Brunråttor och lämlar

brun
Torsdagen den 29:e september. Jag lyssnar till frukosten på propagandaradion, som gjort en lång intervju med Tina Morad, årets Raoul Wallenbergpristagare. Det är ett pris som ges till personer som arbetar mot främlingsfientlighet och intolerans. Hon fick etthundratusen kr för sin förmåga att organisera för medmänsklighet. De som betalar är du och jag. Priset finansieras nämligen med skattemedel via Arbetsmarknadsdepartementet. Hur Raoul Wallenberg Academy är finansierad vet jag däremot inte. En kvalificerad gissning är att grundplåten kommer från någon av familjen Wallenbergs stiftelser. Olle Wästberg är ordförande. I styrelsen hittar man kända mänskliga-rättighetsaktivister som F!-politikern Soraya Post och journalisten Martin Schibbye.

Tina Morad talar arabiska, kurdiska och lite farsi, i migrantsammanhang relevanta språk. När jag lyssnar på hennes svenska språkhantering hör jag ingen brytning, ingenting som tyder på att hon har ett annat modersmål. Jag gissar att hon kom till Sverige som barn, efter att hennes pappa avrättats av Saddamregimen i Irak. På Tina Morads meritlista finns att hon arbetat för hjälporganisationer i Afghanistan och Jemen. När hon hösten 2015 fick höra om alla människor som kom till Centralstation i Stockholm, hade hon just påbörjat sin mastersutbildning i statsvetenskap. Något måste göras för medmänniskor som befann sig i en så bekymmersam situation. Tina Morad ställde upp som volontär på Centralen. Hon ansåg att de som haft en så lång och svår resa gjort sig förtjänta av ett värdigt, respektfullt och hjärtligt välkomnande.

Det var inte nyheter på teve längre utan det var väldigt vanligt att du kunde se en mamma komma och det är många volontärer som återberättar traumatiska upplevelser där en mamma har ett barn som är medvetslöst och det är ett barn som går runt med trasor … den här krigsbilden blev plötsligt så verklig och det påverkade så många som passerade egentligen förbi och stannade upp och såg en helt annan verklighet på hemmaplan. Och så tror jag att många av oss märkte dom här bilderna som flackar förbi. En man kommer förbi och säger ”vad kan jag göra”, ”säg till mig vad behöver du mig till?” Det var bara att ge direkt information. Jag behöver en kasse av det här. Jag behöver kläder, jag behöver pengar! Det var inte ett tvivel på att du gjorde ett bra jobb där som volontär. Dom såg verkligen vilket slit det var och då kände dom att det går inte att gå hem och klicka på teven och fortsätta livet som det var innan. Så jag tror att man fick en sådan här verklighetskänsla. Jag är här, jag ser krisen här, jag kan inte bara vända blicken och det som många återberättar som sedan blev volontärer är att det gick inte att titta bort.

Tina Morad nämner inte att av dem som söker asyl är sjuttio procent unga män. Hennes blick är riktad mot kvinnorna och barnen. Dessa stackars utsatta flyktingar måste få hjälp, nu! Hjärtat bultar varmt i hennes kropp. Hon behövs! En stor uppgift har tagit henne i besittning och hon döljer inte att hennes liv fått en mening.

Tina Morad är en av dem som grundade Refugees Welcome Stockholm (RWS), en religiöst och partipolitiskt obunden hjälpverksamhet, som drog till sig närmare tvåtusen volontärer. Alla ställde upp gratis. Många bland dem lämnade sina jobb och sina familjer för att helhjärtat kunna ägna sig åt att hjälpa. RWS köpte in västar och snart spred sig ryktet söderut i Europa – att i Sverige man fick hjälp av folket i de rosa västarna. Inom bara några veckor hade de skapat en grupp som arbetade med transporter, en annan som organiserade boende och en tredje som samordnade alla volontärer. Snart insåg de att de också behövde en övergripande samordningsfunktion, för att lättare kunna hjälpa asylsökande i möten med kommunföreträdare och andra myndighetspersoner.

En av alla dem som ställde upp för och med Tina Morad var skådespelaren Kjell Bergkvist. Den 23 september förra året, sa han i en intervju i Sveriges Radio:

När du säger att volontärerna tar en stor del av ansvaret, jag skulle ju vilja säga vad jag har sett de här två veckorna, att volontärerna tar i princip hela ansvaret. Här (i Sickla) har ordnats med sovsalar för fyrahundra personer, ett jättelikt kök. Det kom just precis en lastbil med fyrahundra portioner mat till flyktingarna. Framför mig sitter en kille från Comvik. Chefen ringde mig i går och sa att du kan sluta köpa refillkort för cell (mobiltelefoner) för dina egna pengar. Vi kommer att se till att alla får ett startpaket. Så han har suttit här hela dagen i går och hela dagen i dag och delar ut gratis startpaket från Comvik och dessutom hjälper alla att programmera in sina telefoner. Det är doktorer här, det finns en barnavdelning, en sjukavdelning, det finns ett apotek, matsal naturligtvis och inte minst ett antal bajamajor som någon också haft vänligheten att köra hit. Och Carlsberg, det blir lite reklam här men det får bli det, dom har kört hit pallvis med Ramlösa och Pepsicola. Allt detta drivs enbart av volontärer. Inte en jävla krona, kan jag säga, har setts till från någon myndighet.

Tina Morad är en god människa, vilket jag konstaterar utan att lägga in ens en gnutta tvivel eller ironi i påståendet. Det går inte att misstänka henne för att hyckla. Inte heller tror jag att hon är beräknande, även om den här insatsen säkert är av stort värde för hennes framtida yrkesliv. I den svenska offentligheten har man förstått att hon är god. Därför har hon kraftig medvind och såväl välfärdsindustrin som andra aktörer med sig.

De har redan flera tunga samarbetspartners ombord. Cambridge University och Karolinska institutet vill arbeta med psykologiskt stöd, Handelshögskolan i Stockholm är intresserade av att fånga upp akademiker och ett stort sportföretag vill sponsra med fritidskläder och ordna idrottsaktiviteter för kvinnor och barn. Tina Morad fortsätter att rada upp företag som vill vara med och bidra på olika sätt medan de två representanterna från Svenska kyrkan sitter och nickar och ser rätt imponerade ut.

På Birkagården i centrala Stockholm och Dieselverkstan i Sickla har RWS startat språkkaféer. I dag har RWS pengar, lokaler, personal och volontärer som är beredda att gratis göra en insats. Vad det inte längre är lika gott om är migranter som behöver deras hjälp. Den kaotiska situation på Stockholms central, där allting började, tillhör historien. Visserligen kommer det fortfarande asylsökande till Sverige, fler än vad medierna och politikerna vill låta påskina, men numera har myndigheterna bättre kontroll över mottagandet. RWS hade att välja mellan att lägga ner eller styra om sin verksamhet. Det blev det senare och i dag är organisationen inriktad på att hjälpa människor som nekats asyl och de som befinner sig illegalt i Sverige. Jag undviker att kalla dem för flyktingar, eftersom den som av migrationsverket klassats som flykting eller skyddsbehövande också beviljats asyl. En flykting är ingen person som söker sig till RWS, av den enkla anledningen att han eller hon behöver inte organisationens hjälp.

Jag suger lite på uppgiften att Tina Morad läst statskunskap. Hann hon lära sig vad en stat är för något, innan hon uppslukades av volontärarbetet? Vad skulle hon svara om hon istället för att få berätta om sitt engagemang för människor på flykt, fick frågan vad massinvandringen betyder för Sverige. Det tillhör fulfrågorna. Också svaret hamnar på den fula sidan, i varje fall om man ger ett verklighetsrelaterat svar.

Den som pekar på sambandet mellan invandring och det pågående samhällshaveriet får inte priser från någon fin fond, inget stöd av volontärer och absolut inget mediautrymme. Det är en person som får räkna med risken att förlora både sitt arbete och sina vänner, om han eller hon inte håller käften. Och om den personen lägger sin röst på Sverigedemokraterna, det mest verklighetsrelaterade partiet i Sveriges riksdag, ja då djävlars! Får vi tro Expressenjournalisten Cecilia Hagen, så är sverigedemokrater brunråttor som borde avlivas med gift.

Jag misstänker att Tina Morad inte har något svar på frågan vad som händer med Sverige. Det är helt enkelt inte hennes bord. Eftersom alla tecken tyder på att hon fått ett mycket bra liv i Sverige, skulle hon förmodligen pliktskyldigast svara att visst var hon tacksam över det som Sverige gett henne, men mer skulle det nog inte bli. Sitt hjärta har hon redan lovat bort till migranterna. Det är inte troligt, men lek med tanken att hon sa att hon var en varm sverigevän. Att ta ordet sverigevän i sin mun kan vara lika drabbande som att säga neger. Sverigevän är ett ord som tillhör brunråttorna. Flyktingvän, det är något som är fint i Sverige, men sverigevän, det är ett begrepp som luktar lite nazism, eller åtminstone högerextremism.

Tina Morad anser förmodligen att vi inte ska ställa vi mot dom. Om hon skulle ta hjälp av Wikipedia för att förklara dogmen, så skulle hon kunna svara att vi mot dom är ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning och ett förakt för grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen. Den som tänker ett varv till inser att förbudet att ställa vi mot dom är sand i ögonen på den som vill veta vad som händer i Sverige. Vi ställs alltid mot dom. Alternativet är att dom ställs mot oss. Ett lands resurser är alltid knappa och någon gruppering har alltid företräde. Det insåg advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg när hon i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september tyckte att svenska pensionärer skulle ge avkall på sin välfärd. Det är viktigare att hjälpa flyktingar.

Jag tillhör dem som tycker att för landets medborgare är frågan hur det går för Sverige viktigare än frågan hur det går för dem, som av olika orsaker söker asyl i Sverige. Det är ingen bra idé att sänka Sverige. Då blir det nämligen inte så mycket flyktinghjälp för landet att leverera framöver. Det gäller därför att hålla isär frågorna. Svenska skattemedel är till för att bibehålla ett väl fungerande välfärdsland. De är till för att förhindra att medborgarna sjunker ner i fattigdom. Sverige har i dag en kvarts miljon äldre medborgare, många är invandrare, med en pension som inte når upp till EUs gräns för fattigdom. Rättsväsendet håller på att säcka, poliser slutar varje dag och såväl häkten som fängelser domineras av människor som har andra modersmål än svenska. Kvinnofriden är inte precis förstklassig, inte sjukvården, och inte socialvården heller. Ekonomin sägs gå bra just nu (något som jag inte tror på) men hur kommer det att se ut år 2020, då staten kalkylerar med att med skattemedel behöva försörja en miljon invandrare? Skolan är en katastrof. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding fredagen den 30 september om ett teveprogram som oavsiktligt visar upp svensk skola av idag:

På den första gymnastiklektion som tv-tittarna får följa är 17 av 34 elever frånvarande. Skolan vet inte var de befinner sig. En flicka har inte dykt upp på över ett år. Skolan vet inte var hon är.

I sin nyhetsrapportering meddelar medierna motvilligt vad som händer, till exempel förortsgängens exploderande kriminalitet. Samma dag som jag läser om skolan i Svenska Dagbladet läser jag i Dagens Nyheter att polisen prioriterar ner våldtäkter, grova rån och misshandelsfall, annan brottslighet att förtiga:

Just nu pågår utredningar av 156 mord och 317 mordförsök i Sverige. En stor del av dessa fall kan kopplas till ett ökat antal skjutningar i den kriminella gängmiljön. Inom polisens samtliga tre storstadsregioner är uppfattningen att siffrorna nått en rekordhög nivå.

Läget för Sveriges mest invandrartäta stad Malmö, är nu så utsatt att polisen där begär nationell hjälp för att få förstärkning till alla omfattande mordutredningar som tynger dem.

Kompetensen räcker inte. Den har hel enkelt tagit slut, säger polismästaren Stefan Sintéus till Sydsvenskan.

Vi som ser, hör och förstår den pågående samhällskollapsen ställer oss vid sidan. Vi pinglar på med våra varningsklockor, men nästan ingen bryr sig. Lämlarna muttrar något om människors lika värde. En och annan lämnar tillfälligt tåget för att pissa på oss som är mindre värda, och återgår därefter till flocken.

Jag suckar och undrar över alla ledar- och kulturjournalister som är oförmögna att se det svenska haveriet. Hur verklighetsresistent är det möjligt att vara? Hur långt ska det gå innan dessa skrivarskråets politruker tvingas erkänna att den mångkultur som de hyllar skapar en katastrofal verklighet? Läser de inte sina egna tidningar? Läser de aldrig utländska medier som lyfter fram svensk invandringspolitik som ett varnande exempel? Läser de aldrig den rapportering som sker på nätet? Dissidenternas rapporter och böcker? Den som inte fattat vad som håller på att ske med Sverige … ja vad ska jag dra till med för kraftuttryck? Hur blind kan man bli? Och döv. Många är dom, helvete, det är ju rena lämmeltåget!

Vi som ser, hör och förstår den pågående samhällskollapsen ställer oss vid sidan. Vi pinglar på med våra varningsklockor, men nästan ingen bryr sig. Lämlarna muttrar något om människors lika värde. En och annan lämnar tillfälligt tåget för att pissa på oss som är mindre värda, och återgår därefter till flocken. I denna svåra tid, är det viktigare än någonsin för lämmeltåget att rusa vidare. Jag får ännu en association, till första världskrigets sjungande rekryter. Glada och förväntansfulla marscherade de mot skyttegravarna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.