Politikerförakt del 3:3

trouble
Den tidigare nämnde sociologen och idéhistorikern Richard Sennett ägnade på 1970-talet en hel bok åt att diskutera massamhällets sönderfall. Titeln säger det mesta: The Fall of Public Man. Det är en bok som borde ingå i grundkursen för den som satsar på en karriär som professionell politiker. Sennett anser att livsvärldens intimiserande perspektiv invaderat det offentliga livet. Det offentliga livet var och skulle med nödvändighet också vara fyllt med masker, poser, ritualer och stiliserade tillvägagångssätt. I livsvärldens perspektiv framstår detta ”spektakel” såsom inautentiskt, oäkta och tomt, det vill säga tömt på livsvärldens ”äkta” värden.

Vi kan se det i den amerikanska valdebatten där fokus ligger på Trumps respektive Clintons privatmoral, liksom på deras ordval. Det gäller såväl den amerikanska debatten som hur svenska medier speglar den. Viktiga frågor om hur det ska gå för USA i framtiden under Trumps respektive Clintons ledarskap utreds inte. Antagligen gör de en korrekt bedömning, att detta är frågor som svenska mediekonsumenter inte är särskilt intresserade av, därför att de inte har tillräckligt högt underhållningsvärde. Vad presidentkandidaterna kan åstadkomma och vad det kan betyda för Sverige intresserar inte journalisterna, utöver de svepande förutsägelser där de påstår att världen kommer att gå åt skogen om Trump blir vald..
När livsvärlden med sitt intima och personliga tilltal tränger in på strukturvärldens domäner, när ämbeten individualiseras och personifieras, så fungerar den offentliga världen sämre.

Orsaken är enkel: det intima tilltalet är en lögn – främlingar som inte följer främlingskapets regler när de närmar sig varandra utan låtsas vara vänner, har fångats av lögn. Det som händer när människor via språket och det sociala regelverket tvingas att behandla varandra som om de vore vänner trots att de inte är det, är att offentligheten bryter samman. När det inte finns några fungerande former, inget accepterat språk på vilket man kan närma sig varandra såsom främlingar, då upphör det offentliga umgänget. För svenskt vidkommande ligger detta fenomen sent i tiden. Numera är vi exempelvis alla du med varandra – och tillvaron är befolkad av medborgare utan vare sig titlar eller efternamn – men det var inte många decennier sedan det framstod som en ganska svår konst att tilltala en främling. Det gällde inte bara att undvika det förolämpande ”Ni:et” utan det gällde också att behärska krystade former i passivum (”Ska det has kaffe?”).

Det absurda: vi har lagt bort titlarna med varandra, vilket resulterar i att vi inte längre vill tala med varandra. Folk tiger när de passerar varandra utomhus i det urbana landskapet. Folk tiger på bussar, på tåg och i tunnelbanor. Vi saknar ett offentligt accepterat språk och vet numera allihop att vi inte har rätt att tilltala varandra utan att ha ett ärende. Det publika normalbeteendet är observation, ett slags voyeurism – Balzac kallade det för ögats gastronomi. I denna offentliga värld av observatörer, detta förnekande av en gemensam offentlig värld, så finns det inget utrymme för den typ av politiker som föddes vid 1800-talets mitt. Det teatraliska har lämnat politiken och den politikerroll som utformades för folkmassorna har blivit meningslös. Hitler trollband med sina offentliga tal det tyska folket. När vi på gamla journalfilmer ser detta, så förstår vi inte hur det är möjligt. Varför lyssnar tyskarna alls till denna löjliga figur? Ledaren har äntligen genom en lång färd genom många sekler blivit bara människa.

Politikern kan inte längre öppna dialoger på torget och om han inte förstår det utan ändå försöker göra sig gällande där, så finner han sig vanligen tala utan publik. Om publiken trots allt finns där, så består den av ett inte särskilt representativt urval, därför att en överväldigande majoritet av medborgarna har förvandlat det offentliga torget (Romarnas Forum) till en väg – det vill säga en transportsträcka. Det skall till något exceptionellt för att medborgare skall vilja ”parkera” och lyssna till en politikers svada. Vi har därför under de senaste åren emellanåt fått ta del av närmast patetiska försök från politikerna att tala publikt – inte så sällan med hjälp av en särskilt preparerad sparringparter som får representera folket. Kort sagt, medborgarna vill åka hem. Vill de alls ta del av politikernas budskap, så slår de på dumburken. Teve garanterar genom att stå för sållningen, att medborgare med tidsbrist kan få lyssna till de viktiga debatterna. Verkligheten finns inte längre därute utan först och främst i teve, det vill säga hemma. Bokstavligt talat möter medborgarna politikerna på hemmaplan.

Det är i hemmet som föraktet föds. Här, tillbakalutad i bästa snurrfåtöljen kan medborgaren kritiskt lyssna till vad politikerna egentligen säger. Den som lyssnar har alltid ett överläge gentemot den som talar. Någon gång fungerar magin – medborgarna kan trollbindas av de stora debatterna strax innan ett val. Men alltför ofta kommer politikern till korta. Anledningarna är flera.

Det är ohyggligt svårt att tala till ”bönder på böndernas språk” och samtidigt få respekt från de professionella, att smälta samman politikens båda språk till ett enda. Det var just detta Ian Wachtmeister och Bert Carlsson prövade med Ny Demokrati. Först vann de, därför att de talade så att folk begrep. Men priset var hård kritik från politikerskrået och journalister som var vana att tolka det gängse politiska språket. Klyftan mellan Ny Demokratis utfästelser och vad de skulle vara i stånd att göra blev helt enkelt för stor. Detta upptäcktes omgående av yrkespolitiker och sedan var det bara en tidsfråga innan de hade skjutit Ny Demokrati i sank. Sverigedemokraterna har en helt annan ambition att lära sig politikernas ”backstagespråk”. Om de klarar att bli accepterade som legitimt av de andra politiska partierna, så räknar de också med att slippa den offentliga skändningen. Ännu tyder ingenting på att de kommer att lyckas. De kan förmodligen bli Sveriges största politiska parti utan att övriga partiledare inser att det inte handlar om rasism eller nazism.

Fungerar inte böndernas språk bland professionella politiker, så gäller också motsatsen. Det professionella politiska språket gör inte någon lycka i livsvärlden, inte bara därför att det är tunt, byrå- och teknokratiskt samt instrumentellt, utan också därför att det helst vill slippa att göra utfästelser. Trovärdiga politiker kan inte lova runt och hålla tunt – då får de inte behålla sina ämbeten. Men de får heller inte lova mer än det som låter trovärdigt. De befinner sig i den tidigare beskrivna Moment 22-situationen: för stora löften blir lögner och för små löften är liktydigt med skitprat.

För den politiker som vill stanna kvar vid makten, hur ser denna i grunden olösbara ekvation ut? Svaret är att presentera sig som ”vanliga människor”, på gott och ont, men givetvis mest på gott. Via teve placerar politikerna sig i medborgarnas livsvärldar och där försöker de skickligaste bland dem att framstå som människor av samma sort som medborgarna. En statsminister som tror att det är folkligt dansar gärna med kossan Doris i teve.

Vanliga människor har inte så förfärligt mycket betalt och heller inte mycket makt. De får inte ha alltför mycket makt. En nordisk politiker i teve-åldern strävar därför efter att, parallellt med maktutövningen, ge sken av att denna makt inte är så stor som den ändå är. Likaså försöker han eller hon att via sin livsstil markera sin vanlighet. Den politiker som lagar sin egen frukost i teve kan skörda större politiska poänger på detta än på att rösta rätt i viktiga nationella frågor. Svenska politiker undviker att åka Rolls Royce och vill inte bo i slott eller palats – inte därför att de är mer etiskt högstående än kejsare och kungar utan därför att detta underminerar deras positioner. När de på skattebetalarnas bekostnad flyger privatjet, så är det absolut inte något som bör lyftas fram på den offentliga scenen. Däremot, om någon politiker skulle få för sig att ta bussen, ja då är det fint om media förevigar händelsen.

Det verkligt absurda inträffade när Staten inredde Sagerska palatset till bostad åt statsministern och tvingar honom att av säkerhetsskäl att bo där, samtidigt som skattemyndigheten ska göra en bedömning av hur denna ”förmån” skall beskattas. Längre i förnekelsen av Statens högsta ämbete är det knappast möjligt att gå.

Med förtjusning läser medborgarna sådant skvaller från Rosenbad, som visar att även innanför maktens murar står svenska politiker i lunchkö tillsammans med övrig personal. De dricker inte champagne ur förgyllda kristallglas utan enklare bubbel ur plastmuggar av engångstyp. För att låna ett synsätt som omhuldats av finanssläkten Wallenberg, så blir det viktiga inte att synas utan att göra, med det tillägget att till slut får inte ens görandet synas, utan det som skall visas utåt för medborgarna, det enda acceptabla, är bilden av politiker som vanliga hyggliga människor – utan prål och med rena kalsonger; och absolut inga skelett i garderoben.

Transformationen av ledaren från gud till människa är fullbordad och föga glansfulla politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven kan därför inte bara nå maktens krön i Sverige, utan också hålla sig kvar där. Hade de presenterat sig själva som maktpersoner av Saddam Husseins eller Mitterands typ, så hade de med den svenska demokratins spelregler varken kommit fram eller kunnat stanna kvar.

Dessvärre, genom ett försiktigt och undanglidande språkbruk, genom att inte göra makten glansfull och synlig, så blir de också tacksamma måltavlor för medborgarna, som uppfattar dem som svaga (återigen demokratins moment 22). Frågan är för övrigt om de inte faktiskt är svaga? Om ett våld av det slag som nu ruinerar Syrien, Afghanistan och Irak slipper loss i Sverige, kan vi då lita på att de har kraft att stoppa det? De har inte klarat att stoppa massinvandringen. De har inte ens velat förstå att det är en sådan som pågår, trots att den utspelat sig framför deras ögon. De har inte heller kraft att stoppa de rumänska och albanska tiggarnas invasion av svenska tätorter. Därmed är vi tillbaka där jag började detta resonemang: medborgarnas förakt för landets politiker är ett resultat av deras svaghet. De gör inte sitt jobb. De skyddar inte det svenska reviret och de förstår inte att sätta medborgarnas intressen i första rummet. De förstår inte ens att dra en gräns mellan de människor som de politiskt representerar och andra människor. De säger att vi inte ska göra skillnad mellan ”vi och dem”. Emellertid de har blivit valda just att göra den typen av val. Därmed har de gjort sig förtjänta av medborgarnas förakt. Med råge.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.