Två svarta framtidsbilder och en kommentar

Noterar att anarkin närmar sig med stormsteg. Polisen tycks ha tappat kontrollen och är på defensiven mot förortsgängen. Och än så länge är det mest ”bara” stenar som kastas. Men snart kommer det att bli regelrätt beskjutning med handeldvapen. Jag undrar vad som kommer att hända den dag en grupp jihadister med stridserfarenhet från Syrien finner det vara dags att demonstrera sin styrka. Det finns nog många hundra sådana personer i Sverige, och de är sannolikt välbeväpnade. Vad skulle hända om de skulle försöka ta över en större stad, som Göteborg? Göteborg lär ju vara den stad i Europa som skickat flest jihadister till Syrien. Om de delar in sig i några grupper och gör en tidsmässigt samlad attack kan de nog, åtminstone temporärt, ta kontroll över staden. Efter en attack med raketgevär mot Rättscentrum (där polismyndigheten finns) och terrorattacker i köpcentrum i Nordstan och på Centralstationen, lär nog full panik utbryta. Om man dessutom samtidigt genomför ett terrordåd i Stockholm lär landet helt lamslås. Vi kan förvänta oss upplopp och plundring från kriminella gäng från förorterna i alla Sveriges större städer. Försök att oskadliggöra jihadisterna kommer att stupa på att dessa, liksom i Gaza, kommer att använda civila som levande sköldar. Inom något dygn kommer hyllorna på alla livsmedelsbutiker att gapa tomma på grund av plundring och hamstring, och livsmedelstransporterna såväl till som inom landet att upphöra. Svält hotar. Grannländerna förbereder sig på att intervenera, men ryssarna, som ju redan har väl utarbetade planer, hinner före och besätter Öland, Gotland och alla större hamnar längs Östersjökusten …

/Anonym

***

När jag läser din och Gunnar Sandelins blogg känner jag mig ofta kluven och frustrerad. Texterna är välskrivna och intressanta, och innehåller i många fall nya, berikande perspektiv och infallsvinklar på invandringsdebatten. Ändå är det något som gör mig frustrerad.

Samma känsla får jag när jag läser en del av de texter som publiceras på debattsajten ”Det goda samhället”, på Johan Westerholms blogg ”Ledarsidorna” och på Lars Berns blogg ”Anthropocene” (för att ta några exempel). Invandringsfrågan diskuteras på ett vettigt och insiktsfullt sätt. Intressanta perspektiv tas upp. Man vågar (mer eller mindre) utmana den politiska korrektheten. Lik förbannat är det något som stör mig.

Jag har funderat på varför och kommit fram till följande. (Jag kommer nu att fokusera på din och Gunnar Sandelins blogg, du kan ju inte ställas till svars för andra debattörers texter.)
De texter du publicerar på er blogg (inklusive de läsarkommentarer du till och från publicerar) ligger i allmänhet på en betydligt högre abstraktionsnivå än det material man finner på andra invandringskritiska webbplatser. Du skriver inte om att det varit slagsmål på ett asylboende, att en misstänkt IS-terrorist fuskat sig till svenskt medborgarskap, eller att ännu ett HVB-hem för ”ensamkommande” planeras på en ort där man just gjort stora nedskärningar i äldreomsorgen.

Dina texter brukar istället behandla invandringsproblematiken ur mera övergripande, abstrakta perspektiv. Du (och dina läsare) diskuterar t.ex. begreppet globalisering, nationalstater kontra klansamhällen, huruvida det svenska samhället genomgått en ”feminisering” och om detta kan vara en förklaring till den politiskt korrekta synen på asylinvandring, huruvida önskan att visa gränslös ”godhet” gentemot asylinvandrare kan vara ett surrogat för religion i ett sekulariserat samhälle, osv.

Denna typ av resonemang är intressanta och relevanta för diskussionen om invandringen och dess effekter på det svenska samhället. Men de är i många fall väldigt teoretiska. De syftar till att finna underliggande förklaringar och orsakssamband på en nivå som närmast kan betecknas som vetenskaplig/akademisk. Och det jag kommer på mig själv med att undra är: Har vi tid med detta?

För att ta till en liknelse: Att i nuläget föra teoretiska resonemang om det svenska samhällets feminisering och försöka leda i bevis att denna feminisering är en av orsakerna till den i svensk offentlighet dominerande, politiskt korrekta synen på asylinvandring — det är ungefär som att när huset står i ljusan låga börja diskutera vilken typ av elsystem som är bäst ur brandsäkerhetssynpunkt, eller huruvida vattensläckare är bättre än skumsläckare.

När branden är ett faktum är tiden för att diskutera brandsäkerhet sedan länge förbi. Då gäller det att tillkalla brandkåren, och att samtidigt själv göra allt man kan för att rädda det som räddas kan.

Enligt min åsikt brinner det rejält i Sverige (både bildligt och bokstavligt). Kanske har vi redan passerat den punkt där en fullskalig eldsvåda är ofrånkomlig. Möjligen finns det fortfarande en chans att rädda något av det trygga, stabila, etniskt homogena välfärdssamhälle Sverige en gång var. I så fall måste vi, enligt min mening, få till ett snabbt maktskifte (i klartext: SD måste ingå i en regering absolut senast 2018).

I nuläget struntar jag i stor utsträckning i vilka underliggande socialpsykologiska eller sociokulturella mekanismer som kan tänkas ha fört det svenska samhället till den punkt där vi befinner oss idag. Om det handlar om feminisering, sekularisering, att vi är ”fredsskadade”, att marxister med rötter i Frankfurtskolan tagit kontroll över utbildningsväsendet, eller någon annan orsak – det spelar just nu ingen större roll.
Enligt min tolkning är två eller möjligen tre högst konkreta faktorer avgörande för hur det svenska samhället kommer att utvecklas under det kommande decenniet:

För det första handlar det om ekonomi på en ganska basal nivå. Jag tror att samhällsutvecklingen i Sverige i mycket hög grad är beroende av hur man hanterar den offentliga ekonomin, och i synnerhet den s.k. nyfattigdom som följt av kombinationen massiv asylinvandring, hög arbetslöshet och försämrade sociala skyddsnät.

Låt oss göra några tankeexperiment:

• Vad sker om en kommun helt enkelt inte har råd att betala ut försörjningsstöd längre, utan tvingas säga till socialbidragstagarna: ”Vi kan ge er bistånd till hyra och el. Äta får ni göra på Frälsningsarméns soppkök, eller hos någon annan ideell organisation.”?
• Vad sker om ett större sjukhus p.g.a. akut brist på både läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsutrustning tvingas avvisa mängder av patienter, t.o.m. människor med akuta, livshotande sjukdomstillstånd? Vad sker om akut sjuka människor bokstavligt talat dör på gatan för att sjukvården inte har resurser att ge dem vård?
• Och vad sker om tågtrafiken i någon del av landet står stilla p.g.a. bristande underhåll av spåren, och Banverket säger: ”Vi har inte pengar till att göra något åt detta. Det blir helt enkelt ingen tågtrafik i denna region under överskådlig framtid. Ni som är beroende av kollektivtrafiken får skaffa bil eller stanna hemma”?

Du kan säkert själv tänka dig en mängd andra, likartade hypotetiska situationer. Om (eller man kanske ska skriva ”när”) den här typen av händelser inträffar är det inte alls osannolikt att vi kommer att få se våldsamma konflikter av inbördeskrigsliknande art. Men så länge människor får sina basala behov tillgodosedda är, lyckligtvis, de flesta av oss inte benägna att starta krig.

För det andra handlar det om statens förmåga att upprätthålla lag och ordning samt skydda medborgarna från brottslighet. Ännu en rad retoriska frågor kan illustrera de problem det svenska samhället står inför:

• Vad sker när den grova gängkriminaliteten i invandrarghettona blivit så omfattande att gängen måste söka sig nya jaktmarker?
• Vad sker när rånöverfallen, skottdåden och den öppna narkotikahandeln börjar sprida sig utanför de nedgångna miljonprogramsområdena, och in i de medelklassområden där det i huvudsak bor etniska svenskar?
• Vad sker när ”Svensson” inte längre kan känna sig trygg med att låta barnen springa ner till närbutiken och köpa lite godis, eller när Svenssons fru inte längre vågar ta promenaden från busshållplatsen till bostaden, för att hon blivit antastad av ”ensamkommande flyktingbarn”?

Än så länge kan många svenskar blunda för de sociala problem vi fått till följd av massinvandringen. Blundandet möjliggörs av att många svenska städer är starkt segregerade. Men i längden blir det omöjligt att blunda. Invandrarghettonas kriminalitet och ”sociala oro” kommer med stor sannolikhet att sprida sig till de svenska medelklass-områdena.

Vad sker då? Kommer folk att beväpna sig? Kommer det att bildas medborgargarden? Kommer man att inhägna sina bostadsområden? Kommer de som har råd att anlita vaktbolag som patrullerar det egna bostadsområdet? Kommer vi att få se regelrätta gatustrider mellan svenskar och invandrargäng?

För det tredje finns något som man med svart humor skulle kunna kalla en joker i leken. Vi vet inte om eller när den kommer, och vilka effekter den i så fall får. Det jag tänker på är risken för ett större islamistiskt terrordåd på svensk mark, eventuellt begånget av personer med svenska medborgarskap.

Vad sker om/när något sådant inträffar? Har Sverige de polisiära och militära resurser som krävs för att hantera en sådan händelse? Har sjukvården (som ju redan på många håll i landet går på knäna) resurser att hantera en svensk motsvarighet till t.ex. dåden i Paris i höstas? Och hur skulle de folkliga reaktionerna på ett sådant dåd bli? Skulle svenskar som redan fått mer än nog av muslimsk massinvandring reagera med att sätta moskéer i brand eller ge sig ut på gatorna och godtyckligt attackera människor som ser ut att komma från Mellanöstern?

Sett ur mitt perspektiv är dessa tre punkter avgörande för hur det svenska samhället kommer att utvecklas under de kommande 5 , 10 eller 15 åren. Det som är viktigt att diskutera nu är hur vi som samhälle rent praktiskt ska hantera de problem jag tagit upp ovan. De underliggande förklaringarna till varför vi är där vi är får vi prata om senare.

/Humanist

***

Mitt svar:
När det gäller problembeskrivningen är jag ense med de båda svarttänkarna ovan. Jag kan reservationslöst sälla mig till dem. Inte desto mindre: där är vi inte, inte ännu. Jag tror tyvärr också att det kan gå så illa, men därutöver vet jag och många med mig något annat, nämligen att ”framtidsforskning” är hopplöst. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Det första inlägget är skrivet av en person som jag vet vem det är, men som på grund av sitt jobb vill vara anonym, därför att ett garderobsutklivande kostar för mycket. Han är högutbildad och klok. Jag läser alltid hans mail till mig extra noga, därför att jag räknar med att han bara mailar mig när han vill ha något sagt. Det andra inlägget är skrivet av en person som också är välformulerad men inte vill avslöja sitt namn ens för mig. Vem vet, det kanske är Stefan Löfven? Eller Maria Ferm som behöver en ventil, där hon släpper fram det tvivel som aldrig syns i hennes ögon.

Jag har skrivit om anonymiteten tidigare och påpekat att den är en av orsakerna till att det går så illa för Sverige. Det går inte att med anonymiteten som bas bygga upp något motstånd mot den förda politiken. Inte här och inte någon annanstans. Det är en av anledningarna till att Gunnar och jag inte skriver anonymt. Det är också därför vi är utslängda och aldrig mer kommer ens i närheten av maktens grytor.

Med detta sagt fortsätter jag med att konstatera att det som vi på bloggen, liksom på de andra bloggar som du nämner, sysslar med, är att söka minska klyftan mellan verkligheten och verklighetens beskrivning. Även om vi aldrig får veta det, så hoppas vi att en och annan politiker smygläser bloggen, sent på natten när partivännerna sover.

Dårar (ja, jag menar det!) har makten och så kommer det att förbli inom överskådlig tid, eftersom ett bedraget folk tror sig gynna godheten när de röstar fram dessa dårar. Dystopierna ovan är inte deras bild. De lever i ett fantasiland där invandringen är lönsam och nykomlingarna vitaliserar och räddar Sverige på alla möjliga sätt. De tar hand om våra gamla, de fyller våra skolor och de hjälper oss att upprätthålla välfärden.

Vi vill beröva dem makten och vår metod är att kritisera dem. Vi vill visa att de ljuger och att de döljer invandringens katastrofala konsekvenser. Vi vill visa hur de tänker och varför de tänker som de gör. Då måste man föra en sådan debatt som görs bland annat här på bloggen. Kanske, kanske tänder någon betydande opinionsbildare till och bestämmer sig för att slita gaffatejpen från munnen och höja upprorets fana. Då kommer frågan: utifrån vad ska upprorets budskap formuleras? Finns inte dissidenternas problembeskrivning, tolkningar och förklaringar, då återstår endast våldet. Då bryts samhället ned. Mentalt finns ingenting utöver svartsyn och ångest.

Jag vill med det säga att dissidenternas beskrivningar, tolkningar och analyser är oerhört viktiga. Men jag måste också konstatera att det vi tycker och tänker spelar ingen roll. Det finns inga pengar, inga organisationer, inga ledare som är beredda att göra motstånd. Vi dissidenter ligger som några utspridda blåbär på en jättelik vilseipannkakanpannkaka.

Det är möjligt att Sverigedemokraterna blir det största och regeringsbildande partiet i nästa val, men jag är långt ifrån säker på att det blir lyckligt. Det beror inte på att jag på något sätt ogillar partiet, eller mer preciserat: har lust att framföra kritik. Sverigedemokraterna är utsatta för mycket stark press, såväl utifrån som inifrån och det är faktiskt näst intill ett under att de inte splittrats och förpassats till historien. Må de vinna! Men om vi nu istället för att elda under kampviljan frågar hur det faktiskt kan gå, så är risken för ett politiskt kaos stor. Och i valet mellan kaos och dårar vid makten, så väljer jag dårarna. Att det kan vara en olycka för Sverige med Sverigedemokraterna som regeringsbildare beror på att de får övriga riksdagspartier emot sig. Kritiken från vänster, från välfärdsfunktionärer som riskerar att förlora jobbet, från fan och hans moster och mormor kommer att bli formidabel. Det skulle komma kritik från höger också, i synnerhet från näringslivet som absolut inte vill ställa upp bakom något slags nationell resning, hur nödvändig den än är för att bevara demokratin.

Kära signaturen Humanist, som skriver och tänker så väl, du tycker att vi som skriver på bloggen ska göra en annan typ av insats. Det är det klassiska splittringsreceptet. När jag var ung upplevde jag hur den marxistiska frälsningsläran skapade ett stort antal smågrupper som mest ägnade sig åt att kritisera varandra. Nu, tack och lov, är Gunnars och min debattsajt inget maktcentrum. Emellanåt får vi trots detta förslag om att vi borde göra si eller så. Vi är inte aktivister. Vi tycker att det behövs fler aktivister men det är inte vår roll och kommer heller inte att bli det. Vi drar vårt strå till stacken. Inte tillräckligt som insats kanske, men bättre än inget alls.

Det kanske tyngsta argumentet har jag sparat till sist. Europa går inte under. Förmodligen kommer de som skälls för att vara populister att vinna. Demokratin kommer än en gång att visa sin styrka. Kanske jag har fel, kanske nationerna upplöses, vilket betyder att demokratin går under. Kanske islamiseras Europa – det är det största hotet. Men oavsett vilka som vinner, så betyder det att den europeiska högkulturen går under. Vi skriver akademiskt vetenskapligt säger ”Humanist”, och är kritisk. Men det är ju det som varit Europas framgångsrecept under mer än tvåhundra år! Det rationella, icke-religiösa, icke-ideologiska tänkandet. Detta förnuft befinner sig i underläge. Kolla testuggandet de sysslar med inom humaniora och samhällsvetenskap på Sveriges högskolor. På min tid var det bara studenterna. I dag är det också professorer och rektorer.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.