Politik som perverterad teater

tiger
I dag har vi en gäst, den norske journalisten Arnt Folgerø:

Uppslutningen kring Alternativ für Deutschland (AfD) vid valet i Mecklenburg-Vorpommern kan tolkas som att en opinion håller på att växa fram mot asylpolitiken i det politiska etablissemanget i Tyskland, en asylpolitik som fört över en miljon asylsökande till landet under loppet av ett år. Men den antagna politiken ligger fast och det finns inga tecken på att den kommer att ändras i första taget. Så gott som öppna gränser och en asylhantering som i realiteten välkomnar en hög tillströmning av ekonomiska flyktingar, är något som präglar Tyskland och som får stöds av asylaktivisternas ihärdiga arbete för att avlägsna alla restriktioner för asylinvandringen till landet.

Den vänsterradikala asylaktivismen i Tyskland nådde troligen sin höjdpunkt i mitten av juni då aktivistgruppen Zentrum für Politische Schönheit (ZPS) i Berlin ville låta fyra tigrar få frivilliga syriska flyktingar som middagsmat, om inte myndigheterna gick med på att ändra på asyl- och invandringslagarna. Fokus för aktivisternas kampanj var en bestämmelse som bestraffar tyska flygbolag med böter och sanktioner, om de för in asylsökande utan visum i landet. Gruppen samlade in pengar för att låta transportera 100 syriska asylsökande i flyg från Izmir i Turkiet till Berlin. Om inte den tyska förbundsdagen ändrade lagen och de 100 asylsökande släpptes in i Tyskland, skulle flyktingarna låta sig ätas upp av fyra libyska (sic!) tigrar i en bur i Berlin, som protest mot de tyska myndigheternas brist på humanitet, förklarade Cesy Leonard. Hon var talesperson för ZPS i denna fråga och hon presenterade gruppen som en stormtrupp för moralisk skönhet, politisk poesi och mänskligt storsinne. Till medierna sa hon också att det var Tysklands egen historia och skuld med Auschwitz och Holocaust som var utgångspunkt för aktionen, en aktion som blev väl mottagen, i varje fall i delar av opinionen. Ja, så väl mottagen att Leonard sa att hon kände sig lika välkommen som vilken mainstreamaktivist som helst. Aktionen ”Flüchtlinge Fressen” (Äta flyktingar) var så mainstream att några trodde att det var den tyska regeringen, med förbundskansler Angela Merkel i spetsen, som hade tagit initiativet till den. Det kunde man i varje fall läsa på tyska sajter under denna tid.

En person trädde fram offentligt och förklarade att hon tänkte låta sig ätas av de fyra tigrarna, om inte de tyska myndigheterna ändrade lagen så att flyktingar kunde ta flyget till Tyskland, istället för att utsätta sig för risken att drunkna i skröpliga farkoster på havet. Det var den syriska skådespelerskan, komikern och tevestjärnan May Skaf, som i Gorkijteatern i Berlins centrum förklarade att hon hade mist allt och inte hade något att förlora på att bli tigermat. Enligt Skaf så var det tysk lagstiftning som tvingat hundratusentals flyktingar till att bege sig ut på farofyllda båtfärder över havet till Europa.

Skaf var en av dem som år 2011 protesterade mot Assad-regimen och stödde upproret i landet, något som gav henne ett par dagar i häktet. Hon har också senare blivit arresterad för protester mot regimen, innan aktivisterna i Berlin lyckades hyra in henne som tigermat. På tigerburen vid Gorkijteatern i centrum startades ett urverk som skulle ticka mot nollpunkten den 28 juni. De var då den frist löpte ut, som aktivisterna gav de tyska myndigheterna, för att ändra lagen om flygtransport av asylsökande. Den 28 juni var också dagen då flyget från Izmir skulle landa i Berlin med 100 syriska flyktingar ombord.

Under de dagar då uret tickade mot noll samlades skådelystna framför buren till de fyra tigrarna vid Gorkijteatern, där det naturligt nog fälldes en del kommentarer från dem som hade mött upp. Någon påpekade att det inte fanns tigrar i Libyen och heller inte i Afrika utan att tigrarnas naturliga habitat fanns i Asien. Andra bekymrade sig över att tigerburen inte uppfyllde veterinärbestämmelserna för storleken på tigerburar i Tyskland. En undersökning drog slutsatsen att storleken klarade gränsmåtten, men representanter för djurskyddet i Berlin menade att aktivisternas bruk av tigrar till att äta människor var djurplågeri. Att sätta sökarljuset på flyktingarnas situation på det här sättet, på oskyldiga tigrars bekostnad, det borde inte ske, förklarade stadens representanter för djurskyddet. Andra, återigen, menade att aktivisterna istället för att kräva av flyktingar att de skulle låta sig ätas som tigermiddag, själva borde gå in i buren och erbjuda sig som tigermat.

Det var fullt med folk framför tigerburen och Gorkijteatern den 28 juni, då uret på buren tickade sina sista sekunder mot noll. Nollpunkten nåddes utan att något hände. Flygbolaget Air Berlins flyg från Ismir landade inte och inte heller kom det några flyktingar med flyg från Izmir under resten av dagen. Ingen lag ändrades och en stor publik väntade på att tigermiddagen skulle dyka upp. Det gjorde den också efter ett tag, då May Skaf ställde sig framför Gorkijteaterns port och gråtande förklarade att tigrarna inte ville äta upp henne.

Vad skulle väl mina skrik betyda i förhållande till de ohörbara ropen på hjälp från havet, sa Skaf. Enligt några medier fanns det ändå tio frivilliga som erbjöd sig som middagsmat, men de blev stoppade, troligtvis av aktivisterna. Kanske var det aktivister som stoppade sig själva? Om inte publiken förstått det tidigare, så förstod de nu: Det hela var teater, eller rättare sagt en politisk aktion, en tämligen förfelad aktion om man ser till vilken verkan den hade. Men aktionen var över och de fyra ”libyska” tigrarna skickades tillbaka till den zoologiska trädgård i Saarland som de, enligt nättidningen Mopo24, kom från.

Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung var May Skafs uppträdande framför Gorkijteatern storartat, eller rättare sagt, grandiost. Om det var skådespelet eller aktionens politiska legitimitet tidningens skribent tänkte på, är oklart. Det som är klart är att aktionen var ett manifest uttryck för den politiska korrekthet som är så dominerande i Tyskland. Det är en korrekthet som har gjort politik till teater, där aktörerna opererar med och deklamerar förnuftsvidriga historiska paralleller, där regin är starkt vinklad och utesluter vitala fakta och motföreställningar, därför att sådana fakta och motföreställningar är omoraliska. Man kan undra, när blev fakta omoraliska?

Zentrum für Politische Schönheit tillhör den politiska elitens och den politiska korrekthetens stormtrupper. De är aktivister som försvårar en rationell, offentlig diskurs. Politik ska, med en sådan förståelse, vara betingad och styrd av känslor, inte av förnuft. Men andra ord, politik ska vara skådespel, helst perverterad teater, för att hålla opinionen på rätt spår. Det är svårt att undvika att tankarna går till en av mästerregissörerna av politisk brutalitet och irrationalitet, den teatraliske effektmakaren Adolf Hitler. Då Tyskland och Ryssland hade bombats tillbaka till ”stenåldern” med miljoner och åter miljoner av döda, kunde den mannen säga att det tyska folket hade svikit honom. Men den som svek Tyskland och ödelade Europa, var ingen annan än Hitler. Förbundskanslern och prästdottern Angela Merkel vill införa en multikulturell utopi. Hon är också i färd med att ödelägga Tyskland och Europa, om än på ett annat sätt än Hitler, Kanske kommer också hon en dag att sucka över att folket svek henne. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Översättning från norskan: Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.