Om språket som medel i den psykologiska krigföringen

gender

Johannes Divinius återkommer med nedanstående text

Det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i ett krig. Ett krig som vi, förenklat, kan beskriva som ett krig mellan nationalister och globalister, mellan folk och globala eliter inom ekonomi, politik och media. Liksom alla krig innefattar det användande av militärt och polisiärt våld. Länder som Libyen och Syrien skall tvingas ned på knä genom massbombningar och vapenunderstöd till terrorister och så kallade rebeller. Folkgrupper och minoriteter får på ett hårdhänt vis lära sig att den rätt till självbestämmande och autonomi som gäller för kosovoalbanerna, inte gäller för ryssarna i Donbass. Vad som i ett fall är oförytterliga mänskliga rättigheter är i ett annat fall ett brott mot folkrätten, osv.

I vår del av världen går det, än så länge, något lugnare till. Kriget är i huvudsak psykologiskt och därför också propagandistiskt. Detta krig förs av agendasättande spinndoktorer och opinionsbildare i globalistiska media, myndigheter, företag och tankesmedjor. I mycket stor utsträckning handlar det psykologiska kriget om att karaktärsmörda alla som offentligt vågar stå upp för traditionalistiska och nationalistiska idéer.

Metoden som används för att stämpla dissidenter är välbekant och har ofta liknats vid 1600-talets häxprocesser. Schematiskt kan den beskrivas på följande sätt: bemöt aldrig din motståndare med sakliga argument, utan avfärda henne/honom konsekvent som ”fascist”, ”sexist”, ”rasist” osv. Plantera detta budskap bland trendkänsliga och lättriggade opinionsspridare i massmedier och sociala medier. När din motståndare till sist ger upp och ber om ursäkt har du vunnit.

Tack vare de ytterst låga krav på bevisföring som finns i våra massmedier är det lätt att oskadliggöra nästan alla kritiker av det globalistiska projektet med hjälp av denna metod. Den som en gång blivit etiketterad som ”fascist” eller ”rasist” eller liknande kan i vissa fall ha rätt till ett begränsat försvar. Men ofta inte ens det. Den anklagades uppgift består snarare i att menlöst erkänna sin skuld och sedan lämna den offentliga scenen.

En del av den psykologiska krigföringen består i att stipulera nya semantiska regler som skapar nya synonymer och associationsbanor mellan orden. Ord som ”nationalist” eller ”fosterlandsvän” har steg för steg kommit att bli synonymt eller associerat med ordet ”fascist”.

Denna process underlättas också av det förhållande att ordens betydelse när som helst kan ändras för att passa de globalistiska eliternas agendor. Ordet ”barn” exempelvis, som tidigare betydde person som ännu inte är könsmogen och/eller omyndig, betyder numera också person från tredje världen mellan 0-45 år som önskar bli försörjd i Sverige och som påstår sig vara under 18 år. Ord vars betydelsedjup tidigare ansetts onödiga att definiera, såsom ordet ”svensk”, har plötsligt blivit oerhört vaga och riskabla att använda. Man kan inte definiera ordet ”svensk”, men det hindrar inte att ordets omfång är mycket stort, nämligen alla människor som befinner sig i eller utanför Sverige som tycker sig ha rätt att leva där.

En del av den psykologiska krigföringen består i att stipulera nya semantiska regler som skapar nya synonymer och associationsbanor mellan orden. Ord som ”nationalist” eller ”fosterlandsvän” har steg för steg kommit att bli synonymt eller associerat med ordet ”fascist”. Det finns helt enkelt inte längre enbart ett korrekt språkbruk, utan ett politiskt korrekt språkbruk. Det fina med denna nya politiska semantik är att den som använder ett ord på ett politiskt inkorrekt sätt också kan anklagas för att vara politiskt inkorrekt och ytterst också ”fascist” – det vill säga en oförbätterlig fiende till den nya globalistiska världsordningen.

Jämsides med detta tålmodiga och tillsynes ohejdbara mullvadsarbete pågår projekt ”omladdning”, vars syfte är att ändra ordens känslomässiga laddningar. Ord som ”rasist” och ”fascist” har redan en negativ känslomässig laddning, men genom att associera ordet ”nationalist” med ”fascist” så överförs den negativa känslan inför fascismen också till nationalismen.

Det finns också vissa ord som man inte helt lyckats ladda om, exempelvis ordet ”hembygd”. Denna typ av ord placeras därför i en särskild grupp av problematiska ord, som utsätts för ifrågasättande och semantisk normkritik. Helst av unga kvinnliga studenter med arg uppsyn och mycket rött på läpparna. En sådan normkritik anses särskilt förtjänstfull och intellektuellt meriterande – trots att språkpolisernas normkritik alltid utmynnar i domen: skyldig, fascistisk och rasistisk!

Med de förutsättningarna är det lätt att inse varför politisk semantik och semantisk normkritik är så effektiva vapen i den psykologiska krigföringen mot det svenska folket och de europeiska folken överhuvudtaget. För att oskadliggöra en folklig opinion räcker det helt enkelt med att etikettera dess offentliga företrädare som fascister eller rasister. En sverigevänlig politiker som bär folkdräkt är förmodligen hembygdsvänlig och den som är hembygdsvänlig kan i det närmaste sägas vara en anhängare av folkmord på färgade människor. Med hjälp av en generös politisk semantik och ett minimalt informationsunderlag kan man således dra mycket vittgående slutsatser om människors politiska sympatier och människosyn.

För att vinna i det psykologiska kriget behöver de globalistiska eliterna ingen utarbetad globalistisk och multikulturalistisk doktrin eller dogm – en sådan skulle dessutom lätt avslöja alla de inneboende motsägelserna och inkonsistenserna i denna ideologi – utan det räcker med ett envetet språkpolitiskt arbete. I själva verket är den politiska semantiken och semantiska normkritiken långt viktigare och effektivare än ett pedantiskt filande på den egna doktrinen. I vår tid behövs ingen motsvarighet till Thomas av Aquinos ”Summa Teologicae” eller Otto Ville Kuusinens ”Marxismen-Leninismens grunder” – ty vår tids opinionsbildare orkar inte läsa böcker och opinionen förväntas inte styras av idéer, utan av känslor som bärs av ord och bilder.

Den globalistiska ideologins opinionsbildare har dessutom fördelen att understödjas av en ihärdig grupp av opinionsspridare som drivs av moralisk indignation och en känsla av moralisk överlägsenhet. Detta gör den psykologiska krigföringen rätt så kostnadseffektiv. I närheten till varje svensk storstad eller mellanstor universitetsstad finns ett antal mindre satellitstäder, som hyser ett kotteri av gratisarbetande småstadsjournalister, biståndsarbetare och ungdomspolitiker, som vill likna sina mer glamorösa kollegor i de större städerna – genom att påpeka att det minsann finns än värre rasister, fascister, antifeminister och homofober i de mindre städerna.

Ytligt sett tycks det inte finnas något sätt att vinna det psykologiska kriget så länge reträtten från det sunda förnuftets semantik och politik fortsätter. Det är lätt att ge upp, i synnerhet om man lever i ett land som Sverige. Men trots allt finns det försiktiga tecken till hopp även detta dystra år. Visserligen inte i vårt land, men väl i USA.

När Hillary Clinton nyligen angrep Donald Trumps anhängare, genom att hävda att åtminstone hälften av dem kunde hänföras till den samling beklagliga figurer (basket of deplorables) som utgörs av ”rasister, homofober, sexister, islamofober”, så uteblev den önskade effekten. Istället för Trump så blev det Clinton som ursäktade sig.
I USA är det helt enkelt inte längre okej att offentligt förolämpa det folk man säger sig vilja företräda. Tidsandan håller på att ändras. De globalistiska eliterna och deras agenda möter allt större motstånd. Med detta motstånd följer också att etikettering och karaktärsmord blir en allt mindre effektiv och förutsägbar metod i den psykologiska krigföringen mot globalismens kritiker. Språkpolitik och semantisk normkritik blir då allt sämre verktyg att förändra det strategiska landskap i vilket det psykologiska kriget äger rum.

I fortsättningen bör nog opinionsbildare och politiker vara försiktiga med att använda etikettering och karaktärsmord som metod i den psykologiska krigföringen. Det är relativt enkelt att karaktärsmörda en eller annan dissident, men betydligt svårare att karaktärsmörda breda grupper av väljare och skattebetalare. När folken lär sig vad globalisering betyder i praktiken- kupper, krig, massmigration, avindustrialisering – kommer de allt mer sällan låta sig styras av den känslomässiga laddningen hos de ord som används för att beskriva dem och deras verklighet. Politiker vars främsta merit består i att använda språket i enlighet med den politiskt korrekta semantiken, men vars gärning i övrigt präglas av krigshets och likgiltighet inför folkens lidanden, har kort sagt att se fram emot en allt annat än bekväm framtid.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.