Ett svenskt intelligenstest

television
I början av 1900-talet gjorde Alfred Binet det första vetenskapligt konstruerade IQ-testet. I dag, efter ytterligare hundra år av vetenskapligt tänkande, är IQ-forskningen ett av de forskningsområden vars resultat tillhör de mest pålitliga. Det hindrar inte att IQ-tester är och förblir kontroversiella. Trots att det finns tillförlitliga svar på viktiga frågor som
”varför ska man mäta intelligens?”, ”vad är det för kvalitet(er) man mäter?”, ”kan man koppla ihop låg intelligens och kriminalitet?” och ”finns det något samband mellan usla samhällsbyggen och låg intelligens?”, så fortsätter frågandet. Förmodligen beror det på att folk inte gillar svaren.

Hur ska helt skilda talanger kunna fångas in och mätas med samma analytiska verktyg? Om jag vill ha en platsbyggd garderob så anlitar jag hellre en snickare än en superklyftig matematiker med tummen mitt i handen. Med andra ord, det går inga raka rör mellan intelligens och kompetens. Det kan tilläggas att kompetens är det värdefulla, det som jag söker hos mina medmänniskor, medan den med IQ-tester mätbara intelligensen ter sig som en alldeles avgränsad talang, likt exempelvis att ha absolut gehör.

Kanske är det själva omvandlingen från ett mycket komplext fenomen till en entydig siffra som är otillfredsställande? Jag läste någonstans att Muhammed Ali hade en uppmätt intelligenskvot på 78. Det var så lågt att detta fysiska praktexemplar fick frisedel när han mönstrade 1962. ”The greatest” var alltså en riktig dumskalle. Det gillar man inte att få veta.

Anledningen till att vi inte vill uppfatta personer vi beundrar som dumma är givetvis att klassificeringen ”dum” är gravt förolämpande, förklenande och sårande. Se till exempel nedanstående invektiv på temat ”Din mamma är så dum”. Det är bara fem av de bortåt etthundra som jag hittade här.

  • Din mamma är så dum så när hon skulle mata ankor åt hon upp alla smulorna själv och simmade ut i dammen.
  • Din mamma är så dum att hon sålde bilen för pengar till bensin.
  • Din mamma är så dum att hon skickade brev till grannen och bad om deras adress.
  • Din mamma är så dum att hon lämnade tillbaka sin bil bara för att det inte fanns några handskar i handskfacket!
  • Din mamma är så dum att hon skjuter storkar för att förhindra överbefolkning på jorden.

Den som säger att någons mamma är dum riskerar att åka på en smäll, trots risken för att smällen blir beviset på att dumheten är ärftlig. Den som saknar argument frestas att ta till nävarna. Att inte acceptera ett underläge därför att man saknar argument signalerar dumhet.

Vi vill gärna tro att den som är dålig på en sak är bra på en annan, en form av utjämnande kompensation. En världsfrånvänd forskare jag känner är en djävel på att köra bil. I unga år körde han en del tävlingar, inte utan framgångar. Vid ett par tillfällen när han skjutsat andra akademiker (utan att demonstrera sin formidabla skicklighet) har han mötts med förvånade kommentarer av typen ”Tänk att du har körkort, det trodde jag inte”. Det är givetvis fördomar (den som tror sig om att inte ha fördomar är jättekorkad). De ligger på samma linje som att jag inte förväntar mig att en snickare ska vara bra på avancerad matematik, lika lite som jag förväntar mig att en avancerad matematiker ska vara en garderobsbyggartalang. Tyvärr funkar verkligheten inte på det kompensatoriska sättet utan den som är bra på det ena är ofta också bra på det andra. Det finns en tendens till samvariation.

Jag har kontakt med en svensk forskare inom området och han irriterar sig på att de som är intresserade av IQ-forskning nästan alltid är misstänksamma och ifrågasättande. De ställer vad de tror är intelligenta och relevanta frågor, utan att förstå att detta är frågor som forskarna sedan länge betat av. Jag känner igen förhållningssättet. Från och till blir jag uppringd av människor som vill fråga om romer. Om de inte får det svar de förväntar sig, så händer det att de börjar tala om för mig hur det egentligen förhåller sig. Vanligtvis lyssnar jag tålmodigt, för att så snabbt som möjligt avsluta samtalet, men ibland ställer jag motfrågan: ”varför ringer du till mig om du redan vet?”

Han pekar också ut att relationen mellan dumhet och förmåga att klara sig i livet inte är så enkel. Jag serverar honom Forest Gump, fiktionens paradexempel på att låg IQ inte behöver stå i vägen för framgång. Han svarar så här:

Den väsentliga frågan är vilken IQ Gump har. Kan det vara 90? Eller möjligen 80? Jag minns inte exakt hans karaktär i filmen, men som jag minns honom var han inte någon dräglande idiot. En person med 80 eller 90 i IQ kan göra väldigt avancerade saker, betydligt mer avancerade än t ex en hund eller en räv eller en uggla, så vad är motsägelsen här? Åtminstone rävar och ugglor klarar sig alldeles utmärkt i en miljö som faktiskt är betydligt farligare och mer krävande än vad vi behöver möta för att överleva. Så visst, varför skulle inte en person med låg IQ kunna vara framgångsrik? Framgångsrika människor är inte framgångsrika tack vare sin låga IQ eller oavsett sin låga IQ, utan trots sin låga IQ. Givet att allt vore detsamma skulle naturligtvis denna tänkta person vara ännu mer framgångsrik med högre IQ.

Att människor är bra på olika saker, har lockat forskare att försöka hitta komplement till IQ-testet. Man kan exempelvis vara bra på att sätta sig in i andra människors känslor. Då har man enligt psykologen Daniel Goleman hög emotionell intelligens (EQ). Han lanserade begreppet i mitten av 90-talet. Några år senare kom han tillbaka med en bok om social intelligens (SQ). Detta är kunskap som är rätt lös i kanterna. Hur vet man att de frågor man ställer verkligen mäter EQ respektive IQ? Och hur gör man med den som ljuger för att uppnå ett bättre resultat? Den som har hög IQ kanske genomskådar hur testerna är konstruerade. Det finns fler problem. Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus skriver:

Vad skiljer egentligen den person som på egoistiskt manér manipulerar omgivningen med hjälp av sin sociala intelligens för att få sin vilja fram, från en annan person som använder sin förmåga att läsa av känslor till att tillfredsställa andras behov på altruistisk basis? Har de samma förmåga som kan användas till olika saker eller är de snarare fundamentalt olika i sitt kännande och tänkande? Och kan man finna denna olikhet på hjärnnivå? Är den inte något som rör just personer och inte bara deras hjärnor?

”Min” intelligensforskare kommenterade på följande sätt:

Det där är typiskt för filosofer. De är roade av tankelekar men helt ointresserade av hur verkligheten egentligen är. Återigen, denna typiska sammanblandning av konkreta mättekniska frågor och moral/etik. Den tycks komma som ett brev på posten så fort IQ eller andra ämnen som har en social potential kommer på tal, som homosexualitet. Allt det där med att ljuga, träningseffekter, fusk och så vidare gäller naturligtvis alla mätningar när det finns sådana möjligheter, och hanteras på ett helt tillfredsställande sätt. At the end of the day är IQ-tester bland de typer av mätningar som har allra HÖGST validitet och reliabilitet, men läsaren får förstås rakt motsatt intryck av denna försåtliga typ av text. Och varför blanda in EQ, som är praktiskt taget dött sedan 10 år. Forskarna tappade intresset, dels på grund av dess extremt låga validitet, dels eftersom det krockar med etablerade personlighetsdimensioner (The Big Five)?

The Big Five” är en personlighetsteori, som söker fånga in mänsklig talang med följande fem faktorer:

  • Openness (öppenhet) – att uppskatta konst, känslor, äventyr, ovanliga idéer, fantasi, nyfikenhet, och omväxlande erfarenheter.
  • Conscientiousness (samvetsgrannhet) – en tendens att vara självdisciplinerad, agera plikttroget, målinriktning; att planera snarare än att agera spontant.
  • Extraversion (extraversion) – energi, positiva känslor, självsäkerhet, och en tendens att söka stimulans och andras sällskap.
  • Agreeableness (vänlighet, värme) – en tendens att vara medkännande och samarbetsvillig snarare än misstänksam och fientligt inställd mot andra.
  • Neuroticism – tendens att lätt kunna uppleva obehagliga känslor som till exempel ilska, ångest, depression, eller sårbarhet; ibland kallad emotionell instabilitet.

Lämnar vi personlighetstesterna och intresserar oss för intelligensen i olika populationer, så utmanar vi en av vårt samhälles viktigaste dogmer: alla människors lika värde. På något sätt förutsätter det lika värdet en likhet mellan människor också i andra avseenden, inte minst intelligens. Väldigt många människor tror på påståendet ”du kan bli vad du vill”. Ännu fler hyser vanföreställningen att människan vid födseln är en tabula rasa (uttryck för dumhet).

De etniska grupper som lyckats sämst med IQ-tester är australiska aboriginer och afrikanska pygméer. För ashkenazijudarna är det tvärtom. De hamnar i toppen, något som vi kan belägga på många olika sätt. Kolla exempelvis hur många aboriginer respektive ashkenazijudar som är framgångsrika på Wall Street. Eller, hur många har fått nobelpriset?

Nu kan man givetvis säga att ska man guidas i bushen så är det bättre att ha hjälp av en aboriginer eller en pygmé än av en judisk bankir. Men har det med intelligens att göra? Om man gör tankeexperimentet att den judiske bankiren vuxit upp tillsammans med pygmén, vem har då bäst koll på hur man tar sig fram i bushen? Det empiriska underlaget saknas så jag kan inte besvara frågan, men det är svårt att tro att det skulle gå sämre för bankiren. Och om det gör det, relaterar det på något sätt till hans högre intelligenskvot?

Den här typen av frågor leder in på mycket viktiga områden. Varför lyckades folket på den inte särskilt stora önationen England att på 1800-talet lägga under sig en stor del av världen? Hade det något med brittisk intelligens att göra? Varför lyckades Nordamerika ta vid och under 1900-talet, till skillnad från Mexiko, utveckla en högstående civilisation? Hade det med det nordeuropeiska tänkandet att göra?

Det förefaller som om länder där befolkningen har ett IQ-snitt under nittio, inte klarar att bygga upp attraktiva demokratiska samhällen. Är det då en bra idé att till Sverige importera många somalier, eritreaner och andra afrikaner?

Vi har sett hur invandrare från det muslimska Nordafrika skapar mångproblematiska fattigförorter i Frankrike. Med den vetskapen, är det verkligen klokt att fylla på den svenska befolkningen med ”nysvenskar” från samma nordafrikanska länder? Vidare, vilka samhällsbyggarkompetenser har syrier och afghaner visat sig förfoga över?

Den som inte bara ställer utan också besvarar den här typen av frågor får räkna med att larmet går bland de godtrogna. Brännjärnen glödgas över lägereldarna. Det är återigen dags att brännmärka en rasistfascistnazistislamofob som ställer impertinenta frågor. (Fy fan vad jag är trött på det antirasistiska prästerskapets språkfascism).

En försommarmorgon när ljuset väcker mig redan vid fyratiden ligger jag kvar och fantiserar om att vi behöver ett speciellt IQ-test, anpassat för Sverige; ett test som motverkar den svenska enfald, som får grannländerna att lyfta fram Sverige som ett varnande exempel. Jag ser framför mig hur testet innehåller fyra nivåer. Jag tror inte att jag skulle få godkänt för detta inom IQ-forskningen, därför att jag drar in både kunskaper och åsikter. Det gör emellertid inte kraven mindre viktiga.

Den första nivån handlar om att ideologiskt tänkande har fått alldeles för stor plats bland de anställda i stat, kommun eller landsting. Det har blivit viktigt med genus, med värdegrund, med hbtq-certifiering etc. Jag ser detta som krav, som blockerar myndigheternas verklighetsförankring. Myndigheter ska i första hand ta beslut som fungerar, alldeles oavsett om de passar samman med politisk korrekthet eller inte. Det betyder att beprövad erfarenhet och vetenskapliga resultat måste sättas framför ideologi. Den som inte klarar detta klarar heller inte den lägsta nivån i mitt svenska IQ-test, och bör därför inte anställas inom stat, kommun eller landsting.

Den andra nivån handlar om samband. Ideologifrågan är viktig också här. För att få anställning som förman, projektledare eller någon form av mellanchef, så måste man också klara att koppla samman företeelser med varandra, att se samband. Det finns exempelvis ett samband mellan invandring och de sjunkande skolresultat som bland annat dokumenterats i PISA-studierna. Det finns samband mellan tafsandet på unga flickor på musikfestivaler och vissa invandrade grupper av unga män. Det finns samband mellan våld mot unga flickor och den hederskultur som vissa minoritetsgrupper odlar. Det gäller också att inte dra fel slutsatser om samband. Att häststölderna har minskat under de senaste hundra åren beror inte på att folk har blivit ärligare.

Den tredje nivån handlar om förmågan att urskilja större sammanhang och gäller för avdelnings- och sektionschefer. Det finns exempelvis ingen demokrati utanför nationen och därför är nationell solidaritet viktigare än satsningen på övernationella organisationer som EU och FN. Det gäller här att förstå att politiker har egenintresse av övernationella organisationer, eftersom de för dem öppnar en arbetsmarknad, där de kan utöva makt utan att behöva relatera till vad väljarna vill.

Den fjärde nivån, som gäller partiledare, elitpolitiker, generaldirektörer och mediechefer, är förmåga att prognosticera. Enkelt uttryckt: om vi gör så här så går det på lite sikt så här. Ett exempel kan hämtas från fablernas … förlåt, mediernas värld. Om exempelvis journalister sätter i system att ljuga för dem som de kallar för mediekonsumenter, så kommer dessa att tappa förtroendet och sluta betala för mediernas produkter och tjänster. Förstår man inte detta så passar man inte på en chefposition inom medierna.

Jag klev upp, duschade, blev lite klarare i tanken och insåg att mina morgonfunderingar var långt bort i tok. Så kan det ju inte fungera, inte i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.