Medierna, prolog

cautionDet finns två huvudprinciper inom politiken. Den ena är att ett samhälle bör satsa på att behålla det som fungerar och skynda långsamt med förnyelsen, enligt receptet ”man vet vad man har men inte vad man får”. Eller: ”Man ska vara rädd om sig så länge man har sig, så man får behålla sig länge”. Det är en politik, som bygger på att vi människor inte har särskilt god kontroll över tillvaron och därför inte bör ta risker med samhällsbygget, om det inte ter sig helt nödvändigt. Framför allt bör vi inte bejaka några experiment som kan göra samhället sämre, eller rent av leder till dess undergång. Det är viktigt att värna om den egna nationen. Medborgarna bör identifiera sig med den och försvara den mot yttre och inre fiender. Detta är klassisk högerpolitik, de priviligierades politik. De ser ingen anledning till att överge ett samhälle som för deras del fungerar bra och ger dem ett gott liv.

Den andra politiska huvudprincipen är att vi istället bör ha ett ideal att sträva efter, en vision av det goda samhället. Det är ett samhälle där alla människor är lika mycket värda och där ingen exploaterar någon eller några andra människor. Det betyder att förändringar måste genomföras, stora förändringar! Behövs det en revolution för att nå fram till detta idealsamhälle, så får vi väl acceptera det. Det finns ingenting som är särskilt bra med det nuvarande samhället, eftersom där finns hiskeliga orättvisor. Detta är klassisk vänsterpolitik och den företräds av människor som vill att de som inte har det så bra, ska få det bättre. Det betyder att de som redan har det bättre bör få det lite sämre. Dock helst inte de själva. De mest hörbara förespråkarna har vanligen sitt på det torra och kan kosta på sig en sådan ”humanism” och förändringsiver. Den nationella identiteten är ett hinder, högerns verktyg för att lura och tämja arbetarna. Vänsterpolitiken utgår istället från klasstillhörighet. Underklassen, de som måste få det bättre, består av arbetare och dessa måste förena sig för att störta de priviligierades samhälle över ände.

Med en forskares perspektiv är det självklart den första modellen som är den bästa. Skälen är flera. Två av dem är att nationen är förutsättningen såväl för demokrati som för välfärd. Allra viktigast är dock att politiken är förankrad i verkligheten, istället för i föreställningen om ett framtida lyckorike. Forskare vet det som nog alla borde begripa, att det inte går att skapa ett jämlikt samhälle. Någon skvader av det slaget finns inte och mänskligheten har aldrig ens varit i närheten av att lyckas med ett sådant projekt. Människan är inte oändligt formbar. Raser (ja, det finns sådana!), kulturer, individer, män och kvinnor varierar, med avseende på intelligens och andra egenskaper. Därför är alla samhällen, utan undantag, hierarkiska system.

Det är emellertid inte höger- utan vänstermodellen som har bäst anseende i Västerlandet. Båda modellerna har i historien gjort skrämmande misstag. Nazismen brukar räknas som högerns stora haveri, trots att nazismen inte var en höger- utan en vänstermodell. Nazisterna var orienterade mot framtiden och ville skapa ett nytt tusenårsrike, om än inte med jämlikhet som ledstjärna.

Vänstermodellens stora haveri är givetvis alla de kommunistiska samhällen som prövats men misslyckats. Den hårda marxismen resulterade i att mer än hundra miljoner medborgare dog, antingen de nu frös ihjäl i Sibirien, svalt ihjäl i Ukraina eller sköts ihjäl i kulturrevolutionens Kina. Kina har omvandlats till något slags totalitär kapitalistisk värld, där medborgarna är hårt kontrollerade och många har arbets- och livsvillkor som ligger bra nära slaveriet. Jämlikhet? Jo tjena!

Kommunismens vackra tankekatedral, med sin mordiska och totalt avskräckande praktik, är lika överspelad som kolonialismen och nazismen. Inte en enda av de kommunistiska lärorna har överlevt som betydande tankesystem. Marxismen är knalldöd, likaså trotskism, maoism och alla de andra ideologiska varianterna. Det finns 23 länder som försökt med den kommunistiska ideologin, misslyckats och förvisat den till historiens skräpkammare.
I dag finns det, utöver Kina, bara fyra stater som påstår att de är kommunistiska: Nordkorea, Kuba, Laos och Vietnam. Därutöver finns det ett land som i praktiken fortfarande är en kommuniststat: Vitryssland. Inget av dessa länder kan i något politiskt sammanhang fungera som förebild. Nordkorea är ett land som vi växlar mellan att beskriva som en av de mest hjärntvättande diktaturer som någonsin funnits, en farlig militärmakt som gång på gång hotar världen och rätt ut: en stollig stat.

Kommunismen må har förlorat världen men likt Fågel Fenix har den på nytt erövrat västvärldens intelligentia. I en moderniserad form dominerar den Sverige totalt. Med genuspedagogik, värdegrundsterror, feminism, massinvandring och mångkultur ska den nya svensken skapas.

Emellertid, det finns en avgörande paradox: kommunismen har visserligen totalkraschat som politisk realitet, men samtidigt muterat och vunnit som tankesystem. Kommunismen må har förlorat världen men likt Fågel Fenix har den på nytt erövrat västvärldens intelligentia. I en moderniserad form dominerar den Sverige totalt. Med genuspedagogik, värdegrundsterror, feminism, massinvandring och mångkultur ska den nya svensken skapas. Allt som finns på den offentliga scenen styrs av vänsterliberaler. De dikterar villkoren för näringslivet, de styr politiken och byråkratin, de debatterar i media, de skriver böckerna, de skapar konsten, de dominerar bland lärare, bland musiker, bland dansare och dagispersonal. Ja överallt!

Denna nya vänster har dragit en skarp gräns mot folket, som den varken tjänar eller längre företräder. Tydligast visar den detta genom sin envetna mobbning av det enda politiska parti som fungerar efter samma recept som gårdagens folkrörelser: Sverigedemokraterna. Och eftersom den dominerande vänstern inte klarar att försvara sitt mångkulturella ideal så uppstår ingen debatt, i den meningen att meningsmotståndare prövar sina argument gentemot varandra.

Den vänsterliberala eliten häller brunfärg över sina meningsmotståndare. Den tvättar språket, detta onda språk från en tid när människor inte visste bättre. Företrädarna bekymrar sig inte över att folket blir hjärntvättat, så länge det blir hjärntvättat på rätt sätt. De värnar inte klassiska demokratiska friheter utan ser till att tysta alla som protesterar. Så länge de kan behålla makten över tanken är allt OK. Och som sagt, oppositionen diskuterar man inte med, utan den smädar man efter bästa förmåga.

Här i Sverige gäller denna pk-tyranni för alla vänsterliberaler. Men moderaterna är också smittade. De insåg att det var vänsterpolitik som gällde och kom för tio år sedan till makten genom att påstå att de var det nya arbetarpartiet. I praktiken betyder det att också de tappat verklighetsförankringen ochkontakten med sina egna historiska rötter. Vi har fått ett samhälle som varken marxister eller konservativa i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig för femtio år sedan. Vi lever i en kapitalistisk värld, som domineras av en i grunden kommunistisk tankegestalt. Sverige är ett vänsterpolitiskt kapitalistiskt samhälle. Det låter perverst, men det är det samhälle vi hamnat i.

Den första och största frågan är, vart tog högern vägen i denna process? Tidigare hade vi ett samhälle där höger- och vänsterpolitik växlade. Varför kastade de verklighetsförankrade högerpolitikerna in handduken?

Ett slags svar är att de båda världskrigen drog undan mattan för nationalismen. Högerpolitikens projekt, att värna nationen och använda den som bas för det medborgerliga identitetsbygget skulle förmodligen leda till ett tredje världskrig. Politiken måste därför hitta en annan framkomlig väg. Inte nationalism utan globalism är det som världen behöver. Frihandel och en överstatlig politik kommer att lyfta världens alla folk till en tidigare okänd nivå av välstånd. FN skapades i den andan, likaså EU.

Vår tid domineras av två politiska fantasier: vänsterns vision av det jämlika mångkulturella samhället och högerns vision av en fungerande globalism, en värld där nationerna har ersatts av överstatliga och transnationella organisationer. Vi har alltså landat i ett samhälle där två motställda politiska krafter drar åt samma håll. Växelspelet mellan historia och framtid, mellan höger och vänster, har upphört. Den politiska högern och den politiska vänstern eftersträvar, om än av olika anledningar, samma framtid: en värld utan nationer. För högern är det en värld där kapital och arbetskraft kan flöda fritt, för vänstern är det ett samhälle där den nationella förankringen inte längre hindrar den globala underklassen från att söka sig ett bättre liv. Höger och vänster sjunger tillsammans sången om mänsklighetens befrielse. Det finns inte något ”vi och dem” och alla är vi lika mycket värda. Vi som inte förstod poängen med att släppa verklighetsförankringen undrar ”Varför hände det här?”

En av de mera intressanta förklaringarna ger en forskare, som jag läser med stor behållning och tidigare presenterat på bloggen, den engelske medicinteoretikern Bruce G. Charlton. I en liten bok som, såvitt jag förstår, är helt okänd i svensk debatt: ”Addicted to distraction” (The University of Buckingham Press 2014) påstår han att den stora boven heter Mass Media, en monolitisk kraft som hjärntvättar oss alla, också politiker och journalister.

På webben påpekas det emellanåt att svenska medier domineras av starka judiska intressen. I systemmedia sägs det helst inte. Det påstås också att det finns globala elitintressen bakom vår tids massmigration. Jag ska inte gå in på frågan men det är Bilderbergare, det är Rotschildare, NWO:are, Soros och Wallstreetare. Utan att gå i clinch med någon konspirationsteori säger Bruce Charlton något helt annat. Det är Medierna (som jag översätter Mass Media till) som totalt tagit herraväldet. I nästa bloggtext ska jag förklara hans synsätt, dock utan att själv propagera för det. Inte så att jag är kritisk, men som den gamle man jag är behöver jag tid på mig för att idissla och smälta för mig helt nya tankar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.