Känslosåsen

sasenDenna text har inspirerats av mail från ett svenskt ”lobbyproffs” bosatt mitt i Europa. Han konstaterar att svenska journalister och politiker fortfarande verkar ha ”Mauer in Kopf”, 27 år efter Berlinmurens fall.

Lilla My är en av de saltare invånarna i Tove Janssons Mumindal. En replik som nog stannat hos fler än mig är ”Nu räcker det, det blir ju rena känslosåsen av alltihop!” Känslosås, jag får ofta det där ordet på tungan, när rapporteringen om de stackars flyktingarna blir för individualiserande och sirapskladdigtsnyftig, vilket den i synnerhet blir i det som min mailkontakt kallar för tvångsmedia:

Tvångsmedia, som finansieras över skatten eller licensavgifter behöver över huvud taget inte bry sig om sina ”läsare, lyssnare, tittare”. Journalister här är att betrakta som byråkrater i ”Statens Objektivitetsverk” (SOV).

Jag och kvinnlig vän, på tillfälligt besök, ser på Rapport, som väl är Sveriges viktigaste nyhetsproducent. En livsmedelsingenjör från Syrien befinner sig i Sverige. Han söker asyl, men har förstått att det kan ta tid. Hans fru och barn befinner sig i Grekland. Ingenjören vet att anhöriginvandringen är på väg att slopas i Sverige. Det verkar bli så att han inte, som planerat, kan ta sin familj till Sverige. Vi får se honom titta i sin mobiltelefon på bilder av barnen. Inslaget slutar med att livsmedelsingenjören stirrar anklagande på oss. På god engelska säger han: ”Antingen måste jag återförenas med min familj eller också blir jag galen”.

Det låter trovärdigt, men den fråga som hänger i luften är varför detta är ett svenskt ansvar. För att han har tagit sig hit och lämnat sin familj bakom sig? För att han är en ”ankarman”, på samma sätt som ensamkommande ungdomar är ”ankarbarn”, som vill utnyttja den svenska familjeåterföreningspolitiken? Jag vet vad kvinnan i den andra soffan tycker. Vi är båda tysta, för hon vet också vad jag har för uppfattning, med det tillägget att enligt henne har jag blivit högerextrem och har inte något hjärta i kroppen.

Om jag skulle tala om för henne hur förbannad jag blir över att teves nyhetsprogram exploaterar mina känslor, så skulle hon bli ännu mer arg på mig. Det känns som om jag blir utsatt för en medial våldtäkt, men det förstår inte kvinnan. Vad hon förstår är att det är något fel på mina känslor. Hur kan jag ha mage att inte röras av den syriske ingenjörens olycka? Jag borde skämmas!

Och allt är uträknat. Vem som intervjuas, att mannen är livsmedelsingenjör, vilket betyder att han tillhör en minoritet av högutbildade som inte alls är representativ för sin grupp. Och så har han en gullig familj där medlemmarna alla har flytt för sina liv. Inte från vilket Syrien som helst, utan från ”Krigets Syrien”. Tevejournalisterna skulle aldrig drömma om att visa fram en ung illiterat kille, den sorten som på något musikevenemang tafsar småtjejer mellan benen. Det vore ju rasism! Det vi serveras är en välutbildad man som är beredd att göra sin insats för Sverige, bara han får chansen.

Det är något av en journalistisk specialitet att bryta ner stora skeenden och visa konsekvenserna för ”vanligt folk”, och på så sätt väcka empati hos mediekonsumenterna. Ändå känns känslosåsen i grunden fel. Journalisterna adresserar mitt känsloliv i frågor där jag hellre skulle vilja få ett underlag som triggade mitt förnuft.

Den här typen av journalistik har likheter med det sätt som magiker luras på. Ibland säger de att fingrarna är snabbare än ögat, men det är inte sant. Det som de gör är att lura oss att se åt fel håll. Den som vet vad man ska titta efter, ser när det kort som ska visas upp, smugglas över till rätt ställe. Man ser det varje gång och vad värre är, när man väl har genomskådat tricket så har man förlorat sin oskuld. Den övriga publiken låter sig luras.

Journalisterna kör sitt känslosåstrick och de flesta tittarna bara suckar med:

Det är ju alldeles förfärligt!
Så sorgligt!
Nämen, nu måste de väl få hjälp i alla fall
Fy, så orättvist!

Jag får lust att säga:

Hallå! Märker du inte att du blir manipulerad?
Inte kan du väl gilla att bli hjärntvättad i alla fall?

Men jag säger det ju inte, därför att jag vet att de flesta gillar hjärntvätten. Den stärker uppfattningar som de redan har. Den som faller för känslosåsen får en bekräftelse på att tillhöra en majoritet av rättänkande, empatiska och goda människor.

1974 gav Elisabeth Noelle-Neumann ut ” The Spiral of Silence: Public Opinion – Our Social Skin”, en på forskning baserad debattbok där huvudtesen är att vi är mindre benägna att tala om vad vi tycker, om vi vet att vi är i minoritet. Det stämmer precis på mig. Jag diskuterar nästan aldrig invandringsfrågor med mina närstående, varken släktingar eller vänner, om jag inte vet att de tycker som jag. Det blir som en spiral där människorna blir tystare och tystare i just de frågor som de borde tala mest om. Enligt Noelle-Neumann fungerar opinionsklimatet i grova drag så här:

  1. De flesta människor är rädda för att bli socialt isolerade De vill tillhöra en grupp, en social gemenskap (Die soziale Natur des Menschen).
  2. Människor söker ständigt efter bekräftelse. De strävar därför efter att ansluta sig till det som de uppfattar som den offentliga meningen i olika frågor.
  3. Viljan att yttra en mening offentligt är olika för olika individer. De flesta försöker anpassa sig till det som uppfattas som ”mainstream”, för att slippa tillhöra en minoritet och riskera sociala konflikter. Den som har en avvikande mening pressas ofta av ”grupptryck” att inte säga sin mening. När en eller flera grupper tystnat, så kan det uppstå en nedåtgående spiral, där det förefaller som om alla normala människor tycker lika. Den som har en avvikande mening syns inte.
  4. Det är få människor, som har så mycket självförtroende att de hävdar en avvikande mening, om de tror att de riskerar obehag, vandalisering eller fysiskt våld.
  5. Uppfattningen om vad som är mainstream formas i massmedia. Medierna sätter agendan och ger ett slags facit till vilka uppfattningar som är acceptabla och vilka som är oacceptabla.
  6. De som övervägande använder moraliska och känslomässiga argument vinner över dem som argumenterar utifrån fakta, exempelvis teknik, statistik eller ekonomi. De kan lätt misstänkliggöras som omoraliska, egoistiska och socialt kalla. De skapar ett opinionsklimat där motståndaren framstår som moraliskt underlägsen.
  7. Media, särskilt TVs journalister, sätter agendan. ”Den som frivilligt inlåter sig i en diskussion i TV stoppar sitt huvud i tigerns mun.” Journalister väljer frågor, kontrollerar tiden och bestämmer kameravinklar. Medierna har problemformuleringsprivilegiet och utifrån detta kan de alltid argumentera från ”the moral high ground.”

Elisabeth Noelle-Neumann byggde bland annat på sina erfarenheter som journalist på tidningen Das Reich, där hon kunde se hur Goebbels propaganda byggdes upp. Goebbels ville rekrytera Noelle-Neumann till propagandaministeriet, men hon valde istället att arbeta för den självständiga Frankfurter Zeitung, tills den förbjöds 1943.

Stasis propagandamanualer för hur de skulle påverka opinionen i Väst följer samma typ av psykologiska analys som Noelle-Neumann gjort. Särskilt teve ansågs verkningsfullt. Journalisterna lade ner stor möda på att misskreditera och förlöjliga politiska motståndare. Bäst gillade de att visa upp västtyska demonstrationer och bilder av polisvåld mot obeväpnade demonstranter. Livet i väst var hemskt, i motsats till det trygga Östtyskland.
Journalister och författare som följde deras agenda fick stöd av hela Stasis PR-apparat och kunde ofta publicera sina böcker i stora upplagor. Stasi stödde också västtyska författare som Günther Wallraff. Hans debutbok ”Ganz Unten” lär till stor del vara baserad på underlag från Stasi. De byggde upp stiftelser i Väst, så att de kunde vara frikostiga mot dem som var lojala.

I Sverige införde Palme liknande metoder för att politiskt påverka och likrikta media. Viktigast är etablerandet av Journalisthögskolan 1968 och SVT2 ett år senare. Journalisternas insikt i olika fackområden minskades och de silade alltmer rutinmässigt nyhetsflödet genom ett vänsterpolitiskt filter. Enligt Bertil Torekull hotade Palme Lukas Bonnier, att om DN inte blev mera vänster, så kunde han genom lagstiftning tvinga Bonniers att sälja DN till LO. Det var en av orsakerna till DNs vänstersväng i början på 1970-talet. Svenska Dagbladet och andra borgerliga tidningar kunde påverkas redaktionellt med hjälp av presstödet. Aftonbladets mångårige chefredaktör Gunnar Fredriksson var ordförande i Styrelsen för psykologiskt försvar och vän med Walter Eschka, officiellt pressråd vid DDRs ambassad. Svenska ministrar stod på rad för att besöka diktaturen och utöva vänskap och samarbete.

Ett av agentnamnen är offentligt sedan länge – den socialdemokratiske journalisten Björn Jensen, född 1923. Han arbetade bland annat på Arbetarbladet och Aktuellt i Politiken (tillsammans med den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahls man Enn Kokk). Under täcknamnet ”König” och registreringsnumret XV/2924/77 blev han en av de viktigaste IM (Inoffiziell Mitarbeiter) som verkade i Sverige. Siffrorna 77 i registreringsnumret visar att han började arbeta för Stasi 1977.

Säpo ansåg sig inte ha några bevis för att Björn Jensens verksamhet också omfattat Sverige, och gick aldrig vidare till Stasiarkivet i Berlin, där uppgifter visar att han var en av de mest produktiva IM som opererade i Sverige. Själv har han ihärdigt förnekat att han spionerat på Sverige men säger att han ”brann för DDR”. Enligt Christian Halbrock, historiker vid Stasiarkivet, begick Björn Jensen otvivelaktigt landsförräderi, bland annat genom att lämna ut den svenska regeringens interna telefonlista. Hans informationer fyller många pärmar i Stasiarkivet. Han har aldrig åtalats.

Efter Palmes frånfälle blev DN gradvis mer ”normal”, fram till år 2013 då Peter Wolodarski anställdes och rensade ut ”feltänkande journalister.” Därefter driver tidningen åter en agendajournalistik liknande nazistiska Der Angriff, där DN förlöjligar och marginaliserar dem som är kritiska till migration från muslimska länder eller medlemskap i EU. Precis som i Stasiteve framställs kritiker som nazister, rasister, bigotta, outbildade och främlingsfientliga. Det senaste är att de arbetar som redskap för Putin.

Min mailkontakt har skissat på hur det skulle gå till att bekämpa den svenska propagandan med journalisternas egna metoder. Fokus ligger på islam:

  1. Etablera det moraliska övertaget. (Moral High Ground). Det gör man genom att ständigt misstänkliggöra motståndarens motiv och avsikter. Finns det ekonomiska incitament – pengar från stiftelser i Saudiarabien, Turkiet och Qatar?
  2. Visa att Socialdemokratin har ett bagage från 1920-30 talet med rashygien, J-stämplade pass etc. Det finns belagt (SOU 1999:20).
  3. Koppla samman nazism och islam. Visa att Hitler och Himmler egentligen beundrade islam. De till och med organiserade muslimska SS-förband. Stormuftin i Jerusalem jobbade för Hitler.
  4. Lyft fram det kvinnoförtryck som förekommer i muslimska kulturer. Varför ska vi acceptera att de landvinningar för kvinnors rättigheter, som tagit hundra års kamp, nu elimineras?
  5. Framställ motståndare till oreglerad invandring som ”mainstream”. Sätt agendan – ta problemformuleringsinitiativet.
  6. Organisera positiva insändare, likes, twitter, facebook för att stödja politiker och journalister med rätt åsikt. Positiv uppmärksamhet är bättre än negativa kommentarer om motståndare.
  7. Spegla utvecklingen i andra länder här. Använd och lyft fram media som exempelvis Gatestone, Jyllandsposten och Snaphanen. Stöd de journalister som publicerar sig där.
  8. Påvisa det åsiktsförtryck som länge har pågått i Sverige och internationellt. Magnus Norells bok ”Kalifatets återkomst”, särskilt de två sista kapitlen i boken, ger bra exempel.
  9. Det är många miljarder som omfördelas inom det migrationsindustriella komplexet. Försök skapa strider inom olika delar av byråkratin om hur pengar och makt ska fördelas. Om de bekämpar varandra kommer olika falanger att läcka till media. På så vis underminerar de själva sin trovärdighet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.