Media

charltonI dag blir det långt och tyvärr inte helt lättuggat. Ändå, jag tror att det är värt besväret att fundera över det analytiska verktyg som presenteras. Även om jag ser svagheter, så har resonemanget högt förklaringsvärde.

I en liten tunn bok med titeln ”Addicted to Distraction”, lyfter Bruce Charlton fram Marshall McLuhans tes från mitten av 1960-talet: Mediet är budskapet (The medium is the message). I övrigt ger han inte mycket för McLuhan, som han menar mest skrev nonsens.

Bruce Charlton skiljer mellan ”massmedia” och ”Mass Media”. På svenska har jag sökt att markera den distinktionen genom att skilja mellan medierna och Media. Det må vara att Media förmedlar sådant som vi gillar och finner nödvändigt, som underhållning, konst och kunskap. Men vi reagerar fel när vi tror att det är innehållet som avgör om vi ska känna oss berikade, upplysta, hjärntvättade och/eller bedragna. För Charlton gäller det att förflytta intresset till Media som form och söka besvara frågan varför Media är så beroendeframkallande.

Media är ett monstruöst socialt nätverk där medierna ingår. Denna text handlar inte om medierna utan om Media, detta hjärntvätteri som utgör vår tids kollektiva medvetande och som får oss att tro att det som trattas i oss är verkligheten, eller åtminstone en relevant representation av verkligheten. Enligt Bruce Charlton är det inte så. Det är inte ens en förvriden verklighetsbild som Media levererar, utan det är något annat, ett alternativ som vi inte kan motstå, utan lockas att flytta in i och stanna kvar i. Charlton menar att ingen undslipper Medias hjärntvätt. Ingen, som inte totalt klippt kontakten står helt utanför. Minst av allt det journalistiska prästerskap som sköter maskineriet, som ser till att Media har kvar kontrollen över det kollektiva medvetandet.

I begreppet Media innefattar Charlton all tekniskt förmedlad information och kunskap. Det är en gigantisk värld. Där finns såväl Holly- som Bollywoods filmindustri, litteraturen, Main Stream Media och Sociala Media. Den där gränslösheten stör mig. Jag vill gärna urskilja skön- och facklitteratur som egna kategorier. Dessutom vill jag skilja mellan den politiska korrekhet som etablerade medier förmedlar, och det ytterst svårcensurerbara flöde som finns på sociala media. Men ok då, tills vidare accepterar jag Charltons generösa definition.

Således, när jag sitter på bussen och läser den respektabla morgontidningen befinner sig min kropp i verkligheten men mitt medvetande har flaxat iväg till Medias värld. Det gäller också för den tonårstjej som sitter i samma buss och använder telefonen för att surfa runt på Fejan. Mentalt har vi flytt den verklighet där bussen brummar på och där vi ockuperar varsitt säte – en av oss idisslande ett tuggummi, den andre med lite ont i ryggen. Gemensamt för oss båda är att vi distraheras av Media. Det är det som titeln på Charltons lilla boken syftar på.

I verklighetens värld är vi närvarande med kropp och själ och vi relaterar till det som omger oss med våra sinnen. All information har bestämda avsändare och mottagare. Vi kan fly eller förtränga verkligheten, låtsas att den inte finns, men vi lämnar den först när vi dör. Media är något helt annat. Där är inte ens döden en avgörande händelse. Shakespeare och Mozart lever fortfarande – för att inte tala om Jesus.

De mediaberoendes hjärnor är uppkopplade till Media, där kommunikationen flödar i alla riktningar. Den som avstår från den världen, som håller sig utanför, hamnar också ohjälpligt utanför gemenskapen, därför att alla viktiga tankar, identifikationer och gemenskaper löper och filtreras genom Media. Precis som fisken simmar i sitt vatten, så simmar vi i Media, ett för oss så gott som osynligt och förbluffande självklart medium.

McLuhan och Charlton hjälper, eller kanske snarare tvingar, oss till att ställa oss utanför och upptäcka detta medium, som så motståndslöst tar oss i besittning. De gör det möjligt för oss att ställa frågor om hur Media fungerar och vad Media gör med oss. Till skillnad från fiskarna och vattnet, så är Media inte vårt naturliga ”vatten” utan något som vi skapat åt oss själva. Därför måste vi fråga: vad har Media för konsekvenser för vårt tänkande och vårt sätt att fungera?

Den första och viktigaste iakttagelsen är att Media transformerar all kunskap till åsikter. Media skiljer inte mellan sanning och lögn. Sanningen är en trosfråga, något som kan finnas eller inte finns. Alla har rätt till sin egen sanning. ”Opinionated Relativism”, som jag vill översätta till åsiktsstyrd relativism (inte åsiktsrelativism) är ett begrepp som Charlton kommer tillbaka till flera gånger, som ett av Medias karakteristika. Det betyder att åsikter ständigt serveras och framställs som viktiga. Det skulle kunna tolkas som att sanning inte är särskilt viktigt för Media, men så är det inte. Det är tvärtom. Sanningen – eller kanske snarare sanningar – är oerhört viktigt för Media. Åsikter hanteras som sanningar och betyder allt. Ta mångkultur som exempel. Åsikten, och således sanningen, är att mångkultur är av godo. Att detta i den verkliga världen bevisligen inte är sant är irrelevant för Media, därför att Media hanterar inte verkliga sanningar utan mediasanningar, vilket är något annat.

När jag exempelvis påpekar att Katarina Taikon ansåg att romernas tid var över och att det bästa vore om de assimilerades så snabbt som möjligt, så är detta ointressant i Media. Där behövs hon som någon att sätta helgonglorian på, en försvarare av den romska minoriteten. Vad jag har att säga om Katarina Taikon spelar ingen som helst roll. Det är inte mediarelevant.

Frågan om media är vänstervridet är felaktigt ställd, därför att den antyder att det skulle kunna vara på något annat sätt. Bruce Charlton säger att Media är detsamma som vänster och det har Media varit åtminstone sedan 1960-talet. Det är inte så att vänsterpolitiker påverkar Media och styr till vänster utan vänsterperspektivet kommer inifrån Media, det är Medias hjärta, om nu Media har något hjärta förstås.

Bruce Charlton menar att Media genom att ständigt hålla revolten vid liv, är en arvtagare till den politiska vänstern. Han kallar Media för Den nya vänstern, vilket i sin tur kan översättas till politisk korrekthet. Medan den gamla vänstern satte ekonomin i fokus för sitt intresse – marxismen är en ekonomisk teori – så är den nya vänstern i praktiken indifferent till ekonomi. Den är istället upptagen av identitetspolitik, mänskliga rättigheter, ekologiska frågor, antirasism, feminism och förespråkar alla former av sexuella revolter. Denna nya vänster har bytt sida, Den vänder sig mot de infödda manliga arbetarna och företräder kvinnorna, den väljer etniska minoriter framför majoriteten, arbetslösa framför arbetande, de ekonomiskt inaktiva framför dem som kutar runt i produktionens ekorrhjul och de nyanlända immigranterna framför de infödda. Så ser det ut just nu, men det är en riktning som kan förändras. I morgon är det några andra som måste få Medias support. Observera att det inte handlar om tolerans. Det handlar heller inte om godhet utan om dagens mode. De som stöds för tillfället får stödet reservationslöst och någon opposition finns det inte utrymme för.

Men då är ju inte Media alltid vänster, tänker jag. Media kan väl lika gärna vara politiskt höger i morgon. Att Media så tydligt är vänster i dag måste ha sin förklaring. Säger inte Bruce Charlton här emot sig själv? Han skriver ju att det inte finns någon politisk riktning, att Media är nihilism, och ändå är Media vänster. Det går väl inte ihop?

Men det gör det. Bruce Charltons förklaring är att klassisk högerpolitik hyllar beständiga värden. Det är religionen, det är det sköna, det är nationen, det är traditionella hierarkier och framför allt håller sig högern med ett oproblematiskt sanningsbegrepp. Högerpolitik är verklighetsförankrad. Vänsterpolitik är möjligen förankrad i ett framtida ideal, men i grunden i en samhällsmodell som inte är realiserbar. Med denna distinktion mellan höger och vänster, så kan Media inte förankras i någonting beständigt. Medier kan vara höger och är det i viss utsträckning, men inte Media. Nihilismen är en grundförutsättning för dess existens. Det är också förklaringen till att Media vänder sig mot den gamla vänsterrörelsens värden och institutioner. Fackföreningar, politiska partier, klassolidaritet och planhushållning är med nihilism oförenliga förhållningssätt. Media går emot alla beständiga värden. Eftersom dessa befinner sig till höger, så måste Media ”vänsterfungera”. Normkritik, som en form av praktiserad nihilism, har sin plats i denna värdsbild. Syftet med normkritik är inte att frilägga sanningen utan att relativisera den. Normkritik handlar om att skapa en klyfta mellan empiriska fakta och tolkning.

Den gamla vänstern ville bygga ett paradis på jorden – Utopia. Och sedan, ja det fanns inget sedan, då var man framme vid målet. Den nya vänstern har inget egentligt Utopia utan gör revolutionen permanent. Det som finns är en relativism som hanterar sanningar som åsikter och därför saluför någonting meningslöst.

Med Medias perspektiv är verkligheten något som skapas, inte något som upptäcks. Media är en låtsasvärld, en konstruerad värld. Inte desto mindre är Medias värld sedan åtminstone ett halvsekel tillbaka normaliteten. Verkligheten är sidospåret, som i Medias värld kan ha ett särskilt namn, IRL – In Real Life.

Media har ingen egen funktion, som bestämmer dess storlek eller tillväxt. Det kan därför bli precis hur stort som helst. Media har ingen avsikt med den egna existensen. Media vill ingenting med oss och även om där finns såväl konspirationer som konspirationsteorier, finns det ingen som styr Media. Media är den sociala institution som har makten i vår tillvaro, men den har det inte på samma sätt som en kung, en president, en kyrka, en diktator eller ett politiskt parti. Media styr heller inte på något särskilt sätt, exempelvis genom demokrati eller diktatur. Media härskar genom att kolonisera vår gemensamma mentala värld.

Media förnekar alla transcendentala värden som godhet, skönhet, heder och sanning. Det finns inget som är gott, vackert eller sant i sig. Media förstör allt som ger livet mening, alla avsikter och relationer. Media alienerar oss från verkligheten, får oss att förakta oss själva och gör oss ensamma. Som sådana suger vi i oss av förströelser, distraktioner, glimrande njutningar. Media får oss att glömma bort oss själva, att lämna verkligheten. Det betyder att Media till sitt innersta väsen är något destruktivt och ont. Bruce Charlton påstår att Media är en nihilistisk kraft. Media tror på ingenting och hyllar ingenting. Eller hyllar vad som helst, därför att det spelar ingen roll. Allt är lika mycket eller lika lite värt i Medias fantasivärld.

Media är nihilism, det finns ingen kärna i media. Däremot finns det moden och positioneringar, vilka alltid är tidsbundna och ersätts av något annat. Eftersom nihilism är tomhet – människor har inga medfödda egenskaper och det finns inga varaktiga värden – måste det hela tiden till nya stimulantia för att livet ska vara värt att leva. Konsumtion blir lösningen och för att konsumtionen ska kunna hållas igång, så måste tillvarons alla ting och tankar ständigt förändras. Det viktiga är inte att de förbättras utan att de förändras, att de framstår som nya, fräscha och attraktiva. Framför allt nya. För att slippa från den tomhet som Media skapar i oss söker vi tröst och förströelse hos Media. Det blir alltså en destruktiv cirkelprocess, där vi blir alltmer upptagna och beroende av det som Media erbjuder.

Eftersom det inte finns några värden så behövs det inga förklaringar när media påstår att äktenskapet, en bilmodell eller någon annan företeelse är passé. Det gamla var ingenting värt och det nya är heller ingenting värt, inte i någon absolut mening, så förnyelsen är inget problem. Media vrider tillvaron tillbaka, eller kanske framåt, eller åt sidan. Vad spelar det för roll? Blir den bättre så är det på det sättet, blir den sämre, ja då är det på det sättet. Huvudsaken är att Media tillförs ny energi, ett ständigt vattenflöde på sin kvarn. Vad som helst duger, precis vad som helst som kan exploateras, förvrängas, förstöras. I långa loppet är Media alltid mera destruktivt än kreativt, eftersom destruktion är snabbare, enklare och intresserar oss mera än skapelsen.

Media förser oss med så gott som allt det material, de ”fakta” och ”förklaringar” vi relaterar till varandra med. Det är viktigare och mer intresseväckande att berätta om en upplevelse hämtad från Media – kanske en film vi sett eller musik som griper oss – än om våra egna erfarenheter. För den som loggar ut ur Medias värld så finns det obetydligt med utrymme kvar. Där finns det inte mycket som jag kan säga till andra människor, inte mycket som vi kan diskutera och ha olika uppfattningar om. Verkligheten, när den inte genom en eller annan kris särskilt påkallar vår uppmärksamhet, är tråkig, irriterande och lite konstig. Framför allt är den privat. Utanför media finns det nämligen ingen gemensam värld. Personliga erfarenheter är inte mycket värda. Det kan rentav vara så att de är farliga. Utanför Medias värld finns ingenting reglerat. Det är där psykopaterna och galningarna håller till. Där finns de föraktliga. Detta är grunden för det förakt för folket som de mediainfekterade odlar. För dem framstår vanliga människor, de som mest lever i verkligheten som korkade, som trash. Eftersom Media har företräde och verkligheten är underordnad, så är också ”verklighetens folk” av sekunda kvalitet.

I Media använder vi visserligen syn, hörsel och känsel, men inte alls på samma sätt som i den verkliga världen. I Medias värld är vi antingen inkopplade eller urkopplade. Media är ett socialt system, med sina egna regler. Luke Skywalker och Stefan Löfven finns där sida vid sida, med det tillägget att Luke Skywalker är ojämförligt mer betydelsefull. Media pekar inte ut den ene som mer verklig än den andre. Eller ta en samhällshändelse som tarvar en kommentar. Den kan lika gärna ges av operasångare eller en komiker som av en professor i statskunskap. Kanske komikern är mer attraktiv därför att hans cred är större. Inte i den verkliga världen men i Medias värld. Där är verkligheten rätt ointressant, ingenting som är värt besväret att ta spjärn mot. Eftersom verkligheten inte är särskilt betydelsefull kan den hanteras lite hur som helst.

Media är det mest kraftfulla som mänskligheten skapat och denna kraft vill ingenting särskilt. Den är tom. Värden och mening är färskvaror. I Media kan alla människor vara lika mycket värda. I verkligheten är det omöjligt, men det spelar ingen roll. Det är Media som styr och där finns inga sanningar. Om värde är en felöversättning av engelskans dignity och att det borde heta värdighet, vad spelar det för roll? I morgon är det ändå något helt annat som gäller. Ingenting, absolut ingenting är beständigt.

Man kan säga att Media framgångsrikt låtsas som om verkligheten inte finns men det är inte detsamma som att Media besegrar verkligheten. Verkligheten är trots allt verklig, medan Media är en fantasi. Media leder till undergången, inte i fantasin men i verkligheten. Media får verkligheten att ”slå tillbaka”. Vi har sett det i Sverigedemokraternas framväxt, vi har sett det i Brexit och nu senast i Trumps seger. Medias hjärntvättade elit, i synnerhet det journalistiska prästerskapet gråter, larmar och gör sig till, men det hjälper inte. Folkomröstningar är förmodligen det enda effektiva vapen verkligheten har, i sin kamp med Media om makten. En regering kan inte besegra Media men i en folkomröstning kan folket besegra Medias funktionärer. De hjärntvättade tvingas sträcka vapen, vilket inte är liktydigt med att Media besegrats. Det finns kvar och kommer i längden att vinna, eftersom det inte går i clinch med ”Trumpisterna” utan på lite sikt äter upp dem.

Vi får inte skilja på vi och dem – sådant kan man säga i Mediavärlden. I den verkliga världen är ett sådant påstående vansinnigt, helt enkelt en omöjlig uppmaning. Därför kan man använda den typen av dogmer, som en diagnos på människor som förlorat fotfästet i den verkliga världen, den där sanning och lögn är reella bedömningskriterier.

Media har ingen moral, men levererar moral. Eftersom det inte är fakta och sanningar som saluförs utan åsikter, så är det ett enda stort moraliskt spel som pågår. En ständig moralisk revolution. Ju större och kraftfullare Media växer sig, desto mer vrids grundperspektivet åt vänster. Media arbetar med språk, och detta språk måste därför tvättas på essenser. Det är så det politiskt korrekta språket föds. Det är ett rent instrumentellt språk. Det ska inte referera till verkligheten utan till Medias värld, en nihilistisk värld, där alla har åsikter. Vi får inte skilja på vi och dem – sådant kan man säga i Mediavärlden. I den verkliga världen är ett sådant påstående vansinnigt, helt enkelt en omöjlig uppmaning. Därför kan man använda den typen av dogmer, som en diagnos på människor som förlorat fotfästet i den verkliga världen, den där sanning och lögn är reella bedömningskriterier. Människor som säger att alla människor är lika mycket värda är mycket sjuka, men de vet så gott som aldrig om det. De blir arga när man påpekar för dem att deras åsikter inte tål att konfronteras med verkligheten. De blir tysta, men behåller makten. Det kan de göra därför att de har Media bakom ryggen.

Det moderna livet i utvecklade länder är totalt impregnerat av Media, som tar allt mera tid, mera energi och mer av allas vår uppmärksamhet. Det har gått så långt att Media i de flesta människors liv är viktigast av allt. Media förser oss med gemensamt diskussionsmaterial, något att förhålla oss till. I bästa fall fungerar Media som en förstärkning av verkligheten, en förstärkning som går i alla riktningar. Det sanna blir sannare, det falska blir falskare, det hemska hemskare etc. Det är en drog som får verkligheten att bli till något blekt och tråkigt. Via media får vi alla tillgång till något som är ojämförligt mer lockande och förföriskt än verkligheten.

Livets innehåll blir inte det vi själva upplever utan det som vi serveras via Media: ett gigantiskt system av inbördes sammanhängande kommunikationer. Par, syskon och nära vänner kan bli ovänner i den verkliga världen, därför att de krockar i Medias värld. Det är fullt möjligt att ett äkta par som aldrig träffat vare sig Donald Trump eller Hillary Clinton, aldrig varit i USA och nätt och jämt klarar sig på engelska, blir så oense om dessa politiker att de inte längre går för dem att leva tillsammans. De kraschar i sin verkliga värld på grund av att händelser, som de helt saknar inflytande över, når dem i Medias värld. En fiktion som de, om de vore friska, skulle kunna bortse ifrån, förstör deras gemensamma liv och gör dem olyckliga.

I veckan träffade jag en yngre man. Han är klyftig, välutbildad och ser bra ut. Han borde vara attraktiv för kvinnor. Men det är svårt för honom att hitta en vanlig tjej som accepterar honom, eftersom han är kritisk till den förda invandringspolitiken. Många unga kvinnor verkar ha svalt medias fantasivärld med hull och hår, med den påföljd att de söker bara partners som tänker likadant. Även om Bruce Carlton inte skriver om det, så har jag en hypotes om att kvinnor har lättare än män för att sugas in i Medias föreställningsvärld. Kan det möjligen bero på att de biologiskt är anpassade till att finna sin roll i patriarkatets värld och att de helt enkelt bytt det så förhatlig patriarkatet mot Medias värld? Filosofen och debattören Ann Heberlein träffar helt rätt med följande beskrivning:

Det finns människor som knappt finns. I alla fall inte i media. Deras liv, stora och små bekymmer, drömmar och önskemål blir aldrig föremål för några texter på en kultursida, en debattartikel eller ett inslag i P1. Min kusin är en sådan människa – ja, alltså han finns ju i allra högsta grad, lika livs levande som när vi var barn och bodde i trappuppgångarna bredvid varandra på Sofielund i Malmö – men i det offentliga samtalet är han osynlig. Min kusin bor fortfarande i södra Malmö, i en lägenhet med sin dotter. Han arbetar i livsmedelsindustrin. Det är omväxlande tidiga morgnar och sena kvällar – så tidigt och så sent att det inte finns någon barnomsorg, vilket orsakar honom en del bekymmer eftersom han har ansvaret för sin dotter själv.

Min kusin är en vit, medelålders man som kämpar för att få vardagen att fungera. Han är inte ensam, det kan jag försäkra. De finns överallt i Sverige, sådana där förhatliga CIS-män, vita, heterosexuella snubbar som kanske gillar Dylan, fotboll och bilar. CIS-män helt utan makt. Karlar som sköter sitt, som ingen lyssnar på och ingen bryr sig om. Jag har tänkt på de här männen en del sista tiden. Tänkt på att det är fritt fram att hata vita män, helt oproblematiskt. Som om alla vita män satt på feta positioner och feta löner.

När Gunnar Sandelin och jag år 2013, som reklam för första upplagan av vår bok ”Invandring och mörkläggning”, satte ut en annons i Dagens Nyheter med åtta frågor och svar om invandringspolitiken, så var frågorna relevanta och svaren otvetydiga och sanningsenliga. Vi lyckades alltså i Medias värld få igenom ett budskap som inte hörde hemma där; ett besvärande budskap om en problematisk verklighet. Reaktionen var mycket stark och vi blev hårt attackerade. Ingen mediaperson eller politiker sa någonting om att annonsen med sina frågor och svar var korrekt. Så som vi resonerade fick man inte resonera, inte i offentligheten. Om vi hade rätt eller inte var irrelevant. Det var fel infallsvinkel! Starkast av alla reagerade Feministiskt Initiativ. Där aktiva kvinnor anordnade åtminstone en demonstration på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm (var annars?). Dessutom samlade de ihop pengar till en ”motannons”, som publicerades i Svenska Dagbladet. Den innehöll flera sakfel, men var ”mediakorrekt”. Jag försökte få in ett genmäle, men det gick inte. Då skrev jag ett mail till Svenska Dagbladets ansvarige utgivare Fredric Karén:

Med anledning av SvDs sålt annonsplats till Feministiskt Initiativ (FI), där de utser Gunnar Sandelin och mig som författare till debattboken ”Invandring och mörkläggning” till politiska motståndare och kallar oss rasister.

Detta sker opåkallat. Vi är politiskt obundna och har inte i någon form angripit detta politiska ytterlighetsparti. Eftersom annonsen dessutom innehåller felaktigheter i sak, har vi begärt replikrätt och fått följande svar från Carina Stensson, redaktör för Brännpunkt: ”Vi tar dock inte in repliker på annonser. Jag tackar därför nej till publicering.”

Som jag minns det fick jag inget svar på detta mail. Jag skrev ett lite längre mail till Tove Lifvendahl, chef för ledarredaktionen. Inte heller det besvarades.

Hej Tove Lifvendahl
En rak fråga med anledning av ovanstående: Var tycker du gränsen går för en stor och ansvarsfull dagstidnings etik?
Och följdfrågan: Vilket budskap riktar SvD till skribenter och forskare som vill bidra till en allsidig belysning av angelägna samhällsfrågor? Är det ett ”Håll käften, annars kommer vi att se till att ditt anseende blir totalt ruinerat. Det är inte omöjligt att du får sparken från ditt jobb. Du kanske får din mail kapad, din bil vandaliserad eller en bomb i din brevlåda – eller något annat som en extremistgrupp på höger- eller vänsterkanten anser är en lämplig åtgärd för att få tyst på dig.”
Rimligen förstår du att detta riskerar att bli konsekvensen av en ansvarslös publistisik av ovanstående slag. Eller gör du inte det?
Låt mig i ett antal punkter sammanfatta händelseförloppet:

  1. Gunnar Sandelin och jag skriver en bok där huvudtemat är hur svenska media sviker när det gäller invandringspolitiken och dess konsekvenser. Det ligger ett stort researchjobb bakom. Boken är på nästan 400 sidor och innehåller ännu fler fotnoter. Ingen har kunnat visa att ”Invandring och mörkläggning” innehåller några större eller avgörande felaktigheter. Den recenseras positivt i Danmark och Norge och den möter stort intresse på nätet. Många gör reklam för den och den säljer bra. I den processen är vi helt passiva.
  2. Med några få undantag, exempelvis Aftonbladets recension, där vi utan motivering rätt av beskylls för att vara rasister och där recensionen illustreras med en bild på marscherande nynazister, tiger media. Detta innebär att potentiella läsare som inte skaffar sig information via nätet inte ens vet att boken finns.
  3. Efter att ha fått en debattartikel om Sveriges extrema invandringspolitik nobbad av de åtta största tidningarna i Sverige, beslutar vi oss för pröva att köpa annonsplats i DN. Vi tror nämligen att det finns många som vill läsa boken, bara de vet att den finns. Efter ett antal turer fram och tillbaka, där bland annat annonsen noga faktagranskas, publicerar DN annonsen. Detta utlöser en stor mediediskussion där vi på olika sätt skändas av personer som inte läst vår bok och inte heller tänker göra det. Samtidigt: I många hundra mail hyllas vi som hjältar därför att vi tar upp en fråga där media sviker. Bokens andra upplaga säljer slut på två dagar.
  4. DN publicerar en ”motannons” från Svenskt Näringsliv och Centerpartiets PR-byrå Fores. Nu är det inte tal om någon faktagranskning. Det handlar heller inte om att göra reklam för någon produkt utan enbart om att köpa en plats för att föra fram ett politiskt motbudskap. Annonsen innehåller såväl vilseledande jämförelser som direkta felaktigheter. Nationalekonomen Tino Sanandaji kallar annonsen för oärlig och skriver: ”Svaret innehåller faktafel och missbrukar på punkt efter punkt läsarnas förtroende.”
    (http://www.tino.us/2013/12/fores-och-svensk-naringslivs-oarliga-i-dn-annons/)
  5. I en ledarkolumn i DN riktar förre SvD-medarbetaren Richard Swartz skarp kritik mot svenska medier. Han är en av de få som läst ”Invandring och mörkläggning”, av dem som yttrar sig i debatten. Han finner boken viktig och inte på minsta sätt rasistisk (vilket för övrigt också gäller för Debattförlagets annons).
  6. DN inser det problematiska i den här typen av ”köpt” debatt och vill inte publicera fler annonser av detta slag. Intressenter är SD och FI, kanske flera. Gemensamt för dem är att de inte vill sälja någon produkt utan bara få möjlighet att föra fram sin politik.
  7. Det är i ovanstående kontext som SvD publicerar FIs annons. Denna är intellektuellt undermålig och kan inte på en enda punkt motsäga Debattförlagets annons, som den påstår sig göra – se bilaga.
  8. SvD vägrar oss replikrätt. När SvD publicerar en annons som FI:s, där jag och Gunnar Sandelin beskylls för att vara rasister, varför gör ni ingen faktagranskning för att se om det verkligen är ett berättigat omdöme? Det är en mycket allvarlig beskyllning. När det sedan visar sig att annonsen inte alls håller för en saklig granskning, varför vägrar ni ta in en replik?
  9. Den sammanfattande frågan är alltså: Var tycker du Tove Lifvendahl, i rollen som ansvarig utgivare för SvD, att gränsen går för en stor och ansvarsfull dagstidnings etik? Vid fotknölarna?

Med ovanstående citat är det inte min avsikt att gnälla över att vi blev orättvist behandlade. Det är överspelat och det visade sig att vår beskrivning av Sveriges politiska verklighet var helt korrekt. Det är emellertid ingenting som vi gläds åt när vi ser i vilket tillstånd Sverige befinner sig (utom möjligen i de svartaste hörnen av våra själar).

Med Bruce Charltons analys av Media, har jag fått en ny förståelse för det som hände efter att vi satt in vår annons för ”Invandring och mörkläggning”. Då trodde jag ännu att sanningen var ett överordnat intresse för medierna, att de relaterade till verkligheten och att det var förödande för deras trovärdighet om de inte levde upp till sanningskravet. I dag vet jag att den tolkningen är felaktig. Media varken kan eller vill hantera sanningar som går emot den moral som för tillfället är den relevanta. Vi är alla föremål för den mest genomträngande och effektiva propagandan i mänsklighetens historia. En propaganda som gör att människor inte tror på det som de ser med sina egna ögon och ignorerar sina egna erfarenheter.

Har du blivit medveten om att du också lider av den sjukdom som heter Mediaberoende, att din tankevärld är kidnappad och möblerats om, så är situationen ändå inte hopplös. Bruce Charlton ger i slutet av boken några råd om hur man ska bära sig åt för att bli frisk igen. Den som vill bryta beroendet av Media måste medvetet satsa på att ge den tråkiga, vanliga glanslösa verkligheten företräde. Lite äkta fågelkvitter istället för kanonerna vid Navarone. Det innebär att lämna relativismen. Allting är inte relativt. Det finns sanning, det finns skönhet, det finns mening.

Som Bruce Charlton beskriver det blir också religionen en nödvändighet. Det är det som jag kanske har svårast för att bejaka. Även om jag vill slippa Mediamonstret, även om jag har förstått att jag är rätt sjuk, så har jag svårt för religion. Sanning, ja absolut. Jag har tidigare på bloggen skrivit om nödvändigheten av sanningsfundamentalism. Jag kan också lära mig att bättre bejaka skönhet utan att finna den banal, utan att degradera den till kitsch. Jag kan träna mig till att glädjas över ekens ekollon. Men religion, nej. För mig krockar religionen med sanningskravet.

I ett avseende är Bruce Charlton och jag ense. Det första steget är McLuhans, att se Media för vad det är och att frilägga dess karakteristika. Och därefter, att begränsa dess effekt, att sätta personliga och äkta relationer framför förmedlade, att sätta den verklighet jag upplever med mina sinnen framför bildskärmens och högtalarnas verklighet. Media får inte staka ut normalitetens gränser, utan först måste verkligheten komma. Media får aldrig tillåtas att bli något mer än ett komplement.

Vill du veta när du är frisk? Det är när du inte måste stirra på din telefon, inte måste ha lurar i öronen för att stå ut med tillvaron. Det är när du förstår att Medias dogmer är absurda. Människor är inte lika mycket värda och absolut inte utbytbara, det är skillnad på vi och dem, mångkultur är inte självklart berikande etc. Tillvaron är inte något socialt konstruerat utan på riktigt. När du är frisk är det verkligheten som styr. Inte Media.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.