Gruppaccessoarer

sanders
Johannes Divinius återkommer:

Alex Jones driver en kanal på internet. Honom följer jag inte ofta. Men det finns ett videoklipp från hans kanal som mer än andra fångat mitt intresse. Ja, fascinerat mig. Här en länk.

Filmklippet återger en scen tidigare i år i S:t Louis, Missouri, i anslutning till ett möte med Donald Trump. I mitten av scenen en ung man, med blont hår och skägg, iförd flanellskjorta. Han är kanske lite för tunn och vältvättad för att förväxlas med, säg, en skogsarbetare från Västerbotten. Men jag kan gott föreställa mig honom som jägmästare eller kanske student från skogshögskolan i Umeå. Han hojtar och står i. Han har gett sig själv den otacksamma uppgiften att nästan ensam försvara Donald Trump och dennes politik. Runt honom en växande skara av motståndare, med det gemensamt att de avskyr Trump.

Tre av dessa motståndare är mer framträdande än de andra. De har till och med blivit så kända att internet förärat dem med var sitt öknamn: Safe Space Sally alias Banshee, Aids Skrillex och Carl the Cuck. De är alla i tidiga 20-årsåldern, förmodligen studenter vid något college eller universitet. De är dessutom aktivister – kämpar för social rättvisa, så kallade Social justice warriors. Ett slags 2010-talets svar på 1968-års studenter. Hippien utbytt mot hipster. Låt oss granska de tre arketyperna litet närmare.

Safe Space Sally – alias Banshee. Hon är en i mobben, men en av dem som sticker ut. Hon liknar på många sätt en ekorre eller annan gnagare; med sina kvicka rörelser, sina snabba blickar och sin nyfikenhet. Det finns ingenting i mobben, som undgår henne. Tänderna är stora, framträdande och vita. Ibland skjuter hon upp tungan under överläppen, som för att kolla att tänderna är kvar. När hon blir aggressiv sticker hon ut hakan och blottar den övre tandraden.

Hon har stora hipsterglasögon och färgat, svart hår. Svarta byxor och jacka. Också naglarna är svarta. I ena handen en mobiltelefon som hon använder för att dokumentera pöbelns framfart. I den andra handen har hon en bit brun kartong som hon har skrivit sitt budskap på – något i stil med ”Trump out of S:t Louis”.

Trots sin beskäftighet är hon behagsjuk, fåfäng kan man ana. Ibland ler hon och drar i sitt hår. Nu använder hon sina manipulativa förmågor för att provocera. Hon är rapp i käften och ger svar, som känns väl inövade, nästan instinktivt snabba. Det gäller också hennes ilska. Hon njuter av sin aggressivitet, av den ilska hon väcker hos motståndarna. Hon ironiserar över dem, med överdrivna ansiktsuttryck och gester.

”Bygga en mur” säger hon, och markerar med överdrivna gester ett citattecken i luften. Med huvudet på sned, halvöppen mun och himlande blick – som om hon ville imitera en debil person. När någon säger att även vita kan utsättas för förtryck grimaserar hon och låtsas torka sina tårar. De är ”vita tårar”: Snyft, snyft, snyft, buhuuuu.

Aids Skrillex är Safe Space Sallys manliga själsfrände och motsvarighet. Också han har svart hår och svarta hipsterglasögon. Svarta byxor, svart luvtröja. Istället för det obligatoriska hipsterskägget har han en väl utvuxen hockeyfrilla. Han är också aggressiv. Inte någon ekorre utan mera en surikat, som står på tå för att få överblick. Han har placerat sig längst fram och vevar med armarna. Det som kommer ur hans mun är ofta svordomar. Eller enkla enstaviga satser. Ofta liknar de välinövade paroller.

Till skillnad från flickvännens utbrott levereras de utan ironiska grimaser. De känns som något som kommer från ledarsidorna i vänsterliberala tidningar eller från föreläsningarna i genusvetenskap vid universiteten. Om dessa paroller någon gång haft den nya tankens fräschör – vilket jag tvivlar på – så är den sedan länge förlorad. Vägen från säck till påse är lång och nu har de nått slutstationen.

”Du är ju för fan en vit man!” ropar Aids Skrillex, som bevis på att mannen i flanellskjortan aldrig kan förtryckas.

Vi tar resonemanget igen. Vita pojkar som föds idag och som växer upp till vuxna män kommer under sin livstid aldrig att förtryckas eller ens ha rätt att känna sig förtryckta. Varför? För att de är vita män. När Aids Skrillex vill debattera polisvåld mot afroamerikaner och möts av påpekandet att även vita dör av polisvåld replikerar han: ”Det är ju för fan inget problem i jämförelse med de svarta som skjuts ner!”

Carl the Cuck är är det tredje aktivisten. Betydligt lugnare än de övriga i mobben. Med stora glasögonbågar, lika de som var på modet i början av 60-talet. Blå fleecetröja. Om man bortser från omgivningen kan man mycket väl föreställa sig honom som student vid något college i början av 60-talet. Kanske med företagsekonomi eller administration eller engelsk litteratur som huvudämnen. Han har inte svart hår, utan blont, rätt kortklippt hår. Hans främsta insats är hans replik när han förstår att det finns människor som faktiskt tvekar inför ekvationen Trump = Hitler: ”Va, skoooojar du?!”

Hans förvåning, överraskningen, det långa ansiktet, munnen ner till hakan, det misstrogna leendet blandat med känslan av moralisk överlägsenhet, är äkta. Ja visst, det är inte spelat. Om man hade presenterat bevis för att Drottning Elisabeth är en rymdödla hade han förmodligen sett mindre förvånad ut. Det är obetalbart komiskt och har förärat honom status som meme – denna internetvärldens satiriska motsvarighet till den kristet ortodoxa ikonen.

Många som arbetar i gymnasier och universitet eller har barn i övre tonåren eller 20-årsåldern känner igen typerna. I den åldern är åsikter sällan välövervägda och personliga, utan gruppaccessoarer. De är en del av en gruppidentitet, ett komplement till hårfärg, kläder eller smink. Så varför bry sig? När allt kommer omkring spelar inget av detta någon roll. Det är bara ett korkat tidsfördriv, något att skratta åt – även om jag hellre skrattar åt makthavare än ungdomar.

Men det finns något annat som får skrattet att fastna i strupen. Och det är känslan av att ha hört och sett allt detta förut. I Sverige. Inte bland ungdomar, utan bland självutnämnda småpåvar på arbetsplatser och i offentliga miljöer. Bland journalister och högt uppsatta jurister och politiker. Som för bara drygt ett år sedan ansåg att de inte behövde besvara några frågor om invandring, budgetunderskott och bostadsbubblor. Att de hade en moralisk skyldighet att tiga ihjäl debatten om vad som händer med vårt land. Som också gav dem rätt att bemöta befogade frågor med personangrepp och etiketteringar. Och dessa människor var inte i övre tonåren – de var vuxna, medelålders män och kvinnor med höga löner och arvoden. Fega mobbare och hycklare. För dem finns inga ursäkter.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.