Om resistens, läsarkommentarer

truth
Att inte vilja veta, att avstå från att söka kunskap och tacka nej till information var ett fenomen som vi invandringskritiker blev varse redan på 90-talet. På arbetsplatser, på fester och på gator och torg. I början var vi många som trodde att det rörde sig om en kunskapsfråga och att opinionen skulle vända ju mer fakta och statistik som blev tillgängligt och känt. Efter ett tag växte insikten fram att vi diskuterade med människor som var ointresserade av och till och med förnekade fakta. Som tackade nej till information. Som absolut inte ville veta. Förmodligen ryggade många tillbaka inför tanken på vilka konsekvenser det skulle få om man lämnade flocken och blev en självständigt tänkande individ.

Så där har det rullat på under decennierna. Bekvämlighet och fredagsmys framför teven har prioriterats, alltmedan landet har sjunkit allt djupare ned i fördärvet. Man har älskat lögnen mer än sanningen. Någon form av brytpunkt måste rimligtvis finnas, när även vardagen blir så outhärdlig och besvärlig att det helt enkelt inte är möjligt att blunda längre. Men det tycks sitta långt inne.
Apropå din bekants häpnadsväckande påstående om att man inte riskerade sitt jobb för sina åsikter skull så skulle ett enda telefonsamtal till Rickard Jomshof, partisekreterare i SD, ha kunnat ta ur henne i den villfarelsen. Han fick sparken från fyra lärartjänster på grund av sitt engagemang i SD.

***

Västvärlden lever i en ideologisk atmosfär där saklig kritik inte är ett alternativ. Vi får, förment, en uppdelning i en arme av rättfärdiga och en ondsint opposition. En favorittanke som jag har är hämtad från ”evolutionstänkandet” är att kvinnor är beroende av trygghet och därför vill tillhöra den sida som är etablerad. De vill också vara kvinnliga, det vill säga omvårdande. Vi män är istället försvarare och har som uppgift att hålla samman gruppen. Detta är den biologiska bakgrunden och varför skulle detta inte ha genomslag även idag? Din väninna och kollega vill med ett sådant perspektiv inte ställa sig på barrikaden. Hon vill tillhöra det trygga samhället där hon får skydd och kan leva ut sitt kvinnliga behov av att ta hand om, vårda och värna. Motsvarande rabiata män på etablissemangets parnasser vill försvara henne och den grupp de tillhör. På så sätt kompletterar de varandra. Men så är det inte nu.
Varför är då inte etablissemangets män inte längre intresserade av att organisera sin grupp mot ett framtida elände? Det är väl där vår tids ideologi kommer in. Vi har ju sett att mannens sexualitet och könsroll är i strykklass och orsaken till allt ont. Den kvinnliga rollen, omvårdnadsrollen har blivit det goda. Det är således en ideologi som fokuserar på det individuella kortsiktiga, inte på nation och familj. Hela etablissemanget av politiker och media sysslar bara med dessa frågor.

***

När jag läser delar av innehållet i Läroplanen (som hade kunnat vara författad av en miljöpartist, riktad direkt mot Sverigedemokrater) och ett utdrag från en lärobok om religion (där ett kapitel har rubriken ”Islamofobi” och eleven får veta att det är islamofobiskt att vara motståndare till moskébyggande) inser jag hur kört det är.

***

Det finns förstås en del skillnader mellan män och kvinnor, när det gäller synen på invandrings- och flyktingpolitiken. Många män tänker logiskt och rationellt, medan alltför många kvinnor tänker emotionellt. Det är förödande, åtminstone när det gäller vänsterkvinnor inom politiken. Det finns ingen som helst konsekvensanalys från deras sida vad massinvandringen innebär på sikt. Som att man måste bygga bostäder, sjukhus, infrastruktur, skolor och dessutom anställa kompetenta lärare. Kanske besitter också din före detta vän vissa av dessa egenskaper.

***

För några år sedan läste jag om en svensk före detta FN-soldat, som bland annat verkat i Libanon och sett landet slitas sönder. Han frågade sig hur det var möjligt att ett så fantastiskt land med så många goda människor kunde begå detta kollektiva självmord. Han hittade sex förhållanden som skapade förutsättningar för den libanesiska undergången och ansåg nu att Sveriges situation började påminna om Libanons:

1. Svaga gemensamma nationella värderingar.
2. Svag nationell krigsmakt.
3. Svag nationell polismakt.
4. Extremt god tillgång till vapen.
5. Stor tillgång till droger.
6. Känsla av vanmakt i befolkningen: ”Det är ingen idé att kämpa för ett bättre liv … fogdarna tar ändå det jag skrapar ihop.”

När det gäller punkterna 1–3 ser det verkligen illa ut för Sverige. Vidare är det mycket lätt att skaffa sig både vapen och droger, enligt honom. Punkt 6 är väl fifty/fifty än så länge, men det börjar luta mot mer uppgivenhet. Lägg därtill ett fredsskadat och auktoritetsbundet folk samt ett folk som dryper av konflikträdsla och oddsen försämras ytterligare.

***

Har samma erfarenhet med en av mina äldsta vänner. Vi har inte brutit kontakten men samtalen berör endast teknik – och det är glest mellan samtalen. I det fallet är det jag som tappar sugen av att bara prata teknik. Rent krasst kan jag prata med Google om det är bara enkla fakta jag söker. Jag försökte länge förstå hur han tänkte då han är otroligt snabbtänkt och en av de skarpaste hjärnor jag träffat. De tog mig 10 år att sluta försöka se hur han tänkte. Insåg att likt en bil med helljus på så kan man se väldigt långt rakt fram, men om man inte besvärar sig med att gå ur bilen, så ser man inte bakom stenar och buskar. Ovanpå det så förblindades han av sin egen styrka. Jag är förvånad över att han inte kan se riskerna som hans barn utsätts för.

***

Sedan kommer vi till det komiska, högskolestudierna. En mycket blandad klass, 85 % kvinnor. Både nysvenskar, 2:a generationens invandrare och det bästa av allt, blåögda världsmedborgare som vuxit upp i övre medelklass och medelklasshem. En salig blandning av altruister, kvinnokämpar, antirasister, naiva småstadstjejer som älskar allt, som inte är den svenska normen. Jag är redan klassens konservativa fascist, trots att jag knappt öppnat munnen.
Det är med fasa man ser hur nästa generations myndighetsmänniskor redan är faktaresistenta zombies. Totalt hjärntvättade, det är som att ifrågasätta gud med en religiös människa. Det tar helt enkelt stopp efter ett tag.
Kunskapsnivån på mina kära klasskamrater är bedrövligt låg. De studerar knappt, går på seminarier oförberedda och ”tycker hellre rätt än vad som står i böckerna”. Med risk för att låta som en dinosaurie (det var bättre förr) så handlar det inte om det. Det handlar om insikten att för många så har det blivit allmänt vedertaget att det är enklare och bättre att ”tycka rätt” än att ha erforderlig kunskap.

Det är både kusligt och lite skrämmande att befinna sig i en sådan församling, där all djupare analys och reflektion är som bortblåst. Det spelar ingen roll om föreläsaren uppmanar vår kära klass att vara så objektiva som möjligt, det går inte riktigt in. Det är som att ett dimhölje hindrar orden från att nå fram till merparten av mina klasskamrater. Jag ser Sovjet framför mig. Man har äntligen lyckats avla fram en ny generation zombies som inte alls är fria, tänkande, kritiska och analyserande, en ny generation av byråkrater/altruistiska do-gooders, som tycker rätt. Det hemskaste är verkligen som du säger, och det är min eviga skräck, att det som håller ihop samhället, det vill säga byråkratin, är det som kommer att luckras upp när den här typen av människor är klara om ett par år.

***

Jag ville berätta för dig att jag läser etnologi vid Uppsala Universitet, ett ämne som intresserar mig och som jag vill lära mig mer om. Det finns mycket märkliga saker att berätta om, bland annat att det känns som ren indoktrinering vissa gånger där professorernas egna tankar blir till sanningar. En gång spenderades det 25 minuter av en entimmesföreläsning på att prata om Sverigedemokraterna ”som är ett fascistiskt och rasistiskt parti”. Bara för att ta ett exempel. Men detta kan man ju tycka lite vad man vill om, det är inte första gången jag är på en universitetsföreläsning där den som ska tala väljer att spendera sin tid med att uttrycka vad han eller hon tycker om Sverigedemokraterna. Själv försöker jag ligga lågt med vad jag tycker politiskt, men en sak jag reagerade starkt på var när en av professorerna kom in på dig. Det sades att du var galen, högerextrem och ”en skam för hela yrkeskåren”.  Jag var med på båda seminarierna och samma sak upprepades på båda två.

Sammanställt, redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.