Lydiga och lurade

fifan
Vårt svenska och västerländska samhälle är uppbyggt av organisationer och institutioner. Där finns allt från Europeiska Unionen till Kommittén för skydd åt självdöda kattor, allt mellan världsomspännande IKEA och tjuvskytteföreningen i Långträsk. Svenskarna är i det avseendet extrema. I offentligheten är vi inte familjemedlemmar, inte släktrepresentanter utan individer och som sådana är vi mera knutna till våra jobb och yrkeskompetenser än vi är till våra familjer och släkter. Som sena tonåringar bryter vi med våra familjer. I synnerhet gäller det för dem som satsar på en utbildning, som kan flytta till en helt annan ort eller helt annat land för att studera. Familjen tillhör barndomen, det förflutna. Den nyskapade kärnfamiljen, det är den som är den egna familjen – om man har någon.

Individen är inte bara den minsta sociala byggstenen, utan ofta också den enda som är relevant. Vi placerar oss som individer i alla dessa organisationer och institutioner som vårt samhälle är uppbyggt av. Familjer, partners och släkter hamnar på skuggsidan. Så sällan visar vi upp dem, att det förefaller som vi söker dölja dem. Vem är exempelvis vår statsminister gift med? Vad heter hon (eller han)? Hur ser statsministerns familj ut? Har han några barn? I så fall vad heter de?

En av de inledande informationsfrågor vi brukar ställa till varandra är ”Vad jobbar du med?” Frågor som ”vilken familj tillhör du?” eller kanske ”Vilken släkt representerar du” ställer vi aldrig. Möjligen kan vi fråga varifrån folk kommer, men då handlar det inte om någon social gemenskap utan om geografi, om platser.

Jämför med romerna. De har ingen regering, inga föreningar, inga skolor, inga industrier, inga ekonomiska sammanslutningar. De bygger inte sina gemenskaper på det svenska sättet utan deras samhällsbildningar är organiserade kring släktskap. Även om kvinnorna är betydelsefulla, så är romernas värld patriarkal. Vanligast är att hushållets äldste manlige medlem är ledare – visdom följer med ålder. Han är en man som andra gärna lyssnar till, men bara så länge det han säger håller sig inom det egna samhällets värdemönster. Familjen följer honom inte om han sviker. Då är han ensam. Det är viktigare att vara en god rom än en god familjemedlem. Den som sviker de romska livsvärdena bringar lika stor vanära över sin familj som över sig själv.

Romerna har inga hövdingar eller andra ledare. De ledare och förespråkare som de skakar fram därför att majoritetssamhället kräver det, har ingen folklig förankring. Företrädaren kan till och med vara en nyttig idiot som svensken Thomas Hammarberg, en man som alltid framhåller hur diskriminerade romer är och aldrig någonsin snuddar vid något problematiskt, som exempelvis åldringsrånen. För romerna är det naturligvis gefundenes fressen att ha en engagerad förespråkare högt placerad hos fienden; och det blir ju alldeles osannolikt bra, om det är en förespråkare som fienden beundrar och respekterar för allt gott han gör för romerna. Det motsatta är totalt omöjligt. En svensk bland romerna, som för svenskarnas talan, värnar om svenskarnas existens och beundras av romerna. Blotta tanken är pervers!

Eller tag en annan ledare utan folklig förankring, Katarina Taikon. Hennes pappa var en respekterad rom. Mamman var svensk. Hennes tre barn har alla svenska fäder och hon levde ett svenskt liv. Sina böcker skrev hon på svenska för en svensk publik, inte för romer. Precis som många svenska förståsigpåare så trodde hon på sextiotalet att den romska gemenskapen befann sig i sin absoluta slutfas. Men inte bara det, utan hon tyckte också det var helt i sin ordning.

Visste de som i dag beundrar henne som en modig förespråkare för det egna folket, att det förhöll sig så, kanske de skulle få problem med kanoniseringen. Men det är som med så mycket annat. Det viktiga är inte sanningen utan ytan. För att något ska vara bra, så räcker det med att det låter bra. I valet mellan en föga glamorös sanning och en underbar lögn, är det lögnen som vinner. Som den romerske satirikern Petronius sa: Mundus vult decipi, ergo decipiatur

Bland romer är familjen och någon gång släkten den mest betydelsefulla politiska enheten. De som ibland kallas zigenarhövdingar är talesmän med hög prestige och dokumenterad erfarenhet av att handskas med gadje, men längre sträcker det sig inte. Det har gjorts försök att välja riktiga kungar men inga romer har varit beredda att uppge något av sin självbestämmanderätt till dem. I den mån zigenarkungar existerar är de således kungar utan makt.

Bland romer överlåter man inte rätten att bestämma över sig själv på någon annan än familjeöverhuvudet. ”Ingen bestämmer på oss” och ”ingen bestämmer på mig” är vanliga uttryck bland svenska romer. Man skulle kunna säga att sociala relationer i hög grad är personliga bland romer. Den som sviker de romska livsvärdena har följaktligen inte något inflytande över de övriga, vem han än månde vara. På sätt och vis är alla romer ledare och politiker, därför att alla anstränger sig att skydda det egna samhället. Det finns därför ingen möjlighet att ”glida” ur den romska gemenskapen och plötsligt finna sig vara en gadje. Från romsk synpunkt är man en rom, en svikare eller en gadje. Något annat är inte möjligt att vara. De romer som vill leva svenskt, flyr och klipper banden till den egna kulturen.

För ett folk som har dåliga erfarenheter av sina kontakter med andra folk – och det har romer – finns det inget säkrare sätt att skydda den egna gemenskapen. Om det inte finns några ledare så finns det ju inte några som gadje kan lura på ett sådant sätt, att alla blir lurade. Ett folk utan representanter kan aldrig förhandla med ett annat folk. Det är på gott och ont. Vid hårda konflikter kan romerna inte jämka sig efter den dominanta kulturens krav. ens där man skulle ha mycket att vinna och litet eller nästan intet att förlora på en jämkning.

I synnerhet fungerar konstruktionen under extremt hårda villkor, där även ledaren i morgon kan vara död. Ett folk med ledare riskerar att bli värnlöst när ledaren faller. Det kan också uppstå kriser och kursförändringar vid ledarbyten. Som vi känner från vår svenska nutid kan ledare vara fullt kapabla att lura och vilseleda det egna folket. Och detta utan att folket ens upptäcker att de blir förrådda.

Romernas säkra samhällskonstruktion är krävande. För länge sedan umgicks jag med en romsk kvinna som gärna emellanåt ville gå klädd i neutrala moderna kläder. I synnerhet ville hon det när hon träffade mig, därför att då minskade risken för att bli sedd och utfrågad om vad det var för en gadje, som hon träffade. Samtidigt var det riskabelt att gå i neutrala kläder, därför att om hon ändå blev igenkänd, så dubblerades risken för att få stå till svars. Vad var hon för en romni som inte klädde sig som en romni och umgicks med gadje?

En rom tillåts inte glömma bort sin tillhörighet. De är motsatsen till svenskar, som mycket sällan har sin etniska tillhörighet som utgångspunkt i det sociala umgänget. Vi utgår från att alla tänker och fungerar ungefär på samma etnocentriskt svenska sätt, fram till dess vi mycket tydligt får demonstrerat för oss, att det inte förhåller sig så. Till och med då kan vi ha svårt att ändra oss.

År 2004, när ekonomihistoriedocenten och förre folkpartipolitikern Mauricio Rojas var vice chef för Timbro, gav han ut en liten bok med tre essäer om Sverige, ”Farväl till gemenskapen” (Timbro 2004). Där berättar han bland annat om en resa han 1974 gjorde i Norden, med sin italienske vän Enrico. Denne vän tyckte det var så märkligt med dessa svenska samhällen som var så lika varandra med sina ICA, Konsum, Posten, Apoteket och Systembolaget. Det kunde bara tyda på att svenskarna följde planeringen. De gjorde som deras ledare hade tänkt ”någonstans däruppe”. Så var det ju inte alls i Italien, där det säkert fanns fler samhällsplanerare än i Sverige, men där ingen brydde sig om vad de sa.

Så olikt Sverige! Så olikt det unika samarbete och den tillit mellan folk och överhet, mellan dem där uppe och dem där nere, som har präglat Sverige sedan århundraden. Det är detta samarbete som gör att vi till och med kan kalla staten för samhället, säga till exempel att samhället gör det och det, när det egentligen handlar om en myndighet. En sådan sammanblandning är en omöjlighet i nästan hela världen. Stat och samhälle är oftast som olja och vinäger, samhället är mina släktingar och vänner, de civila gemenskaperna, och staten är det som man misstror mest av allt, det man ofta fruktar och vill ha så litet att göra med som möjligt.
Men i Sverige uppfattas staten på ett helt annat sätt. Och trots allt tal om politikerförakt, litar vi på våra politiker och myndigheter på ett rätt enastående sätt. Vi tror fortfarande att de är goda helt enkelt, att de vill allas väl, att de inte är något annat än gemenskapens pålitliga och altruistiska representanter.

Och nu är jag framme vid det jag funderar över. I Sverige behöver varken operativa eller avdankade toppolitiker riskera att få folket emot sig, inte ens när det visar sig att de är rena bedragarna. Den politiker som är vald av svenska väljare till att tillvarata svenska intressen, och för att göra detta får nyckeln till kassavalvet och missbrukar förtroendet genom att skänka bort pengar till vad han eller hon personligen tycker är bra, är naturligtvis en bedragare. Eller med ett starkare språkbruk, en förrädare. Men så säger man inte i Sverige. Inte har Ingvar Carlsson någonsin behövt stå till svars för att Sverige under hans tid som statsminister med hjälp av bulvaner och hemliga bankkonton i Schweiz slussade miljoner, kanske miljarder, av svenska biståndsmedel till ANC. Det kan ha varit så mycket som 2,5 miljarder av statliga medel.

Vems pengar är det han skänkt bort utan att fråga? Är det så en folkvald regering i en demokratisk stat ska agera? Uppenbarligen tycker svenskarna det. ”Det blev något speciellt med ANC, det blev personliga relationer”, sa en stolt Ingvar Carlsson.

Så där ser det ut hela vägen. Bokslutet över Fredrik Reinfeldt, med sitt ohöljda förakt för det ”sovande” svenska folket, är absolut inte att han var en förrädare. Inte heller är Mona Sahlin någon förrädare. Hon kunde klämma ur sig nästan vad som helst, exempelvis ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats ska den som heter Mohammed få jobbet”. Lika litet är Stefan Löfven någon förrädare, trots att han in i det sista välkomnade massinvasionen hösten 2015. Inte ens när svenska politiker blåljuger för oss om invandringens lönsamhet, blir de förrädare. De kan till och med på lite sikt byta ut oss utan att vi ställer dem till svars. Det är nämligen just det som håller på att ske, utan att vi misstror dem. Att kalla dem förrädare, rentav lands- eller folkförrädare. Nej, så fula ord använder vi inte om våra politiker. Inte i Sverige!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.