ett år, kanske två, innan de som sökt asyl ens får veta om de får stanna i landet. Som flera politiker sagt, vilket ändå är ett understatement: Sverige är fullt.

Vad värre är, det finns ingen politisk vilja att ändra systemet (Kants kategoriska imperativ). Vi kan bara i skräck hoppas att massinvandringen inte fortsätter i år, och nästa år, och nästa år etc. Detta trots att Sveriges inrikesminister sagt att upp emot hälften av dem som sökte asyl i Sverige förra året förmodligen kommer att nekas asyl och utvisas. Det handlar om 80.000 människor som indirekt klassats som välfärdsmigranter. Att det skulle vara möjligt att genomföra en sådan massutvisning är en ren fantasi, omöjlig att realisera i en demokrati som Sverige. Med andra ord har landet, på grund av pliktetiken, hamnat på pottan. Djävligt mycket så.

För en konsekvensetiker är det självklart att asylsystemet måste ändras, för att välfärdssamhället inte ska gå under, en mängd andra anledningar onämnda. Lösningen är att vid svenska gränsen avvisa alla som saknar visum. De tillåts inte komma in i landet och söka asyl ”från insidan”, utan de måste söka asyl ”från utsidan”, det vill säga på svenska beskickningar i sina hemländer. På så sätt får Sverige kontroll över invandringen och kan släppa in så många eller få, som migrationsverket bedömer att vi har kapacitet att klara av. Det handlar således inte om att stänga några gränser eller sätta något tak utan det blir en fortlöpande myndighetshantering, som följer lagstiftning och politikernas anvisningar.

Det finns inget som talar emot detta system, utom just att det är konsekvensetiskt, vilket betyder att svenska politiker måste gå emot såväl FN:s som EU:s regelverk. Men varför skulle de inte göra det? Det handlar ju om att tillvarata svenska medborgares och svenska skattebetalares intressen. Rimligen måste det ha företräde framför vad FN och EU stipulerar, i synnerhet om den av FN och EU påbjudna pliktetiken hotar att sänka landet. Dessutom är Genèvekonventionen, som hela bygget vilar på från 1951, då världen såg annorlunda ut, då folkvandringar i omfattande skala mellan världsdelar inte förekom.

Som bekant finns det länder inom EU, som handlar konsekvensetiskt. De skärper gränskontrollen och släpper inte in några asylsökande, därför att de ser att då kommer det att gå åt helvete. Det gäller för flera av de forna öststaterna, med Ungern som det tydligaste exemplet. För svenska pliktetiker är därför Ungern ett omoraliskt land. För svenska konsekvensetiker har Ungern antagit en, med avseende på invandring, föredömlig politik.

Ett annat exempel gäller Medelhavet som dödens hav, något som hotar att bli än värre, nu när den korta färdvägen mellan Turkiet och Grekland stängts och flyktingsmugglarna därför väljer att erbjuda migranterna längre och farligare flyktvägar. Här säger pliktetikern att asylrätten gäller ovillkorligt och sätter in olika räddningsaktioner för att minimera dödsfallen, exempelvis de omskrivna gula båtarna. En konsekvensetiker skulle säga att nu måste Europas gränser stängas. Asyl kan bara sökas på det sätt som beskrivits ovan. Om det saknas förutsättningar för att med båt över Medelhavet ta sig in i Europa, så kommer flyktingdöden på Medelhavet att upphöra. Konsekvensetikern blir på det sättet bättre än pliktetikern på att minska dödsfallen, vilket i sin tur inte kan tolkas på annat sätt än att konsekvensetiken är en god politik, medan den axiomatiskt goda pliktetiken, i själva verket är ond. Den är ond i sina konsekvenser. Konsekvensetiken är för övrigt det förhållningssätt som Australien valt. Därmed har de gjort vad de kunnat för att sätta stopp för flyktingdöden på Stilla Havet.

Även om konsekvenspolitiken bör ges företräde, så uppstår det också med den problematiska situationer. Filippinerna har just haft val och gjort Rodrigo Duterte till landets nye president. Som borgmästare i Davao City har han gjort sig känd för att med dödspatruller göra processen med misstänkta brottslingar kort. Han gick till val och vann på löftet att behandla brottslingar i hela landet på samma sätt. Manillabukten ska fyllas med lik från kriminella, lovade han. Duterte vill också återinföra dödsstraffet.

Duterte är med andra ord en extrem konsekvenspolitiker. Jag tror ändå inte att jag skulle ha lagt min röst på honom, om jag bodde i Filippinerna och fick rösta. Det betyder att jag, liksom de flesta bland oss, har några pliktetiska grundstenar, som bär upp konsekvensetiken.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.