Postmodern offerlogik

blame
Efter att Gunnar Sandelin och jag släppt första delen av ”Invandring och mörkläggning”, lyckades Debattförlaget i december år 2013 få in en helsidesannons i Dagens Nyheter. Annonsen bestod av åtta ”invandringsfrågor” med tre svarsalternativ. Det fanns inget utrymme för misstag. Frågorna var tydliga och svaren också. Det blev en våldsam uppståndelse på den offentliga arenan. Inte en katt, men en råtta hade lyckats nästla sig in bland hermelinerna! Jag ska inte trötta bloggens läsare med att ännu en gång berätta vad som hände, men den där uppståndelsen hade några inslag som både överraskade och förbryllade Gunnar och mig. Ett av dem var, att de som blev mest upprörda var Feministiskt initiativ. På nätet spred partiet en hel del känslomässigt laddad, men i sak mest förvirrad eller direkt felaktig kritik. De samlade in pengar till en egen annons, som de bara lyckades publicera på nätet. De till och med anordnade en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Där stod unga kvinnor och ropade ut sin förtrytelse i megafoner. Jag var inte där, men har fått höra att de inte lyckades särskilt bra med att samla massorna till kamp. Däremot var SVT på plats och sände lokalt, i ABC-teve. SR:s P1 sände det som en riksnyhet.

Gunnar och jag tyckte det där var rätt konstigt. Vi hade inte skrivit något om feminism i vår tydligen så provocerande bok. Varför blev kvinnorna, i synnerhet de unga, så upprörda? De borde väl snarare ställa sig på vår sida, med tanke på att många invandrares kvinnosyn var avsevärt mer upprörande än vår korrekta information om svensk migrationspolitik. Vad var det som gjorde Gunnar och mig till feministfiender av första graden?

Samma reflektion gäller för övrigt för miljöpartisterna, även om frågan där inte är knuten till annonsen i Dagens Nyheter. Varför är invandringsfrågan så viktig för dem? Precis som många invandrare har en kvinnosyn som krockar med den svenska, så är den fria invandring som miljöpartiet har på sitt program inte bara en välfärdsgiljotin utan försämrar också miljön. Det blir mer transporter av livsmedel till Sverige. Vi är långt ifrån självförsörjande. Dessutom, att döma av hur det ser ut på och omkring vissa flyktingförläggningar, verkar inte kampen för miljön tillhöra prioriteringarna bland de asylsökande; andra miljönackdelar förknippade med invandring onämnda.

Mitt ”misstag” var att se genus- och miljöfrågor som egna och avskilda områden. Jag förstod inte att det fanns ett sammanhängande vänsterpolitiskt idékomplex, där de införstådda förbundit sig att bekämpa ondskan varhelst den dyker upp, en ondska som främst och tydligast visar sig när det gäller invandring. Där finns de mest brännande frågorna: rasism, islamofobi och fascism – ja, ni vet.

Förklaringen ser ut så här: I slutet av 1960-talet inleddes en fokusförflyttning i hela västvärlden. Ingen visste riktigt vad man skulle kalla den tid som bröt in, men eftersom modernismen var förlegad, så kallades den nya eran med en viss fördröjning för postmodernism. Det var inte längre majoritetens intressen som stod i främsta rummet, utan fokus hade förflyttats till de minoriteter som under ”majoritetens tyranni” plågats av diskriminering och orättvisor. Nu skulle minoriteterna släppas fram. Det var dags för deras upprättelse. Samhällets ”stora berättelse” skulle vika för många små.

Den vite mannen, som tidigare var den störste hjälten i byggandet av den västerländska civilisationen, släpades till skampålen. Det var han som förtryckte resten av världens folk (kolonialismen). Nyligen stödde DN-journalisten Olle Svenning den uppfattningen genom att påstå att kolonialismen gett terrorister ”ett medgivande till mord”. Han tog upp massmordet i Nice och citerade uppskattande Mark Crépon, en av alla dessa überteoretiska filosofer som det finns särskilt gott om i Frankrike. Crépon menar att det är européernas likgiltighet för mänsklig förnedring, för social exkludering, för de outhärdliga villkor av underordning och fattigdom som så många människor tvingas leva med, som utlöser terrorbrotten.

Men med Europa kom kolonialismen, ett av historiens värsta barbari. Det koloniala återskapas i dag genom de västliga staternas medverkan i krigen i Mellanöstern och konstrueras med murar som byggs mot flyktingar: ”Det finns ingen tydligare illustration till vår tids medgivande till mord”, skriver Crépon.

För att tala klarspråk, så är det en vidrig artikel som Olle Svenning skrivit. För drygt ett år sedan tilldelade Svenska Akademien honom ett extra pris på 100.000 kronor. Jag tycker att Akademin ska kräva tillbaka priset. Det är hög tid att markera att inte heller i Sverige kan journalister påstå vad som helst, utan att det får konsekvenser.

Det var en liten utvikning. Åter till huvudresonemanget: Det var den vite mannen som förtryckte kvinnorna (patriarkatet), de etniska minoriteterna och såväl arbetsinvandrare som flyktingar (främlingsfientlighet och diskriminering). Han och ingen annan såg med sin sexuella läggning till att bögar, flator, transor och andra sexuella minoriteter stannade kvar i garderoberna (tvingande heteronormativitet).

Så är det som bekant inte längre. Sverige har gjort en resa från ett majoritetssamhälle till ett minoritetshyllande offersamhälle. Det innebär att landet har tagit ett steg bort från demokratins spelregler, eftersom dessa sätter majoritetens intressen i första rummet.
Staten tar dessa förtryckta vid handen, traskar i prideparader, hissar regnbågsflaggor i rikets städer och manar myndigheterna till hbtq-certifiering och genusprogram. Mångkulturella ska vi vara och regeringen kallar sig feministisk för att markera sitt stöd till landets alla förtryckta kvinnor. Vissa politiker, nåja, en åtminstone, blev så i gasen att han utropade att det var romerna som byggt Sverige. Och vi som håller koll på elitens excesser minns Mona Sahlins hyllning av kurdisk och somalisk kultur från år 2001:

Vi borde ju fundera mycket över vad menar vi med svensk kultur. Ofta tror jag att det är en väldig avundsjuka från oss att den som kommer från Turkiet eller Iran eller Somalia har ofta så mycket mer självklar stolthet över språk, traditioner som de vill förstås bevara och det känner vi oss ofta hotade av just därför att vad har vi, sjunga liksom runt granen eller runt midsommarstången.

Det kanske var detta som Fredrik Reinfeldt hade i tankarna när han i sitt försenade jultal i våras frågade om granen brunnit? Han och Mona Sahlin har ju ägnat sig åt något slags intern tävlan i folkförakt.

För att förstå varför feminister och miljöpartister prioriterar invandringsfrågor behöver vi ytterligare ett begrepp. Det kan vi norpa från feministernas teoretiska lekstuga. Begreppet intersektionell feminism myntades i den afroamerikanska kvinnorörelsen i slutet av 80-talet och handlar om hur ”diskriminerande maktordningar” samverkar. Det betyder att den som är rasist också med stor trolighet är antifeminist och inte ställer upp i prideparader. Det går också att föra in rörelsehinder, ålder etc. och på så sätt skapa en offerhierarki. Vita kvinnor är etniskt priviligierade men genusförtryckta. Svarta män är priviligierade som män men förtryckta som svarta. Svarta kvinnor är dubbelt förtryckta, både som kvinnor och som svarta. Svarta lesbiska kvinnor är trefalt förtryckta. Är de lite till åren så är de också åldersförtryckta. Enligt teorin har de som är mest förtryckta tillgång till ett djupare känslomässigt engagemang i samhället och sina medmänniskor. De har helt enkelt en högre karat på sina mänskliga kvalitéer än förtryckarna, det vill säga i första hand de vita männen. Intersektionell feminism har fått ett stort genomslag i den akademiska västvärlden och särskilt på amerikanska universitet, där man tävlar om att hitta nya offergrupper. Studenterna kan till och med välja ”Fat studies”.

Intersektionell feminism är en konspirationsteori. Det är ju alltid de vita männen som ligger bakom förtrycket. Det är också en teori som är oemottaglig för kritik. Om du ifrågasätter den, visar du bara att du inte har förstått den. Då är du en del av problemet och måste få hjälp, så att du korrigerar dina tankar. Män som ifrågasätter teorin uppmanas att bli medvetna om sina privilegier och lära från dem som de förtrycker.

Den som är offer för förtryck tilldelas en priviligierad ställning. Vi får alltså olika nivåer av offerstatus. När exempelvis unga män från Afghanistan och Somalia begår övergrepp mot unga svenska flickor på festivaler, så får de intersektionella feministerna problem med förklaringarna. Det blir en kollision mellan offergrupperna och lösningen är att dölja vilka det är som begår övergreppen. Det är inte en annan offergrupp som gör det utan det är männen! ”En” måste ju respektera och hedra varandra, offergruppsmedlemmar emellan. Tafsandet och festivalövergreppen är manligt förtryck av kvinnor. Män är djur!

Den turkiska forskaren Özge Öner har nyligen i en kristallklar artikel i Svenska Dagbladet vänt sig mot denna desinformation. Hon är uppvuxen i Turkiet och påminner om det mer eller mindre självklara, att olika kulturer och samhällssystem har olika syn på kvinnors rättighet. Att importera och på grund av offertänkandet tolerera oönskade kulturella sedvänjor, gynnar inte flickor och kvinnor i Sverige:

Debatten präglas främst av en kulturrelativism, starkt färgad av feminism, vars företrädare, exempelvis DN-journalisten Hanna Fahl, hävdar att ”den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet”. Efter att ha levt som kvinna i vad som brukar anses vara världens mest moderna muslimska samhälle, kan jag inte nog understryka hur felaktigt och skruvat detta synsätt är.

Intersektionell feminism lär oss att det är vita män och patriarkatet som styr världen. Eftersom det förhåller sig så, har kvinnor, eller vilka offergruppsmedlemmar som helst, rätt att vara oförskämda mot män, framför allt vita män. Medlemmar av underprivilegierade och förtryckta grupper uppmanas att behandla männen på samma sätt som de sägs själva ha blivit behandlade av dem. Det betyder att de stereotypiserar, demoniserar, tystar och skambelägger män. Intersektionell feminism är inte bara en kvinnlig härskarteknik utan också en selfie-verksamhet. Att feta lesbiska kvinnor anser sig kränkta av vita strejta cissmän är ett samhällsproblem med begränsad dignitet.

Hur som helst, här finns förklaringen till att feminister ville ge mig och Gunnar på moppe för vår kritik av invandringspolitiken. Med den bok som de knappast hunnit läsa visade vi ju att vi var antifeminister. Men inte nog med det. Vi gjorde oss skyldiga till klassförtryck och säkert ifrågasatte vi miljörörelsen också.

Nog med kritik av den intersektionella feminismen, en av vänsterideologernas mer osympatiska konspirationsteorier. Nu vill jag gå vidare med vänsterns förhållningsätt till sanningen, därför att det är också en del av problemet. Eller med ett annat språkbruk: varför ljuger vänsterideologer så ofta och så obekymrat?

För att förstå lögnens betydelse måste man vara på det klara med att den demokratiska grundmodellen för hur samhället ska styras aldrig riktigt varit uppskattad av svenska vänsterpolitiker. Det var inte så många årtionden sedan dåvarande Vänsterpartiet Kommunisternas demokratiska samhällssyn var starkt ifrågasatt. När man vet vilka devota hyllningar de ägnade åt vänstertotalitära regimer, så är det inte så konstigt. Ännu i slutet av sjuttiotalet, hävdade dåvarande vpk att Stalin ”till 70 procent var bra”. Vänsterpolitiker åkte i skytteltrafik till det förljugna Östtyskland, inte minst för att hämta inspiration till hur den svenska skolan skulle byggas upp. Och hurraropen skallade för det totalitära och folkmordiska Sovjetunionen. Så här sa exempelvis den mycket populäre (och stenrike) partiledaren C.H. Hermansson om massmördaren Stalin, vid en minneshögtid i Medborgarhuset i Stockholm den 9 mars 1953:

Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.

Hermansson lär ha ångrat det talet, men det spelar inte så stor roll. Det är egentligen inte hyllningen till Stalin som är det som skrämmer mest utan det är vänsterns obekymrade relation till sanningen. Den är lika giltig i dag, som när Hermansson höll sitt tal. Blåljugandet, som att påstå att Stalin var en genial vetenskapsman, är inte lika vanligt, eftersom risken finns att man får äta upp den sortens lögner. Däremot är det vanligt att man anger fel orsaker till skrämmande händelser, exempelvis terrordåd. Margot Wallström ljög på känt politikermanér nyligen om orsakerna till terrordådet i Nice. Bloggaren Mons Krabbe skriver:

Hon beskriver ursprunget till den muslimska terrorismen som: fattigdom, att unga känner hopplöshet, känner sig orättvist behandlade och generellt sociala- och ekonomiska klyftor! Kan vår utrikesminister vara så här aningslös? Eller förmedlar hon medvetet världen genom sina vänsterglasögon? Troligen är det en blandning av båda faktorerna. När det gäller den medvetet sneda beskrivningen av världen så är denna typisk för hur politikerklassen idag försöker bedra sina väljare när det gäller hur man ska förstå centrala processer i samhället. Här finns det ett skriande behov av ärliga och orädda politiker som talar öppet om, som i detta fallet, islam och muslimsk terrorism.

För vänsteranhängare är inte sanningen viktigast. Den ideologiska solidariteten är ett överordnat intresse. Det är ingenting de skulle hålla med om, men för den som ser hur den politiska debatten fungerar och hur de offentliga lögnerna blomstrar, finns det ingen annan möjlig slutsats.

I vänsterideologers ljugarmanual ingår att placera sina motståndare till höger. De mest potenta motståndarna hedras med att utnämnas till högerextremister. Således, om jag säger något kritiskt om svensk invandringspolitik, så behöver man inte lyssna och värdera det jag säger, därför att därmed visar jag att jag har en underliggande högeragenda. Och om jag vederfars äran att stämplas som högerextremist, så vet alla införstådda att sådana som jag behöver man inte lyssna till. Högerextremister kan visserligen låta övertygande men man får aldrig glömma att de är onda. De kämpar nämligen för ett totalitärt och fascistiskt samhälle (sic!).

Sant? Naturligtvis inte. Att jag har genomgått den högsta akademiska utbildningen som erbjuds, när det gäller att skilja lögn och sanning åt, är irrelevant. Vilken tjugoårig känslomässigt överhettad tjej som helst har ett övertag genom sitt vänsterideologiska engagemang. Ut på torget och fram med megafonen! Ideologiska bannbullor är grundstenen i vänsterns politiska immunförsvar mot sanningar. Att det är vänstern som är världsledande i att bygga upp totalitära samhällen, se där en av de många problematiska sanningar som de framgångsrikt ignorerar.

De muslimska terrordåden får inte bara vänsterpolitiker att lägga ut texten om utanförskap. De bekymrar sig också över den växande islamofobin i vårt samhälle. Pröva att översätta islam till en annan ideologi. Hur blir reaktionerna om tusentals och åter tusentals medborgare ropar ”Heil Hitler” istället för ”Allahu Akbar” och om massmord gång på gång iscensätts av anhängarna? En bloggläsare frågar om vänsterideologerna då klarar att säga:

Näh, det är inget fel på nazismen egentligen, bara några fanatiska stollar som missförstått riktig nazism. De våldsamma massmördarna är enstaka stackare som växt upp i utanförskap. Deras terror har inget med riktig nazism att göra.

Karl-Olov Arnstberg

PS: Vill ni höra mig sommarprata, klicka här.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.