Rörelsen för social rättvisa

sjw

Johannnes Divinius återkommer. Är det nästa pinne på den ideologiska stegen?

***

Rörelsen för social rättvisa har blivit en mycket omdebatterad företeelse i USA. Deras medlemmar brukar beskrivas som kämpar för social rättvisa, ”Social justice warriors”, förkortat SJW. Vi känner igen deras terminologi från den allmänna debatten, även här i Europa. Exempel på termer som sprids från denna rörelse:

Dispriviligierad rasifierad transkropp
Priviligierad vit cis-kropp
Intersektionalitet
Mikroaggression
Vita tårar
Kulturell appropriering
Trigger-varning
Hatpropaganda (hate speech),
Säkra platser” (safe spaces)
Vithetsnorm
Vitt privilegium
Heteronormativitet
Funkofob

I Sverige är SJW-rörelsens föreställningsvärld etablerad högt upp i partiapparaterna, traditionella massmedia, gymnasier, högskolor och tankesmedjor. Ändå är det svårt att få ett samlat grepp om varifrån dess termer och teorier kommer. De är som ett ogräs i debatten, som bara sprids och sprids.

Exempelvis finns det märkligt nog knappast några akademiska studier om SJW-rörelsen, trots det betydande genomslag den har, inte minst genom dess högljudda försök att tysta de kritiska röster, som bland annat hörts i amerikanska campusmiljöer. Märk väl, i amerikanska campusmiljöer, inte svenska, ty i Sverige är självfallet oppositionella studenter tystade redan innan de ens hunnit öppna munnen.

Enligt SJW-rörelsen är social rättvisa inte något som vinns genom lagstiftning eller ens genom omfördelningar av inkomster och egendom. Därigenom skiljer den sig från den klassiska amerikanska medborgarrättsrörelsen. Social rättvisa kräver att priviligierade grupper berövas sina privilegier på ett mera radikalt sätt. En medlem i den priviligierade gruppen kan bara absolveras från sitt privilegium, genom att självmant ”förkasta” (repudiate) det, på ett så förödmjukande sätt som möjligt.

Till de priviligierade grupperna hör de kapitalistiska, heteronormativa vita männen som enligt SJW-rörelsen dominerar samhällslivet och kontrollerar dess resurser. De vita männens mentalitet är präglad av en psykopatologisk fördomsfullhet. Den heteronormative mannen är således, normalt sett, inte bara sexistisk, rasistisk, utan också funkofob, afrofob, islamofob, antisemitisk och främlingsfientlig. Litterärt gestaltas denna normaltyp kanske bäst av den seriemördande, torterande nazistiske brukspatronen Gottfried Vanger, som dyker upp i Stieg Larssons realistiska mästerverk ”Män som hatar kvinnor”.

Till de dispriviligierade grupperna hör däremot kvinnor, transsexuella, rasifierade, homosexuella, handikappade och olika sexuella, religiösa och etniska minoriteter. Inom dessa grupper kan man sedan identifiera undergrupper och individer som är mer förtryckta än andra. En rullstolsbunden, transsexuell, lesbisk, afrikansk, muslimsk, arbetslös och rasifierad kvinna skulle exempelvis sägas vara förtryckt på alla plan.

De flesta människor befinner sig dock i den mindre lyckliga positionen att vara både förtryckt och förtryckare, både herre och slav. Det ger en rätt svårtolkad position hos dess mest potenta förkämpar, SJW-rörelsen. Det har även välmenande antirasistiska och feministiska kämpar från 68-rörelsen, såsom exempelvis Paul Ronge, fått erfara, när de bryskt avvisats av mera färgstarka, rasifierade antirasister som Carolina Farraj: ”Vita antirasist [sic] och feministiska Män som gör ALLT för att ta all plats i kampen. DE ÄR HELT JÄVLA VÄRDELÖSA.”

Den klassiska marxistiska vänstern förhåller sig kritisk till SJW-rörelsen, eftersom den suddar ut det som de anser är de verkliga motsättningarna i samhället: klassmotsättningar. Förtrycket är inte en relation mellan priviligierade och icke-priviligierade, utan mellan kapitalister och arbetare. Exempelvis hävdar Candace Cohen i den trotskistiska nättidningen Socialistworker.com att Ted Allen och den famöse Noel Ignatiev hade nyckelroller i spridandet av teorin om ett vitt privilegium. Typiskt för deras version av teorin, som presenterades i pamfletten ”White Blindspot” från 1967, är att vita amerikanska industriarbetare måste avvisa sitt vita privilegium. I annat fall står de i klasskampen på samma sida som de vita industriägarna.

Men SJW-rörelsen är också svårförenlig med den vänstertradition som förknippas med Frankfurtskolan. I Frankfurtskolan spelar föreställningar om ideologikritik, demokrati, rationalitet och öppen debatt en stor roll. En betydande del av Frankfurtskolans kritiska teori är således präglad av de värden som format Västerlandets och Europas filosofi.
Den tidiga Frankfurtskolans borgerligt akademiska miljöer gav liten status åt känslopräglade utbrott; det är välkänt att en av dess mest berömda företrädare, Theodor Adorno, såg med rädsla och avsmak på det sena 60-talets studentuppror. Den kulturpessimistiske Adorno skulle heller knappast ha gett utrymme åt några ”säkra platser”, där man inte behöver lyssna på andras argument. I synnerhet om de enbart motiveras av att alternativa världsbilder kan trigga obehagliga känslor hos medlemmarna i den förtryckta gruppen.

Frankfurtskolan erkänner att värderingar uttrycker känslor, men understryker att debatten om vilka normer som bör råda måste präglas av prövbar argumentation. Rörelser som SJW-rörelsen präglas istället av en strävan att undandra sig en sådan offentlig debatt. Man debatterar på sina egna villkor, på tryggt avstånd från de priviligierade gruppernas riggade
debatt.

Inte heller anser sig SJW-rörelsen behöva problematisera sin egen ideologi, vilket också är ett centralt tema inom den kritiska teorin. SJW är en ideologi som snabbt låtit sig reduceras till en serie stereotyper av den sort som lätt låter sig spridas i massmedia. Ideologier är ofta förtäckta, de uppträder som om de beskrev verkligheten, trots att de uttrycker värderingar. Denna insikt tycks utsuddad bland SJW-rörelsens företrädare.

Om SJW-rörelsens medlemmar alls är medvetna om något sådant som ideologi, tycks man vara starkt övertygad om att man själv inte företräder någon ideologi. I den meningen är de ett skolboksexempel på en av marxismens teser, nämligen att ideologer utmärks av att de inte är medvetna om att de är just ideologer. Medlemmar av SJW-rörelsen behöver därför inte kritiskt granska sig själv och heller inte lyssna på andras argument. SJW-rörelsen brukar därför också beskrivas som kämpar för det som ibland kallas ”den nya politiska korrektheten”.

Till detta kommer också något annat, som enligt min mening sällan lyfts fram i debatten, nämligen moraliskt ansvar. Så långt jag kan bedöma har SJW-rörelsens företrädare inget behov av att granska sitt agerande och sina karaktärsegenskaper. Detsamma gäller också de dispriviligierade grupper man säger sig försvara. En dispriviligierad människa (”kropp”) kan inte förtrycka någon annan människa (”kropp”). En sådan människa kan inte göra något moraliskt ont. Den har därför inget ansvar för sina karaktärsegenskaper och handlingar.

I praktiken betyder detta också att de förtryckta inte längre tillskrivs någon frihet, alltså själva kännetecknet för en moralisk agent och ytterst en person, med förmåga att reflektera över sig själv. Den förtryckta reduceras därmed till samma nivå som ett husdjur eller kanske ett barn. Cirkeln sluts: de förtrycktas försvarare förvandlas själva till förtryckare.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.