Politikerförakt del 2:3

lie

Med den moderne politikerns intåg blir världen på allvar den scen som Shakespeare beskrev den som. Under loppet av ett hundratal år kunde världen territoriellt mutas in i form av nationer som företräds av politiker – representerande sina länders olika folk. Den offentlighet som är en nödvändig förutsättning för politikers ämbetsutövning får sin fysiska gestaltning i form av stora städer där de kan tala till folkmassor. Även om det kanske inte ter sig så från en svensk horisont, är politikernas viktigaste uppgift att bevaka den egna nationens gränser; att se till att de respekteras, alternativt att de förändras på acceptabla sätt. Medborgarnas trygghet och välstånd, som i fredstider är politikens huvuduppgift, är ett sekundärt åtagande. Viktigast av allt är nationens inmutade revir och geopolitiska existens.

Politikerna skaffar sig megafoner i form av dagspress och radio. Politik blir ett kunskapsområde och politiker ett yrke och en artegen kompetens, som delar scenen i en frontstage, där politikerna samspelar med sin publik, det vill säga medborgarna, och en backstage där politikerna såsom ”professionella” samspelar med varandra inom respektive partier, liksom över parti och andra gränser. Bakom scenen har de även sina kontakter med media. Det professionella språket backstage är annorlunda än det som är gångbart på scenen, där politikerna vänder sig till medborgarna. I sitt yrke är politikerna således tvåspråkiga.

Därutöver har de, som vi alla, givetvis sina vardagsidiom, som styrs av dem som deltar i samtalet. När detta skrivs är många upprörda över att Donald Trump för elva år sedan sa något riktigt mansgrisigt om hur han erotiskt attackerar kvinnor. Det som sker är att en fras som till nöds kan passera i ett privat samtal mellan män lyfts in på den offentliga scenen, där politiker är totalförbjudna att tala på det sättet. En politiker som vill bli USAs president får inte säga, inte tänka, och knappast ens drömma något sådant. Att föra över något som tillhör privatlivet till offentligheten är ett vanligt sätt att angripa offentliga personer. Det är slag under bältet, men det fungerar oftast, trots att väl ingen som tänker närmare efter kan vilja styras av politiska ledare, lika oerfarna och lika främmande som små barn inför livets mindre trevliga sidor.

Efter imponerande förövningar iscensätter politikerna den största och grymmaste tragedi världen hittills skådat: andra världskriget. Politiska giganter som Stalin, Hitler, Churchill, Mussolini och Roosevelt spelar huvudrollerna. En jämförelse får Hollywoods produktioner att framstå som enkla lustspel, som på sin höjd kunde turnera i folkparkerna. Det är kanske inte så underligt att Ronald Reagan, när hans tid kommer, inte kan motstå frestelsen att byta scen.

Men nedräkningen för detta slag av skådespelare/politiker har redan börjat. Inte på grund av att förtroendet för skådespeleriet kraschlandat i och med andra världskriget (vilket det borde ha gjort) utan på grund av att ett nytt medium radikalt underminerar den offentlighet som politikerna vid det här laget tar för given: televisionen.

Den offentliga värld där Hitler med sin retorik kunde hypnotisera medborgarna i form av folkmassor finns inte längre. Scenen står visserligen kvar, men medborgarna har gått hem. I relation till politikerna upplever sig inte medborgarna som någon ”massa” – det finns inget offentligt band mellan människor, inget res publica. Massan har fallit sönder i ett antal mindre intressegemenskaper vars intresse för politik vanligen är knutet till den egna välfärden, samt individer som kritiskt tar del av politikernas budskap i teve, på hemmaplan. Massupplevelsen är numera reserverad för stora musik och sportevenemang. För att spetsa till det lite: den moderne medborgarens viktigaste uppgift i livet är att ha kul. Kanske kan man säga att Hollywood trots allt slutligen ”vann”.

För att göra det fortsatta resonemanget begripligt behöver jag i en utvikning diskutera två analytiskt kraftfulla begrepp och deras relation till varandra. För den som inte mött detta sätt att tänka kan det kännas krystat, men det är en bekantskap värd besväret.

Världen är inte en utan två eller, för att uttrycka det mindre gåtfullt: vår moderna nationaliserade, industrialiserade och monetariserade tillvaro kan förstås från två skilda perspektiv: livsvärldens respektive strukturernas värld. För dessa världar gäller att det finns två slags intressen som samspelar med varandra: bruksvärden och bytesvärden.

Olika fenomen har olika betydelse i livsvärlden respektive strukturernas värld. Solsken, som betyder så oerhört mycket i livsvärlden är förhållandevis likgiltigt i strukturernas värld, medan olja är strukturell hårdvaluta, sådant som kan störta länder i krig med varandra. Olja är i mångas livsvärldar en perifer vätska, jämfört med exempelvis alkohol.

Strukturernas värld är rationalitetens värld, kunskapens värld, medan livsvärlden är verkligheten som den förstås från människornas vardagsupplevelse. Jorden är platt och solen går upp på morgonen och ner på kvällen i de flesta livsvärldar. På en strukturell kunskapsnivå är detta däremot osant.

Livsvärlden består av den individuellt upplevda vardagsverklighet, till vilken vi alla vaknar upp varje morgon och i vilken vi alla utför våra sysslor enligt vissa rutiner – ungefär likadant dag efter dag. Livsvärlden är en repetitiv verklighet. Inte alla, men de mest betydelsefulla bindningarna till andra människor är affektiva. I livsvärlden är jag omgiven av mina samtida och de flesta bland dem refererar jag till med släktbeteckningar eller åtminstone förnamn. Det är morbror Eriks, Pelles, Stinas, den arga brevbärarens och småkusinernas värld. Det är en värld där jag vet vad som finns i frysen, där jag lagar punkteringen på min cykel och där jag svär över all direktreklam som dimper ner i brevlådan. Det är en värld där bostaden är central, liksom bilen och många andra av systemvärldens produkter. Livsvärlden är en värld som ständigt tar systemvärldens produktion i anspråk.

Det övertygande beviset för att denna värld finns är att handlingarna inte bara går att upprepa utan att detta också sker. Dagarna är ganska lika varandra och de flesta bland oss gör i livsvärlden dag efter dag ungefär samma saker, i ungefär samma ordning. I denna värld skulle man kunna säga att nästan allting är inom räckhåll. I livsvärlden är människan oupphörligt verksam med olika projekt. Idealt sett är dock livsvärlden i sig själv inget projekt. Det är en rationell värld, men det handlar inte om en generell rationalitet utan om en mellanmänsklig sådan, som skapar mening och social ordning.

I det moderna samhället blir livsvärldarna samtidigt såväl stora som små. De blir stora i den meningen att nutidens människor kan och vet mycket om ”världen bortom” den egna livsvärlden. Via massmedia så relaterar vi oupphörligt till världar som ligger långt utanför vår erfarenhetskunskap. Vi blir förtroliga med dem, trots att de kanske inte ens finns. Samtidigt blir livsvärldarna små, eftersom de inte längre utgör sociala helheter, vilket de hade möjlighet till i det förindustriella samhället. Medan individens och kollektivets värld någorlunda överensstämmer i en by, en klan eller en liten stad, så glider dessa från varandra i vår tids urbana landskap. Livsvärlden blir individcentrerad, och medborgarna kan planlägga och komponera individuella livsvärldar.

Hur är då den andra världen beskaffad, den som livsvärlden relaterar till? Med ett lite gammaldags ord står penningen i systemvärldens centrum. Medan individen är utgångspunkten för livsvärlden och således varken stor eller liten i sin egen livsvärld, kan en individ vara stor eller liten, central eller perifer i systemvärlden.

Staten gestaltar den tydligaste formen av systemvärld. I Sverige axlar staten gärna rollen av en symbolisk förälder. Vi får en systemvärld som är ansvarig inför medborgarna och påstår sig ha politiskt intresse av att vilja deras väl. Det är en värld där alla medborgare är besynnerligt lika. De är alla lika intelligenta eller lika dumma. Raser och kön finns inte. Inte heller kulturella eller religiösa skillnader. Allt detta som är av fullkomligt avgörande betydelse i livsvärlden är fört åt sidan, ofta med moraliska argument som att det handlar om fördomar och fobier. Fram träder en idealtypisk medborgare, en abstraktion. Lika gärna som att säga att ”penningen” står i centrum, så skulle man därför kunna säga att där befinner sig en människa som inte finns, en fantasi.

När politiker talar om integrationens betydelse, så har de förstått att verkligheten inte ser ut som de önskar. Integrationspolitiken handlar om att skapa, eller åtminstone styra politiken mot denna människa som inte finns. Går det inte – och det gör det naturligtvis inte – så har politiker att välja mellan att ge upp detta ideal eller att agera repressivt, det vill säga tvinga medborgarna att ge upp sin artegenhet. Eftersom detta är omöjligt leder denna politik på sikt till sitt eget nederlag. Alternativet är inbördeskrig.

Systemvärlden är en värld där värden är liktydigt med bytesvärden. Det sociala beteendet och därmed också språket blir som en konsekvens instrumentellt. Åtminstone som idealtyp har denna rationella människa bara vänner och fiender i relation till de mål han eller hon eftersträvar. I en systemvärld väljer människor vad de vill göra, precis som de väljer vänner och språk i relation till vad de vill uppnå. Livet i systemvärlden blir till ett projekt och livets gestalt till en karriär.

För den som är skicklig är det möjligt att ta med sig livsvärldens språk in i en systemvärld och därigenom framstå som genuin och äkta, men det är omöjligt att företa den motsatta operationen, det vill säga att lyckosamt ta med sig ett systemvärldsspråk in i livsvärlden. Språket i en systemvärld uttrycker en rationell vilja, orden väljs med tanke på den effekt som de har. Det innebär att språket i strukturvärlden mycket väl kan vara och ofta är lögnaktigt, om lögnen är relevant för de mål som ställts upp. Politiker ljuger till synes obekymrat, men det finns två krav. Det måste finnas retoriska ”smitvägar”, om någon synar korten och avslöjar lögnen. Att bli ertappad med brallorna nere är liktydigt med ett nederlag. Det andra kravet är att det politiska etablissemanget förstår lögnens värde. Den sanning som utgör ett bruksvärde i livsvärlden (lögnare kan man inte lita på) har i systemvärlden ett bytesvärde. Ett påståendes värde bestäms i systemvärlden inte av dess sanningshalt utan av dess funktion. När statsminister Löfven påstår att Sverigedemokraterna är ett nazistiskt parti, så är det visserligen en lögn, men det accepteras och bejakas, därför att det är en lögn som fyller sin funktion på den offentliga scenen. Han behöver därför inte bevisa påståendets sanningshalt. Smitvägen, om han ändå ställs mot väggen, är att tala om sverigedemokraternas ”rötter”, som om inte alla riksdagspartier har lik i lasten. Den som söker han finner.

Ett antal samhällsforskare (Tönnies, Habermas , Asplund) har menat att systemvärlden hotar att konkurrera ut livsvärlden, på samma sätt som boktryckarkonsten utrotade inkunablerna, som den bruna råttan trängde undan medeltidens svartråtta. Möjligen är det så, att strukturvärlden i form av ett modernt medvetande vinner över livsvärlden – som bekant är hela världen i dag en marknad. Därav följer dock inte – och detta är denna typ av civilisationskritiks stora misstag – att strukturvärlden behåller de domäner som erövrats. Människor är ständigt i färd med att bygga nya livsvärldar. Också den mest rationelle bland politiker bygger inte bara hemma utan också på jobbet en gemenskap med förtrogna i form av en sekreterare, några assistenter och ytterligare några utvalda som går att lita på, som inte uppfattas som utbytbara.

Likaväl som man prövar hypotesen att systemvärlden tränger in i livsvärlden, är det fruktbart att pröva den motsatta hypotesen, att livsvärlden tränger in i systemvärlden. Hur ska man annars förklara det engagemang och den empatiska överhettning som finns inom systemvärlden i samband med invandring? Inom det politiska elitskiktet, såväl till höger som till vänster, anses det viktigt att ”Sverige tar sitt ansvar i flyktingfrågan”. Med ett renodlat känslobefriat systemvärldsperspektiv infinner sig omedelbart en mängd frågor: Varför det? Hur gagnar det Sverige, svenska medborgare och skattebetalare? Hur ser argumenten ut? Vad kostar det ekonomiskt? Socialt? Vilka är de omedelbara konsekvenserna? Vad betyder det på lång sikt?

Visst känner många av oss män och kvinnor som inte kan överge sitt strategiska och exploaterande förhållningssätt gentemot medmänniskorna, sådana som är renodlade strukturvärldsmänniskor. Vi kommer dem aldrig riktigt nära. Det är svårt att relatera känslomässigt till dem. Men vi känner också människor som tillämpar livsvärldens spelregler i strukturvärlden. I båda fallen framstår agerandet som inkompetent, socialt defekt. Livsvärldens känslor är malplacerade i politikens strukturvärld. Gråtande politiker, politiker som inte kan hålla huvudet kallt, som följer sitt hjärta i beslutsfattandet, är svaga politiker och gör sig förtjänta av medborgarnas förakt.

En och annan av svenska politiker i elitskiktet förstår antagligen vad de gör, när de för in livsvärldens spelregler i sin systemvärld. Men de utgör undantag. De flesta bland dem ser inte sin egen inkompetens. På att det förhåller sig så tyder att de med sådan emfas attackerar politiker som fortfarande behärskar sitt jobb, som Ungerns Viktor Orbán och Tjeckiens Miloš Zeman.

Problemet med dessa ”livsvärldspolitiker” är att många medborgare rycks med. De befinner sig inte på något torg, någon politisk scen utan hemma, i sin egen livsvärld, framför teven. De tycker om att se politiker som ”mänskliga”. De kopplar inte samman dessa sympatiska politiker med att Sverige är på dekis. Att de kriminella skjuter på varandra snart sagt varje dag, att det kastas sten på polis och ambulanspersonal i de hårdast segregerade förorterna, att våldtäktsstatistiken skjuter i höjden, att skolan inte klarar kunskapsförmedlingen och att försvarsmakten i praktiken är skrotad – där i bästa tevefåtöljen så är relationen mellan dessa trevliga politiker som hatar nazism och lägger ut texten om rättvisa och jämlikhet inte skyldiga till att det går åt helvete för Sverige.

För oss som ser att de inte klarar den politiska systemvärldens spelregler utlöser det både förakt och förtvivlan, eftersom de sågar av den gren som också vi och våra barn sitter på. Vi respekterar dem inte. Deras känslomässiga engagemang må applåderas av ett feministiskt och känslobejakande Sverige men vi som inte låter oss luras, vi ogillar dem. Och, eftersom de har makt: vi är rädda för dem. Mer preciserat: vi är rädda för att de genom sin inkompetens förstör landet.

Politikerföraktets grundorsak är att politikerna inte klarar och heller inte vill leva upp till strukturvärldens spelregler, språk och perspektiv. När landet styrs efter livsvärldens principer är det liktydigt med inkompetens. Samtidigt behåller politikerna systemvärldens syn på lögnen. Om ett påstående är sant eller osant är inte så viktigt. Huvudsaken är att det är relevant och tjänar sitt syfte. Ett sådant ledarskap saknar förutsättningar för att fungera. Det sänker Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.