Sveriges svaga civilsamhälle

civil
I ”Demokrati?”, min föregående bloggtext, framgick det att svenska riksdagsmän inte längre är folkets representanter, utan totalkontrolleras av sina respektive partier. Mellan valen bekymrar sig partierna inte särskilt om någon folklig förankring. Och när det är val är de mer intresserade av att lyssna till sina spinndoktorer än till väljarna. Kritik som kommer fram i medierna måste hanteras, medan kritiken från väljarna bedöms som politiskt ofarlig. Partierna spelar sina politiska rävspel högt över medborgarnas huvuden. Dock inte så högt upp att det inte ger konsekvenser i den svenska vardagen. Känslor av maktlöshet och förtvivlan växer fram, som ett resultat av den politik som regerande politiker för. En bloggläsare skickar mig sarkastiska beskrivningar av galenskaperna. Exempelvis den här:

Morgonsoffan i dag behandlade sexuella ofredanden på festivaler i Värmland och Norrköping. Tydligen hade Värmland haft 24 anmälda sexuella ofredanden, vilket stationsbefälet uppgav var något som “inte hänt tidigare” men dock inte någon teori om varför. I Norrköping hade det anmälts fyra våldtäkter. Alla har tagit avstånd från det inträffade och olika journalister och “förståsigpåare” har naturligtvis uttalat sig om det inträffade. Hittills har dock alla mycket klädsamt undvikit problemets kärna, vilken är att unga män från mellanöstern och Nordafrika besökt angivna tillställningar och börjat tafsa och i några fall tydligen våldtagit unga flickor. Att detta skulle kunna tänkas ha sin grund i att dessa personer kommer från länder där kvinnor, som vistas utomhus, måste ha med sig manligt följe, vara täckta från topp till tå och där en kvinna inte ens kan erhålla skilsmässa om hon så önskar, talas det inte ett ord om. När nu dessa unga män konfronteras med en miljö där kvinnor går i korta kjolar och i många fall klär sig för att göra sig attraktiva, blir naturligtvis det hela kaotiskt. Dessutom, i Sverige har vi genom statliga utredningar, genusforskning med mera lärt oss att vi inte får “pådyvla våra invandrare våra föreställningar” vilket gör frågan än mer absurd. Genom de svenska “intersektionalitetsteorierna” är till och med sådana frågor så komplicerade att vi inte ens kan tala om problemet, sådant det verkligen är. Eftersom “ensamkommande” och “kvinnor” tillhör två underordnande grupper blir det kortslutning i systemet när “förtrycket” sker från en av dessa grupper mot den andra. Idéerna bygger på att det ska vara vita män i 40-50 årsåldern som står för allt förtryck. När mallen inte passar uppstår det problem.

Med avseende på statslojala organisationer som Rädda Barnen, Röda Korset etc. har Sverige ett starkt civilsamhälle. Däremot är Sverige skrämmande svagt när det gäller institutioner som kan hindra staten från att dominera och bryta ner samhällsgemenskapen. Inte minst syns det i att vi inte har någon tydlig språklig gräns mellan begreppen ”stat” och ”samhälle”. När vi säger att samhället tar ansvar för det ena eller andra, så menar vi aldrig civilsamhället, utan staten.

För de medborgare som genomskådar maktens manipulationer är allmänna val och folkomröstningar de enda verkligt effektiva vapen som står till buds. Jag exemplifierade med Brexit och den vrede resultatet utlöst i offentligheten. De politiker som sitter vid köttgrytorna inser att de är på väg att förlora sitt maktinnehav. Svensk offentlighet missade givetvis inte heller detta tillfälle att visa upp sitt folkförakt:

Ledarskribenten Anders Lindberg på Aftonbladet konstaterar att 52 procent av britterna är fascister, medan Hynek Pallas i DN mera jämför de 52 procenten med gamla farbröder med kissfläckar på byxorna. Dessa träffsäkra konstateranden återfinns dock inte i tidningen utan i sin twittrande version.

Lika gärna som jag exemplifierade med Brexit kunde jag ha valt de svårt mobbade Sverigedemokraterna. Anledningen till att medierna och företrädare för andra politiska partier utsätter dem för såväl rena hatkampanjer som, med ett demokratiskt perspektiv, stötande allianser som decemberöverenskommelsen, är att Sverigedemokraterna utgör det enda politiska hot av betydelse, som finns mot makthavarna i dagens Sverige.

Såväl SD som Brexit är inslag i den så kallade populistiska våg som växer sig allt starkare i Europa. Många – jag hör också dit – har förstått att om demokratins spelregler håller är det bara en tidsfråga innan ”populisterna” övertar makten i Europa. Anledningen är att de lyssnar bättre till folkviljan än den etablerade makten gör. Det politiska etablissemanget har svårt att begripa vad som händer. De är mentalt fjättrade av sin kamp mot det folkligt förankrade motstånd som de kallar för högerextremism, rasism och främlingsfientlighet.

Att beteckningen ”populism” är självklart ringaktande, är i sammanhanget djupt egendomligt. Begreppet kommer av latinets populus som betyder folk. Wikipedia ger följande definition:

Politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

Folklig förankring och sunt förnuft, vad är det som är så politiskt föraktligt? För mitt förstånd är det hälsan som talar. Anledningen till att den politiska eliten, vare sig den befinner sig till höger eller vänster, tar avstånd från populismen är att den, i motsats till exempelvis marxismen, inte hyllar någon särskild ideologi. Inte heller ställer populismen upp något mer eller mindre utopiskt mål, som exempelvis ”det klasslösa” eller ”det mångkulturella” samhället. Det ger etablissemanget anledning att döma ut populism. Företrädarna föreslår enkla lösningar på det som den politiska eliten anser vara komplicerade politiska frågor.

Journalisten Anna-Lena Lodenius har skrivit en lång drapa om populism. Den finns utlagd på nätet. På fullt allvar påstår hon att maktelitens politiska tradition bygger på logik och förnuft, medan det är lika omöjligt att övertyga populisten om att han eller hon har fel, som det är att övertyga en frälst person om att Gud inte finns:

Det finns något lockande i att få enkla svar på komplicerade frågor. Det är tilltalande att få besked, och frustrerande att slås ner av experternas försök att väga in alla delar av en komplex verklighet. All politik handlar om att renodla och förenkla för att visa på de stora linjerna i den utveckling(en). Men inga politiska krafter driver denna förenkling så långt och drar så tvärsäkra slutsatser som populisterna.  Problemet är att om man renodlar så mycket att bara halva sanningen finns med är detta inte en halv sanning utan förmodligen en lögn. Det går helt enkelt inte att reducera verkligheten så mycket som populister i regel gör, och fortfarande behålla någon grad av trovärdighet.

Anna-Lena Lodenius formulerar sig inte bara föraktfullt utan också tvärsäkert. Nå, jag ska svara med samma tvärsäkerhet: Anna-Lena Lodenius har fel. I politiken är enkelhet oftast en styrka. Och att se klart istället för att trassla till det för sig, är inte självklart detsamma som en primitiv tankeprocess. E=mc2 är en mycket enkel formel, men det krävdes en betydande intellektuell insats för att komma fram till den. Det finns många talesätt som visar på enkelhetens förtjänster: exempelvis förmågan att se skogen, trots alla träd som står i vägen.

Marxistisk teori är enkel. I många avseende är den också såväl föråldrad som felaktig, men trots att dess praktik är totalitär, så har den i ett avseende gjort demokratin en ovärderlig tjänst. För oss som är mottagliga, har den präntat in motsättningen mellan de som har och de som inte har, eller med ett annat språkbruk: makthavarna och folket. I marxistisk teori är begreppsapparaten uppbyggd kring klass: arbetarklass, borgarklass, klassgräns, klassmedvetande, klasskamp etc. Det blir stelbent och delvis missvisande. Det hindrar inte att motsättningen finns där och är evig.

För att ta det från början: alla mänskliga samhällen har ett ledarskap: en hövding, en kung, en kejsare, en tyrann, en folkvald statsminister eller kanske en trojka eller militärjunta. Kring dessa ledarfigurer växer det fram ett hov av funktionärer. Gemensamt för dessa ledarkollektiv är dels att folket är underkastat ledarskapets maktutövning, dels att de finansieras av folket. Det betyder att konstruktionen i sig bäddar för konflikter mellan ledare och folk. De som har makten har helt enkelt ett bättre liv. De har högre utbildning, förfinade vanor, vackrare och mer bekväma hem, tjänstefolk och medhjälpare. De har mer av livets goda. Maktens sötma slår det mesta och den som vant sig vid att vara priviligierad kan gå mycket långt för att slippa störtas ned till folket, till att bli en vanlig ”vemsomhelst”. Som den engelske historikern lord Acton formulerade det: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”.

Den fråga som ledarna alltid måste hantera är hur folket ska kontrolleras. Man skulle kunna tro att för tyranner och diktatorer är detta enkelt. Undersåtarna tvingas inrätta sig. Ledarna behöver ju inte bry sig om det som demokratiskt tillsatta eliter fruktar: den farliga folkviljan. Emellertid, också envåldshärskare behöver legitimitet. Ett sätt är att hävda att ledarna inte är människor utan gudar. Eller så har de fått makten av Gud. De är Guds budbärare och av ett annat slag än människorna. För att ta till ett statsvetenskapligt begrepp, så är det implementeringen som är mästarprovet. Att påstå att andra människor är lägre stående varelser, det är inte så svårt. Däremot, att få dessa människor att acceptera och tro på detta, det är en krävande uppgift, för vilken det ofta krävs ihållande propaganda, helst med en religiös assistans. En bloggläsare skriver i ett mail till mig:

I sin fantastiska bok ”Indien. Raseri & revolt” från 1990 beskriver V.S. Naipul hur han under ett besök i Bombay går förbi en lång kö med daliter (kastlösa). Det visar sig att de hyllar födelsedagen av dr. Ambedkar, en av daliternas frihetsledare. Naipaul återger dr. Ambedkar och hans rörelses historia. Där framkommer bland annat att Ambedkar uppmanade daliterna att överge sin religion, det vill säga hinduismen, något som till en början gjorde honom mycket impopulär hos den stora massan daliter.
Jag hittar inte riktigt igen stycket där Naipaul fortsätter diskussionen, så jag är lite osäker på vad jag adderat från andra läsefrukter. Men jag tror att både Ambedkar och Naipaul menar att hinduismen definierat daliter som slavar, en roll som kommit att assimileras i deras kulturella / etniska identitet. Det vill säga, när Ambedkar sa ”Ni är också människor!” svarade de i enlighet med sin tro: ”Nej nej! Vi hör ju hemma längst ned i det här samhället av vår egen förskyllan!”.
Liknande mekanismer för massornas slaveri eller lydnad gentemot de härskande klasserna kan väl skönjas inom de flesta ideologier och religioner. Och är kanske nödvändiga för att undvika samhällsomstörtande uppror eller ett ständigt ”allas krig mot alla”. Likväl associerar jag denna figur för ideologisk makt till begrepp som ”pk-religion” och ”kulturmarxism”. Just tabun har en roll i etableringen av ideologisk makt. För daliterna var det tabu att ens ifrågasätta sina härskare.

Det svenska ståndssamhället är ett annat exempel. Ett kungadöme med adel, präster, borgare, bönder och en stor egendomslös underklass, huvudsakligen bestående av drängar och pigor, minimerar konflikterna mellan de olika befolkningsskikten. Stånden är autonoma, vilket betyder att exempelvis prästen och bonden inte jämför sig och heller inte konkurrerar med varandra. För de egendomslösa presenterar sig adelns priviligierade liv inte som någon orättvisa, utan så är jordelivet inordnat. Belöningen kommer i himmelriket. Där finns varken herre eller dräng.

Detta är ett rätt kul tema och jag får lust att dyka djupt in i det, men egentligen är ovanstående reflektioner bara ett förspel till en annan tanke som under en längre tid sysselsatt mig, nämligen hur makthavare i vår tid neutraliserar och förhindrar den folkliga vreden över deras förlöpningar och misstag. Som påpekats ovan är det svenska civilsamhället politiskt mycket svagt. Någon Engelbrekt som gör uppror och får folket med sig finns inte utrymme för i dagens Sverige. Landets sista bondeuppror ägde rum år 1811 i Skåne. Det handlade om utskrivning av soldater men missnöjet med enskiftet var också en utlösande faktor. Ett femtiotal män försedda med liar, tjugor och långa hökrokar tågade mot Svaneholm, där Rutger Maclean genomfört enskiftet. De intog borggården. I Torup samlades 1500 man. Det hela slutade med att militären sköt ihjäl ett trettiotal bönder. Sedan kom det rättsliga efterspelet. Tre personer dömdes till döden, 24 till spöstraff, 27 till fästingstraff samt 74 till fängelse.

Kollektiv är starka och för eliten potentiellt farliga motståndare, medan individer är svaga och dessutom öppna för indoktrinering. Individualismen blir på så sätt ett redskap för makten, som eftersträvar lojala, lydiga och ofarliga medborgare, mottagliga för maktens manipulationer.

Kollektiv är starka och för eliten potentiellt farliga motståndare, medan individer är svaga och dessutom öppna för indoktrinering. Individualismen blir på så sätt ett redskap för makten, som eftersträvar lojala, lydiga och ofarliga medborgare, mottagliga för maktens manipulationer. Kollektiv kan bjuda motstånd och vända makten ryggen, individer klarar det sämre. Sverige, med ett folk som brukar beskrivas som det mest individualiserade i världen, blir rena laboratoriet. Här är det möjligt för eliten att så gott som motståndslöst förstöra det egna samhället, ja till och med byta ut det egna folket.

Det går inte för elitpersoner i Sverige att ta strid med makthavarna utan att förlora sitt anseende och sin samhälleliga position. Se till exempel kungen, som är ledare för nationen Sverige. Den stolthet han förväntas ha över att vara svensk följer med ämbetet. Men en kung som låter ens antyda att det mest nationalistiska partiet, Sverigedemokraterna, gör något av värde? Glöm det! En Vilhelm Moberg i vår tid? Lika omöjligt. Kunde eliten gå iland med att förbjuda svensk nationalism, inbegripet Sverigedemokraterna – så skulle den nog göra det.

För att klara att implementera individualism utan att möta motstånd måste individualismen beskrivas som något positivt. Eliten säger inte att individualism är svaghet utan att det är frihet. Frihet är bäst av allt, det är en tidlös sanning. Som det heter i Biskop Thomas frihetssång: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”. Svenskarnas individualism ska tolkas som att medborgarna lever autonomt, tänker självständigt och är kreativa. Sverige är ett modernt urbant samhälle där fria individer ”vågar följa sina livslinjer, ohämmade av förpliktelser gentemot normstyrda gemenskaper”.

Fint som snus, eller hur? Vem vill inte vara individualist med den beskrivningen?

Vägen mot individualism, ”befrielsen”, är en lång process där Sveriges jordskiften – enskifte, storskifte och laga skifte – spelar stor roll. Syftet var naturligtvis inte att spränga bygemenskaper och individualisera bönderna med sina familjer och hushåll, men det blev tveklöst effekten. Därmed var grunden lagd och till skillnad från de flesta länder i övriga Europa är lokala gemenskaper mycket svaga i Sverige.

Finns det någon lokal gemenskap som i dag kan bjuda motstånd mot statliga övergrepp? På rak arm kan jag inte namnge en enda. Sjöbo var nog det sista starka lokala motståndsfästet i Sverige. 1988 hade Sjöbo en folkomröstning och sa nej till att ta emot 15 flyktingar. Centerledaren Sven-Olle Olsson sa ” Det förstår ni väl, kära sjöbobor, att libaneser som kommer från en våldskultur inte slutar vara kriminella över en natt.” Sjöbo blev totalt nedsablat och ”sjöboandan” blev ett skamligt begrepp. I offentligheten tänkte ingen tanken att det var rimligt att invånarna i ett litet samhälle som Sjöbo skulle ha inflytande över vilka som skulle bo där. Att sjöboborna riskerade att få bidra till deras försörjning var inte ens det en giltig anledning till motstånd.

I dag finns det bara några borgerligt styrda kommuner, där de välbeställda invånarna förmår göra motstånd, när staten via Migrationsverket vill att de ska acceptera tillskott av ”nysvenskar”, liksom flyktingförläggningar. Danderyd och Täby låter sig inte hunsas hur som helst, Inte heller Östermalm i Stockholm. Det betyder inte att invånarna tar öppen strid, som Sjöbo, utan de gör sitt bästa för att slingra sig undan, utan att väcka uppseende. Svårare är det för fattiga kommuner, till exempel i Bergslagen:

Bortom rikspolitikens högtidliga floskler är det avfolkningskommuner som Norberg och Ljusnarsberg som får bära det ansvar som rika kommuner som Stockholm och Täby duckar från, trots att det är i de senare kommunerna de mest hårdföra försvararna av Sveriges i en internationell jämförelse direkt extrema asylpolitik tenderar att bo. I en kommun som Norberg har det sociala kontraktet brutit samman. I en avfolkningskommun med en kommunalskatt på 33,54 % tvingas invånarna ta konsekvenserna av den NIMBY-mentalitet som döljer sig bakom rikspolitikernas förmenta solidaritet och öppna hjärtan. Kostnaden för de asylsökande som Stockholmspolitikerna vill slippa på sin egen bakgård går ut över äldrevården av Norbergsbor som bott och betalat skatt i kommunen i årtionden.

Det finns fyra slags kollektiv, som får ge vika när individualismen vinner. Det som ligger närmast individen är familjen och släkten. I Sverige finns givetvis släkter som håller samman och är såväl starka som framgångsrika, i synnerhet inom näringslivet. Wallenbergarna är det främsta exemplet. Ändå, i Sverige är inte släkter några politiska enheter och kan vanligtvis inte mobilisera något politiskt motstånd. Annorlunda är det i andra delar av världen. Länder som Afghanistan är socialt uppbyggda på släktklaner och underklaner. Ser vi på den absoluta världseliten framträder också ett antal släktklaner. Rothschild och Rockefeller är nog de mest kända. Men också politiska släkter som Medici, Gandhi och Kennedy.

Byn eller lokalsamhället (the community) är nästa nivå. Som gemenskap är den så gott som utraderad i Sverige. Också i små svenska samhällen är invånarna vanligen främlingar inför varandra, i den meningen att de inte går samman i något motstånd mot statsmakten. De visar sitt missnöje individuellt, inte i kollektiva aktioner. Invånarna har inget legitimt inflytande ens över vilka som ska bo där. När staten vill bestämma, så gör den det. Migrationsverket handlar i dag upp boenden i hemlighet, just för att minimera risken för att det trots allt resulterar i motstånd.

Nästa stora gemenskap byggs upp kring etnicitet. Etniska svenskar är emellertid ingen politiskt giltig gemenskap. Den som markerar att etnisk svenskhet utgör grunden för gemenskap, betraktas som rasist, till och med som nazist. I offentligheten är det enbart medborgarskapet som räknas. I svenska media kallas till och med muslimska IS-krigare för svenskar, om de har svenskt medborgarskap. Att ”svenskheten” för deras del är irrelevant, det sägs aldrig. Det vore ju att stöta ut dem! Att etniska svenskar på så sätt blir skändade, är också irrelevant. Om så krävs för att allas lika värde ska respekteras, så är vi alla våldtäktsmän och mördare.

Svenskarna är svaga, för att inte säga ”etniskt förbjudna” i sitt eget hemland, medan romer, judar, syrianer och kurder bejakas och utgör exempel på starka kollektiv. För medlemmarna är kollektivet ett slags försäkring mot undergång, den roll som stat, kommun och landsting har övertagit i välfärdslandet Sverige.

Det största fungerande kollektivet är nationen och det som håller samman individerna är nationalismen. Nationer som England, Frankrike, Portugal och Spanien kunde lägga under sig stora delar av världen. Stamfolken föll på sin storlek och blev lätta byten. De kunde inte mobilisera arméer och inte utveckla någon avancerad militär teknologi. Särskilt tydligt blev detta under nationernas och kolonialismens guldålder, 1800-talets andra hälft.

Nationalism är styrka och ett lands elit borde därför gilla nationalism. Det visar sig emellertid att det är en styrka som måste kontrolleras. Två världskrig med nationalismen som främsta drivkraft visar detta med all önskvärd tydlighet. Man kan säga att Europas makteliter – åtminstone för överskådlig tid – fått nog av politisk nationalism.

Ytterligare en orsak till att Europas makteliter inte gillar nationalism är att denna kraft också kan vändas mot dem själva. Det fick Rumäniens Ceaușescu erfara. Det gäller också Italiens Mussolini:

Han ställdes inför en ståndrätt, anklagades och förklarades skyldig till krigsförbrytelser och arkebuserades följande dag tillsammans med älskarinnan Clara Petacci. De hängde i anklarna från en bensinstation vid Piazzale Loreto i Milano, där invånarna tog tillfället i akt att skända kropparna. Tillsammans med Mussolini och Petacci hängdes ytterligare ett antal kända företrädare för regimen upp, däribland Achille Starace, avpolletterad tidigare partisekreterare i fascistpartiet, Alessandro Pavolini, kulturminister och ex-kommunisten Nicola Bombacci.

I dagens Sverige är det i första hand inom sporten som nationalismen bejakas. I dess namn kan som bekant till och med ryska sprinters och snabba afrikanska långdistansare inkvoteras i svenskheten. Nationalismen blir på så sätt inte längre en identitetsmarkering, utan en kvalitet som kan manövreras. Genom att kalla exempelvis etniska afghaner och somalier för svenskar, markerar man att etniska svenskar inte ska uppmärksamma dem som ”icke-tillhöriga” den svenska gemenskapen. Och genom att kvotera in idrottsmän, så hoppas man att höja svenskhetens marknadsvärde. Någon kollektiv vrede, eller ens irritation, utlöser detta inte. Svenskar reagerar individuellt, vilket den politiska eliten kan ge faderullan i.

Många dissidenter, också jag, upphör inte att förvånas över hur motståndslöst svenska politiker såväl till höger som till vänster lyckas med att genomföra sin extrema invandringspolitik. Vi svenskar klarar inte att bygga upp någon motståndsrörelse. Däremot är individualismen förenlig med att rösta på Sverigedemokraterna. Det betyder att det partiet troligtvis blir Sveriges största i nästa val. Individualismen är emellertid inte förenlig med ett starkt civilsamhälle, ett civilsamhälle som lyckas göra motstånd mot maktens förlöpningar. Vi kan helt enkelt inte, därför att vi

  • har svaga familjebildningar:
    • skilsmässor är vanliga
    • äktenskapet en allt mindre viktig samhällsinstitution
    • kvinnor prioriterar egna yrkeskarriärer framför den egna familjen
    • barnfamiljer har ett eller kanske två barn
    • flygfärdiga ungdomar bryter upp från sina familjer och lämnar dem mer eller mindre bakom sig
  • sätter vår lit till statens olika trygghetssystem, framför de som en släktklan eller etnisk grupp skulle kunna erbjuda.
  • ogillar nationalism
  • inte bejakar vår egen etnicitet
  • ser inte den svenska historiens hjältar som några förebilder
  • inte använder släkter som maktbaser

Konsekvensen? Att Sverige är ett enkelt byte för den globala elit som strävar efter världsherravälde. Eller ryssarna, om de får lust att ge sin gamla ärkefiende en björnkram? Eller det kanske är dags för de fredsälskande muslimerna att ta över? I Sverige finns just inget kollektivt motstånd. Inte heller någon försvarsmakt värd namnet. Sveriges svenskar tänker och agerar individuellt. För de flesta betyder det att följa maktelitens anvisningar. Skit samma hur tokigt det blir.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.