Välfärd på obestånd

valfard_pa_obestand

När föddes det svenska välfärdssamhället? Ett möjligt datum är 1928, då Per Albin Hansson snodde begreppet Folkhemmet från högerpolitikern Rudolf Kjellén och sa att Sverige skulle vara ett folkhem. Jag tycker emellertid att 1945 är ett bättre födelseårtal. Det året fattade en i stort sett enig riksdag beslut om en 9-årig enhetsskola (senare grundskola), höjda folkpensioner och allmän sjukförsäkring.

Välfärd har kommit att förknippas med socialdemokrati, men är ett politiskt begrepp som alla Sveriges riksdagspartier gillar. Rötterna löper politiskt sett inte åt vänster utan åt höger, till Preussen under Bismarck på 1870-talet. Ofärd är det motsatta begreppet, också det ett fornsvenskt ord. Välfärd och ofärd, synonymer till gott och ont.

Efter andra världskrigets slut var välfärden en fantastiskt bra samhällsidé, under ett kvartssekel. Arbetarna skulle få det bättre men det handlade absolut inte om att arbetsföra medborgare skulle bli något slags statens permanenta skyddslingar. Går vi tillbaka till före andra världskriget så är detta än tydligare. Arbete var välfärdens förutsättning. I socialdemokraternas kampanj inför valet 1934 hette det ”Arbete åt alla istället för nödhjälp”. 1936 myntade sossarna sin slogan: ”Arbete och trygghet åt alla”. Arbete och välfärd, det var som ler och långhalm.

Sverige hade ideala förutsättningar för att förverkliga ett välfärdssamhälle. Befolkningen var etniskt homogen. Det var självklart att i Sverige var man svensk och talade svenska. Mycket tack vare Luther och därefter folkrörelserna hade landet sparsamma, skötsamma och arbetsamma medborgare. Det var näst intill en synd att ligga samhället till last. En rad talesätt gav anvisningar om hur man skulle vara som vuxen: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”, ”Fåfäng gå lärer mycket ont” etc. Folket uppfattade sig själva i termer av närande och tärande. Ända tills mångkultur, offermentalitet och bidrag som en rättighet (manifesterat i nya socialtjänstlagen 1980) inympades i folket, var ”socialfall” ett skällsord. Till detta kan man lägga att de statsbärande socialdemokraterna var folkets parti. Förtroendet för landets politiker var förmodligen större i Sverige än i något annat land.

Sverige hade dessutom med sin ”snilleindustri” i över ett sekel varit en av världens mest kreativa ingenjörsnationer. Teknologiska institutet, som senare blev KTH, startade 1827 och Chalmerska slöjdskolan i Göteborg två år senare. Några svenska uppfinningar: polhemsknuten, agafyren, säkerhetständstickan, dynamiten, inte kullagret men väl det flerradiga självreglerande radialkullagret (låter inte så stort men det resulterade i världsföretaget SKF och dotterbolaget Volvo), pacemakern och trepunktsbältet. Sammanfattningsvis: fy fan vad vi var bra!

Välfärd handlar i högsta grad om ekonomi. Varifrån hämtar politikerna pengarna och hur snabbt kan ett land genomföra välfärdsförbättringar? För Sveriges del var det exportindustrin som finansierade välståndsökningen. Efter andra världskriget hade landet sina industrier intakta och kunde göra en rivstart. Världen behövde stål och andra svenska produkter. Den snabba välståndsökningen vilade på produktion och en högkonjunktur som verkade bli evig. Staten behövde inte pungslå medborgarna för att genomföra sin politiska vision. I internationell jämförelse hade Sverige fram till 1960-talet inte särskilt höga skatter. Den så kallade skattekvoten, som innefattar alla skatter, låg 1960 på 29 %, vilket var under snittet för OECD-länderna. Därefter rusade skatterna i höjden och Sverige hamnade i en tätposition bland världens alla länder. Vad var det som hände?

Svaret är att välfärd var en bra röstmagnet, men att socialdemokraterna inte nöjde sig med välfärdssamhället, som ett slags försäkring mot ofärd. De ville genomföra något som de fortfarande i sitt partiprogram kallar för ”en generell välfärdsmodell”. Den som först formulerade tanken var socialminister Gustav Möller. Efter Per Albin Hanssons plötsliga död konkurrerade han med Tage Erlander om posten som statsminister. För Gustav Möller betydde ”det starka samhället” ett samhälle där socialpolitiken byggts ut till att omfatta alla. ”Det kommer att sammansvetsa medborgarna till en solidarisk enhet”, menade han.

Gustav Möller kunde nog aldrig föreställa sig att den starka staten var en problematisk målsättning, att en stark stat leder till svaga medborgare. Dessutom, en stat som först genom beskattning lägger beslag på merparten av folkets inkomster och därefter fördelar dem efter en Robin Hood-modell (ta från de rika och ge till de fattiga) gör medborgarna till undersåtar. På sikt: beräknande, manipulativa och, gentemot staten, kravfyllda medborgare.
Den som framstod som mest missnöjd, mest orättvist behandlad, hade störst möjligheter att få sina krav tillgodosedda.

Tage Erlander övertog begreppet ”det starka samhället” och menade att det var ”folkhemmets” naturliga fortsättning. Ett starkt samhälle behöver professionella politiker och många hjälpare. Palme gjorde jobbet och resultatet ser vi i dag, i form av en välfärdsindustri. Patrik Engellau, som står bakom den politiska organisationen ”Den Nya Välfärden”, skrev i en varnande debattartikel häromåret:

Med det välfärdsindustriella komplexet avser jag det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta ”svaga” människor, till exempel arbetslösa, sjuka, unga, gamla, folk i utanförskap, numera i ökande grad invandrare och kanske tiggare. I detta system ingår exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunernas socialförvaltningar, Migrationsverket, stora delar av skol- och universitetsvärlden, Riksdagens socialförsäkringsutskott, ett antal forskningsinstitutioner och så vidare.

Låt oss gå tillbaka till tidigt femtiotal. Socialdemokraterna hade börjat rationalisera landets kommuner. Under följande två decennier slogs närmare tretusen kommuner samman till bara en tiondel så många. Förtroendevalda deltidpolitiker ersattes med arvoderade proffspolitiker och vi fick en kommunal byråkrati som ansvarade för välfärdens praktik. Landets små obetydliga kommunalkontor byttes ut mot gigantiska förvaltningsbyggnader. Jag har tidigare citerat socialläkaren Nils Bejerot, som utifrån egna erfarenheter konstaterade:

Till kopiösa kostnader byråkratiserade man den uråldriga folkliga förvaltningen i samhället. Och vi fick en slags personer som i regel inte är uppvuxna i trakten, inte känner befolkningen sedan generationer tillbaka, inte var valda av den lokala valmanskåren. De går sin reglerade karriärgång och de är inte inställda på att resten av livet stanna i den här förvaltningen utan de knallar vidare. Framför allt är de inte ekonomiskt ansvariga för det som händer i samhället. Och på det sättet menar jag att man slog ut själva basen för hur vårt samhälle fungerar.

Det starka samhället blev dyrt, vilket är förklaringen till att skatterna rusade i höjden. 1976 skrev Astrid Lindgren sin satiriska saga om Pomperipossa. Hon hade upptäckt att hon betalade 102 procent av sina inkomster i skatt. Socialdemokraterna förlorade valet, förmodligen till en del beroende på att Astrid Lindgren gjort svenska folket uppmärksamt på orimliga marginalskatter. Borgarna var emellertid inte snabba med någon skattesänkning, när de kom till makten. Välfärdsindustrin måste fortfarande finansieras. 1977 låg skattekvoten på 53 %, vilket var högt över våra europeiska grannländer. Efter åtta år med borgare vid makten låg skattekvoten år 2015 på 43,2 procent, vilket gör att svenskarna fortfarande är ett av de folk som betalar högst skatter i världen.

Sammanfattningsvis: Socialdemokraterna höll fast vid välfärdsbegreppet men fyllde det med ett annat innehåll. Det starka samhället ska uttolkas som mycket makt åt politikerna och myndigheter – en makt som inte finansieras med produktion utan med snabba och extremt stora skattehöjningar. Från försäkring till försörjning. Det blev lite som skämtteckningen där ägaren skär svansen av hunden, för att få något att mata honom med.

Socialdemokraterna förstod aldrig att hejda sin reformiver och resultatet ser vi. De skapade ett samhälle med svaga, lydiga och värdegrundstuktade medborgare. Det reser frågan om ett välfärdssamhälle alls kan vara stabilt. Rymmer det kanske fröet till sin egen undergång? Alla samhällsbildningar är som bekant inte stabila.

Socialdemokraterna förstod aldrig att hejda sin reformiver och resultatet ser vi. De skapade ett samhälle med svaga, lydiga och värdegrundstuktade medborgare.

Resonemanget ser ut så här: ledstjärnan för välfärdssamhället är rättvisa. Rikedom är orättvist, så länge det finns de som är fattigare. Det är orättvist att kvinnor har lägre lön än männen (om de nu har det på grund av sitt kön). Det är orättvist att så många av samhällets ledande befattningar innehas av män. Det gäller i politiken, i näringslivet, på universiteten. Välfärdspolitik blir därför ett instrument för att utjämna orättvisor. Här finns embryot till en orimlig politisk idé, nämligen att statens uppgift är att kompensera de svaga för deras underläge. Den är orimlig därför att staten gör sig blind för det som är orsaken till underläget.

Ett påhittat men åtminstone för mig talande exempel, som handlar om ett tvillingpar. Den ene brodern satsar på studier och en yrkesutbildning. Han avstår från ett kul ungdomsliv och hänger med näsan över böcker som han också själv tycker är tråkiga. Så tar han examen och får ett jobb. Inget toppjobb, utan ett ganska tråkigt sådant. Men han försörjer sig själv, ligger ingen till last. Den andre brodern bränner sitt ljus i båda ändar och har faktiskt ett väldigt roligt liv. Många skitkul kvällar och dagar, mycket sex och mycket droger, men ingen utbildning och utbränd vid fyrtio. För honom är dags att lägga sin framtid i statens händer. Det är inte roligt men konsekvensen av att han haft mycket roligt. Han blir bidragsförsörjd, vilket betyder att staten tar från den arbetsamme och lönsamme broderns inkomster och ger till den ansvarslöse brodern, så att han kan leva på i stort sett samma standard.

Det är en orättvisa när självförvållad svaghet belönas. Den försörjde brodern är knappast tacksam mot sin arbetande bror, för han förstår inte sambandet. Inte heller är han tacksam mot den stat som försörjer honom, därför att han anser att han befinner sig i en situation där han har rätt att kräva bidragsfinansiering. Staten belönar med andra ord svaghet, vilket är en dålig och orättvis politisk idé.

Den som lämnar den hyllande välfärdsretoriken och börjar ställa kritiska frågor om välfärden upptäcker fler problem. Välfärden innebär ett kontrakt mellan staten och den enskilde medborgaren. Självklart ska exempelvis ensamma mödrar kunna påräkna ett samhälleligt stöd, inte minst med referens till barnen. Välfärdssamhället får gott om ensamma mödrar. Männen behöver inte axla ansvaret som familjeförsörjare och kvinnor behöver inte vara särskilt nogräknade i valet av partner. För inte så länge sedan var det en katastrof för en ogift kvinna att bli gravid. Så är det inte längre.

Vår tids version av välfärdssamhället har gjort sig av med det varnande exemplet. Det behöver inte gå åt helvete bara för att man lever loppan. Det behöver inte gå åt helvete för att man inte skaffar sig någon utbildning och så småningom förlorar jobbet. Det behöver inte gå åt helvete för att man blir övergiven, trots att man har små barn. Det behöver inte gå åt helvete bara för att man lyckats ta sig till Sverige, men varken lärt sig språket eller har någon kompetens som kan ge ett jobb och självförsörjning. Kan man på ett eller annat sätt bevisa för samhället att man befinner sig i underläge, är ett offer, så är man berättigad till samhällets stöd. Rättviseprioriteringen leder till ett samhälle där staten stjäl merparten av medborgarnas genom arbete intjänade pengar, för att dela ut till de ”mer behövande”. Det leder inte bara till en orättvis utan också girig stat, en stat som hårdexploaterar sina lönsamma medborgare.

Det mest problematiska har jag sparat till sist. När exploateringen av medborgarna slår i taket, när staten inte längre kan pressa ut mer pengar från den arbetande befolkningen, då återstår bara att skära i välfärden. Färre poliser, färre ambulanser, färre räddningshelikoptrar, sämre socialhjälp, sämre sjukvård, sämre pensioner etc. Kvar blir ett högskattesamhälle med en stor försörjningsbörda. Och som konsekvens: en backande välfärd. Motivet för de välutbildade och lönsamma att söka sig till något annat land blir allt starkare. Ett land där de har möjlighet att ordna en bättre framtid för sig själva och sina barn. Med andra ord, de bästa packar väskorna och sticker. Kvar blir den svaga befolkning, vars intressen välfärdspolitiken prioriterat. En fattig, kravfylld och missnöjd befolkning. Se där hur illa det kan gå för en politisk idé som började så bra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.