Om resistens

house

För några dagar sedan tog en kvartssekellång vänskap slut, inte med en konflikt utan med en uppgiven suck. Hon och jag har varit parhästar i tre stora forskningsprojekt, vi har föreläst tillsammans på flera universitet, i Sverige och runt om i Europa. Till och med i Perth i Australien (Det är inte Trosa som är världens ände). Vi har haft kontinuerlig mailkontakt med varandra så länge den möjligheten funnits. Nu är det över. Jag tycker om och uppskattar henne, men vi har blivit främmande inför varandra. På olika sätt har jag försökt övertyga henne om att den politiska korrektheten försatt Sverige i en allvarlig situation, att vi närmar oss en katastrof och att vi delvis redan befinner oss där. Men nej. Hon har svarat att Sverige är ett bra land, inget särskilt håller på att gå snett och att allt minsann inte heller var så bra i gårdagens Sverige. Sveriges största problem är nog att vi inte behandlar våra invandrare tillräckligt väl.

När jag skrivit att hon är vilseförd har hon irriterat men ändå tålmodigt svarat att hon inte alls är vilseförd utan ”vi som är liberaler värdesätter öppenhet, mångfald och solidaritet med dem som har det sämre”. När jag morrat att så opersonligt får man inte skriva till en mångårig vän, man får inte sätta näsan i vädret och rabbla principer, så svarar hon

Jag sätter inte näsan i vädret, jag har bara en annan uppfattning av vad som är ett gott samhälle. Och jag vistas på samma planet som du. På den planeten finns människor med tilltro till andra, tilltro till de folkvalda och till en fri press. Och så finns det andra som misstror, mycket ledsamt att du säger dig tillhöra dem. 

Hon skriver också att Sverige är ett land där alla fritt kan säga vad de vill, utan att riskera att få sparken. Hon borde minnas att min forskning hindrat mig att få tjänster och forskningsanslag jag sökt. Det har alltså inte handlat om diverse åsikter utan om hårdvaluta, yrkeskunskaper. Men det har hon antagligen glömt, eller så är det en fråga för sig. Jag påminner henne inte, eftersom jag inte vill framstå som en rättshaverist.

När jag skriver att nationer som går i graven tar demokratin med sig, så borde det vara en tankeställare. Hon skulle kunna svara att den tanken har hon aldrig tänkt och att det vill hon absolut inte, att demokratin ska försvinna. Hon skulle också kunna svara att det inte är sant och söka förklara för mig varför jag har fel, men inte det heller. Hon svarar istället att hon avskyr nationalism och betraktar sig som en världsmedborgare.

Jag genmäler att vill hon se sig som en genomsnittlig världsmedborgare, så väntar ett liv i misär. Det är nämligen den normalitet som gäller för en majoritet av de människor som bebor denna vår värld. Hon borde inse att hon lever ett ytterligt priviligierat liv och att till de privilegierna hör möjligheten att kalla sig själv för världsmedborgare. Det låter bra, obegränsat och vidsynt. Att säga att man har en provinsiell syn på livet och delar världsbild med alla de andra byborna i Fjuckby (eller var man nu bor), det har inte alls samma ”impvärde”.

Jag attackerar henne, förtvivlad över denna försvarsmur. Hon värjer sig men slår inte tillbaka utan accepterar mig som jag är. Hon nöjer sig med att konstatera att vi har olika politiska ”åsikter”.

Jag har försökt tala om för henne vad som händer med Sverige. Konkret om skolan, om mediernas lögner, om invandringens kostnader, om arbetslösheten bland invandrarna, om kriminalitet, om övergrepp mot kvinnor, om bilbränder och no-gozoner. Hon skulle kunna svara att bilbränderna är hälften pojkstreck och hälften försäkringsbedrägerier. Då hade hon, precis som jag, sökt förklaringar. Men det sker inte. Hon är inte vetgirig och hon vill inte se denna problematiska verklighet. Det finns nämligen en risk med det, att hon slutar att se folk som bor i segregerade och så kallade utsatta förorter som offer. Om hon erkände att de bar ansvar för sina handlingar så skulle de ju bli medskyldiga till så mycket som är dåligt i förorten: hedersförtryck, kriminalitet, våld och bråk mellan olika etniska grupper. Då skulle frågor infinna sig, som varför inte bilbrännarnas föräldrar tar sina telningar i örat. Förstår de inte hur man ska uppfostra sina barn i Sverige, för att de ska bli goda och lojala medborgare? Och försäkringsbedragarbilbrännarna, vad är det för några? Är det invandrare som är kriminella?

Det finns en spärr som hindrar henne från att söka besvara frågorna, från att erkänna att frågorna ens finns. Man skulle kunna kalla den för offerspärren. Jag är väl förtrogen med den i ett annat sammanhang, nämligen när det gäller romer och kriminalitet. I dag har DN på första sidan larmat om att ett trettiotal ligor ägnar sig åt att lura, råna och stjäla från åldringar. Men de säger inte att det pågått i många år och att det handlar om en inkomstkälla för romer. För alla som vill hjälpa romerna, från ministernivå och neråt, gäller att romerna är offer. Därför ska de bemötas med statlig ångerfullhet och ekonomiska satsningar. Deras kriminalitet får aldrig föras upp på den agendan. Romerna protesterar givetvis inte. Den svenska flagellantismen passar dem finfint.

Det är så svårt för mig att acceptera att hon inte ser vad som hänt och händer med Sverige. Jag har skrivit till henne att hon är den blindaste bland alla mina närstående och vänner. Antagligen är det sant. Därför förstår hon mig heller inte, när jag frågar henne varför hon vill lämna över detta svenska konkursbo till sina barn. Vilket konkursbo? Sverige är inget konkursbo!

Det där med åsikter är centralt. Hennes åsiktspaket är ett borgerligt normalpaket. Eftersom varken medierna, arbetskamraterna på den myndighet där hon arbetar, eller hennes vänkrets tänker annorlunda än hon, så kan hon vara trygg med sina liberala värderingar. Hon tillhör dem som vill andra människor väl, naturligtvis också invandrare. Det är jag som kört av vägen, inte hon. Nå, det kan hon väl tolerera. I ett samhälle som vårt tillåts ju olika åsikter. Hon tycker si och jag tycker så, det är inte mer med det. You say tomato, I say ketchup. Let’s call the whole thing off!

Så slår det mig plötsligt. Pudelns kärna träffar mig mitt i planeten! Hon vill inte veta. Hon är som min hund när jag klipper klorna på henne. Det är bland det värsta som kan hända. Rädd blundar hon och stoppar huvudet mellan mina ben. Hon vill absolut inte se, hon förtränger det som pågår. Ett förhållningssätt som kan kallas för Våga vägra verklighet. Efteråt får hon Frolic och är snart glad igen.

Mina ”åsikter” är verklighetsrefererande och jag bryr mig egentligen inte så mycket om, ifall det är den politiska höger- eller vänstersidan som kavlar upp ärmarna och börjar lösa problemen. Som en av mina mailkontakter skriver:

En kollega sa till mig för många år sedan att en trist konsekvens av propagandan och den offentliga lögnen är att den alienerar i grunden sansade och på intet sätt politiskt extrema människor som du och jag. Han hade alldeles rätt. Jag är snart benägen att stödja vilken fascist-nazist som helst om denne skulle kunna få slut på det pågående vansinnet.

Här finns en skärningspunkt. De politiskt korrekta medmänniskorna refererar inte till verkligheten, de refererar till hur man ska tänka och vara för att bli accepterad i sin vänkrets, bland sina arbetskamrater och på den offentliga scenen. Medan jag arbetar på att försöka se världen som den är, så har pk-folket en annan utgångspunkt. De har ersatt världen som den är med världen som den borde vara. De håller rätt på vad man ska tycka, som en god medborgare och medmänniska. De förlitar sig på att den information som politiker och journalister lämnar i allt väsentligt är relevant, hederlig och korrekt. De behöver inte bry sig om hur det går för Sverige. Sådant sköter ju politiker och myndigheter om. Som skattebetalande medborgare har de både rätt och möjlighet att stå vid sidan och titta på. Om det krävdes en särskild insats från dem, så skulle de anvariga se till att de fick veta det. Det finns alltså ingen anledning att tro att någon ko har traskat ut på på isen.

Min förra vän och arbetskamrat vill inte veta vad som händer i verkligheten. Hennes invändningar är inte verklighetsrelaterade utan principiella. Om man vill vara en god person, ska man inte resonera som jag. Jag befinner mig på förbjuden mark, på ondskans revir. Därför gör hon inte ens en antydan till att vilja pröva sanningshalten i mina påståenden. De politiskt korrekta behöver den politiska korrektheten som ett gemensamt trossystem, en sekulär variant av alla de trossystem som följt människan genom hela hennes kända existens. Den politiska korrektheten är murbruket mellan stenarna i en tankekatedral som annars aldrig hade klarat verklighetens hårda vindar. Det gäller också för Henrik Schyffert, när han i gårdagens nummer av DN säger:

Jag är en politiskt korrekt person. Den korrektheten är sund, den tvingar en att tänka i nya banor, att inte försöka få enkla skratt genom att driva med sexuella eller rasistiska fördomar, utan i stället tänka ett varv till för att inte cementera dem.

Som driven komiker vet antagligen Henrik Schyffert att humor bygger på distanseringar och oväntade infallsvinklar, inte på blindhet utan tvärtom, på ett alternativt seende. Länder där det politiska förtrycket är starkt utvecklar svåråtkomliga subversiva satirkulturer. Polen under det sovjetiska väldet är paradexemplet. Fick Polens intellektuella inte yppa sin kritik, så gjorde de det i alla fall, på ett sätt som formellt var otadligt. Med skrattarna på sin sida.

Henrik Schyffert vill inte vara subversiv. Han vill inte attackera några offergrupper utan säga det goda och det rätta. Politiskt korrekt humor? De politiskt korrekta kommer att tycka att han är rolig, därför att de vet att det han säger är roligt på ett korrekt sätt. Jag misstänker att Henrik Schyffert inte kommer att få mig att dra på smilbanden. Nå, jag har egentligen alltid tyckt att han var den som var tråkigast i Killinggänget. Hos honom finns en arrogans som inte ens den politiska korrektheten klarar att dölja. Politisk korrekthet är kanske hans försökt till besvärjelse mot det förakt han hyser mot alldeles vanliga människor, sådana de nu på gott och ont är? Politisk korrekthet är alltid en strategi för att hamna i överläge.

Det som är gemensamt för dem som bär upp PK-Sverige är att de räds verkligheten. Jag har vid några tillfällen beskyllt dem för att vara kunskapsresistenta, något som också andra dissidenter noterat och fört fram. Det är naturligtvis våldsamt förolämpande, det går inte hem. Jag har sett att några bland pk-isterna hävdar att det är vi invandringskritiska som är faktaresistenta, enligt det barnsliga receptet ”den som sa’t han va’t”.

Faktaresistent är fel ord i sammanhanget. Det är inte fakta vi är resistenta emot. Vi suger i oss fakta och vill diskutera det som händer med vårt land. Vi är resistenta mot folk som tror att de vet bättre när de i själva verket är bedragna, hjärntvättade. Vi är resistenta mot lögner, mot propaganda. Sedan, jag borde inte visa svaghet och erkänna, men det är så här: Resistenta är vi inte, inte alls. PK-lögnerna träffar oss ända in i märgen, tränger in i hjärtedjupet. Vi är inte resistenta. Vi är förtvivlade.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.