Svenska Hijabis

hijab

Johannes Divinius återkommer med en ny text

***

För en tid sedan fastnade min uppmärksamhet på en hemsida som kallas Svenska hijabis. Uttrycket låter underligt, åtminstone för mig som gammalsvensk. Jag kan uppriktigt sagt inte se vad som en svenskt med en hijab. Möjligen kan jag tänka mig att kvinnor med svenskt medborgarskap som bär hijab. Det är allt.

Studerar man uttrycket närmare på internet får man snabbt reda på att det syftar på ett svenskt teaterprojekt. Något som kallas communityteater. Med communityteater menas teater framförd av (ofta) amatörer, som driver något projekt i sitt närsamhälle, i syfte att skapa medvetenhet och motverka förtryck. Svenska Hijabis presenterar sig som ett projekt underifrån, som slår uppåt, mot förtryckarna. Inte desto mindre är de generöst finansierade av Svenska Postkodslotteriet. Gruppen har också erbjudits plats på Dramatens scen.

Svenska Hijabis illustreras med en stiliserad teckning på en smal muslimsk kvinna i hijab. I bakgrunden finns texten ”Svenska Hijabis” tvådelad i blått och gult. Ovanför kvinnan finns tre kronor, en symbol som ingår i det svenska statsvapnet. Denna symbol har projektet nu approprierat för sina syften. Ambitionen är att etablera idén om ”hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt.” Ett av projektets syften är att låta ett antal unga muslimska kvinnor komma till tals. På projektets hemsida presenteras kvinnorna på följande sätt:

Benin, Ruhani, Maryam, Sarah och Shama. Fem vanliga unga kvinnor, fem svenska kvinnor med olika helt vanliga intressen: bakning, bildkonst, boxning, fotokonst, pedagogik, fem muslimska kvinnor med sjal omgärdade av ett samhälle som ser dem som ovanliga.

I en liten introduktionsfilm till projektet får vi också veta att kvinnorna inte bara är muslimer, utan i själva verket är en massa olika saker. De är konditorer, pedagoger, boxare osv. Inget av det här skulle vi kunna veta om vi bara såg dem på stan. Då ser vi bara ett antal muslimska kvinnor. Det är det som teaterprojektet vill ändra.

Det verkar väldigt sympatiskt tycker jag. Många håller nog med: det är fult att bara se en människas yta. Det är som att döma någon bara för att han eller hon har en vårtig näsa. Det lär vi oss är fel redan som barn. Det strider mot renässansens mest grundläggande humanistiska ideal. Det är dessa ideal som projektet vädjar till – föreställer jag mig.

Ändå finns det något problematiskt med själva anslaget. En hijab är en religiös symbol och ett klädesplagg i ett. Den är inte annorlunda än, säg, doket hos en katolsk syster i Magdalenaorden. När jag ser en katolsk syster tänker jag: ”Där går en nunna”. Hon är kristen och hon talar om att den identiteten är överordnad allt annat. Det är en av poängerna med att den finns.

En katolsk syster kan vara många andra saker, målare, rökare, författare, vinkännare, biologisk syster, bilförare osv., men det är ointressant. Om jag skulle behandla henne som vilken kvinna som helst skulle hon tycka det var underligt. Kanske skulle hon bli obekväm, i synnerhet om jag – i strid med allt vett och all etikett – skulle få för mig att flirta med henne. Doket talar om att flirt inte är okej, att hon valt ett liv i kyskhet. Beskrivningen av henne som nunna är egentligen rätt så rationell – den ger rätt sorts förväntningar hos den som möter henne.

På samma sätt föreställer jag mig att en kvinna som bär hijab vill signalera att hon främst är just detta: muslim. Hijaben signalerar och sätter en förväntan hos den som ser hijaben, nämligen att respektera bäraren och dennas religiösa identitet. I förhållande till denna förväntan är egentligen de andra identiteterna rätt oväsentliga. Den religiösa identiteten är så viktig för en muslimsk kvinna att hon är beredd att avstå från det som för de flesta kvinnor är mycket viktigt: att visa sitt hår och att vara tilldragande för män.

Initiativtagare till projektet är America Vera-Zavala. Hon bär själv inte hijab. Hon är en vänsterkvinna, med uttalat patos för rättvisa och feminism. I början av 2000-talet var hon en ledande figur i den s.k. Attackrörelsen. Hon var ung och smal, med markerade ögonlock, mörkt fint hår, en framträdande, men smal näsa och en – ofta – körsbärsfärgad mun. Mycket vältalig och till synes äkta i sitt engagemang. Ett perfekt affischnamn. Sveriges svar på Naomi Klein.

I en delad debattbok från 2003, ”Global rättvisa är möjlig”, som skrevs med frihandelsliberalen Johan Norberg, utvecklar hon sina tankar om politiken. Hon beklagar att Attackrörelsen kom av sig efter Göteborgskravallerna, men betonar att målsättningarna alltjämt är aktuella. I rörelsens program finns framförallt den s.k. Tobinskatten. Tobinskatten är en skatt på transaktioner på främst valutamarknaderna, som syftar till att begränsa valutaspekulationen. På så sätt frigörs resurser till viktiga investeringar i offentlig tjänsteproduktion menar man. Rörelsen är också inriktad på skuldavskrivning för länder i den s.k. tredje världen.

Medlen för att uppnå dessa mål var – från ett vänsterperspektiv – nya. Vera-Zavala drömmer sig inte tillbaka till tiden före 1991. Hon accepterar att läget är annorlunda. Globaliseringen finns där. Men den måste ges en annan inriktning. Svaret här är tidstypiskt: man måste demokratisera globaliseringen. Det betyder att ge de mellanstatliga organisationerna mer makt och folklig förankring.

Jag skall här inte gå in i detaljer till varför jag tror att denna strategi är dömd att misslyckas. Varför den egentligen är fullständigt kontraproduktiv för den som vill se en annan typ av internationalisering än den som vi ser idag. Personligen tror jag inte att det finns någon demokrati bortom staten, framförallt nationalstaten. Hela idén är feltänkt. Mer makt till internationella organisationer undergräver nationalstaten och därmed också demokratin. För att uttrycka sig i termer som vänstern en gång gillade, kan man säga att det finns en dialektik mellan nationalism och internationalism. Internationalism är möjlig bara genom att nationalstaten stärks.

För den som inte blir övertygad av högtravande teoretiska resonemang är det bara att titta på Attackrörelsen. I Sverige finns den inte längre. Internationellt är den mest en skränig svans till de internationella möten, där vår framtid numera avgörs eller diskuteras. Studerar man den tyska Attackrörelsens hemsida ser man att den engagerar sig mot TTIP-avtalet. Men man stödjer också rörelsen ”Welcome2stay”. Global rättvisa innebär också obegränsad migration till Tyskland. ”Vi klarar det”, som Angela Merkel säger. Vad som i förstone ser ut som ett alternativ till den dominerande politiskt korrekta ideologin, är i mångt och mycket bara en variant av den.

När jag tänker på Vera-Zavala och hennes projekt tränger sig en bild fram, starkare än andra. Det är en bild på Maryam Farman Farmaian tillsammans med sin make, ledaren för det iranska kommunistpartiet, doktor Noureddin Kianouri. Hon har nått en hög ålder och hennes hår är vitt, fast fortfarande tjockt. Ansiktet är avklarnat, med jämn hy och rena liner. Hon verkar lugn och klok. Kanske en smula sorgsen. Man förstår att hon är en mycket fint bildad kvinna. Bilden är tagen i slutet av 90-talet. Kianouri var då fortfarande i livet.

Man ser inte mycket av hennes hår. Det beror på att hennes hår är täckt. Inte av en hijab, utan en rysk sjal. Och håret är inte helt täckt, ty sjalen lämnar en rätt generös lugg, i likhet med hur många andra iranska kvinnor brukar göra.

Just detta att visa sitt hår blev för många kvinnor i Iran under 80-talet och framåt ett sätt att protestera mot det islamska, teokratiska styret. Ett styre under vilket alla kvinnor måste täcka sitt huvud. Farman Farmaian visste mer än många andra om sådana protester. Hon betalade ett mycket högt pris när hon återvände till Iran, i februari 1979.

Liksom sin make gjorde hon det fatala misstaget att tro att den islamiska revolutionen kunde ges en sekulär inriktning, präglad av hennes feministiska livsideal om jämlikhet mellan könen. Istället arresterades hon, torterades och sattes i husarrest, en husarrest som varade fram till hennes död 2008. Inte ens begravningen av Farman Farmaian kunde äga rum utan övervakning från den islamiska republikens säkerhetspolis.

Den cyniske kanske anmärker att hon borde ha förstått bättre, att man inte kunde lita på Khomeini och imamerna. Att man borde ha förstått att man var en bricka i ett maktspel mellan Sovjetunionen och USA. Om hon och kommunistpartiet kommit till makten, skulle hon då inte ha behandlat oppositionen med samma grymhet som hon själv blev behandlad?
Kanske, men det hindrar inte mig från att se en människa bortom ideologierna. Det hindrar mig inte från att bevara mitt sinne för tragedin i den mänskliga tillvaron. Det är det som renässansens ideal handlar om. Säger jag, utan att på något sätt inbilla mig att jag kan leva upp till dessa ideal.

Om man tänker sig ett möte mellan Farman Farmaian och Vera-Zavala hur skulle det se ut? Förmodligen skulle Farman Farmaians svar präglas av hennes erfarenhet av en tragedi där inget hopp om nya segrar längre finns. Det definitiva nederlagets tragedi. I den erfarenheten ryms också vissheten om att intellektuella i muslimska och utomeuropeiska länder inte längre kan hämta livsmening från att engagera sig i stora sekulära politiska projekt. Stora konspiratoriska scheman ägnade att i grunden rita om inte bara politiken i de f.d. kolonialiserade hemländerna, utan i världen i stort. Där segarna var spektakulära, men där nederlagen lika gärna kunde sluta med död och förintelse.

Kanske skulle Farman Farmaian gilla idén att låta muslimska kvinnor berätta att de är mer än bara sin hijab. Men det verkar mer troligt att hon skulle varna Vera-Zavala. Varna för risken att bli en nyttig idiot för krafter, som i förlängningen vill att alla kvinnor, även svenska, måste bära hijab. Svensk hijab.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.