Fråga: Kan muslimer integreras i det västerländska samhället?

dear

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer klarar att göra motstånd mot att integreras, trots att de valt att leva i Europa framför sitt muslimska fädernesland. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.

För att kunna ge ett mer underbyggt svar på frågan, är det nödvändigt att närmare granska några strömningar i Europa, särskilt sådana som ägt rum under de senaste 50-60 åren.

Ett faktum är att Europa sedan mitten av 1900-talet har blivit påtagligt mer sekulariserat, även om graden av sekularisering skiljer en hel del mellan olika länder (jämför till exempel utvecklingen i Sverige och Polen). En växande majoritet av européer har slutat delta i traditionella religiösa aktiviteter. Fler och fler reflekterar inte ens över möjligheten att gå till kyrkans högmässa om söndagarna. I Sverige är det bara vid stora helgdagar eller mera världsliga tillställningar som bröllop, skolavslutningar och begravningar, som det numera är fullt i kyrkan. Även då har det stora flertalet kommit på grund av andra intressen än de rent religiösa.

Det kan tilläggas att samtidigt som samhället sekulariserats fortsätter många européer att ha någon form av tro, oftast med kristen utgångspunkt. Dock utan att tillhöra någon församling eller något samfund. Religionssociologen Grace Davies beskrev i mitten på 90-talet fenomenet i sin bok ”Religion in Britain since 1945”. Boken har undertiteln “Believing without belonging” – ett uttryck som hon blivit känd för.

Mycket få personer i Europa skulle idag ställa sig bakom ett förslag om att bibeln bör utgöra den huvudsakliga grunden för vår lagstiftning. Hållningen är principiell – vi skiljer mellan staten och kyrkan. Dessutom finns det i bibelns gamla testamente en hel del tankegods som krockar med vår moderna rättsuppfattning. T ex om slaveri:

Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. (3 Mos 25:44)

Ni får också köpa barn till invandrare. Dem kan ni hålla som slavar för all framtid. (3 Mos 25:45-46)

Eller om vilka man inte får ha sex med (3 Mos 20 kap):

Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas med döden.

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen (3 Mos 20 kap).

Eller ett barn som råkar svära över sina föräldrars dumhet:

Var och en som förbannar sin far och mor skall straffas med döden. Han har ju förbannat sin far och mor, skulden för hans död är hans egen. (3 Mos 20:9)

De flesta ler nog lite överseende åt dessa exempel på ”lagar” som bibeln innehåller. Som tur är har vår västerländska civilisation gradvis lämnat bibeln som utgångspunkt för lag och rätt. I USA finns det dock grupper som verkar vara helt övertygade om att bibeln alltid har rätt. Personligen hade jag blivit förskräckt om vi fått se en snabb och omfattande invandring av religiösa grupper som dessa till Sverige.

Brottet mot bibeln som rättesnöre inleddes i Frankrike under upplysningstiden. Vetenskapen ställdes i fokus och i det ena landet efter det andra inrättades vetenskapliga akademier. Man kan säga att det europeiska 1700-talet var nyttans och förnuftsdyrkans tidevarv. Den då rådande tidsandan var emot auktoritetstro, ofrihet och privilegier och för förnuft och samhällsnytta. Upplysningens idéer innehöll en positiv framtidstro, liksom tron på att människan var god och förnuftig av naturen. Andra upplysningsidéer var tolerans mot oliktänkande och religionsfrihet. Misstron mot all slags vidskepelse, inklusive religioners påbud växte. En av de viktigaste politiska idéerna var naturrätten, det vill säga att makten skall utgå från folket. Men det skulle dröja länge innan denna tanke resulterade i demokratiskt styrda samhällen. Det har tagit ett par trehundra år för Europa att lämna religionen som grund för lagarna, för att idag tillämpa det som vi betraktar som självklart, det vill säga lagar baserade på förnuft och lika rättigheter.

Ser vi historien evolutionistiskt har den europeiska upplysningstidens idéer ännu inte helt nått den muslimska världen. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes av Pew Research Center år 2015 anser en majoritet av världens muslimer att sharia ska vara officiell lag. I Irak svarade 91 procent av de tillfrågade att de ville ha sharia, i Marocko 83 procent och i Egypten 74 procent. I hela Nordafrika och Mellanösternområdet var 74 procent av denna uppfattning. Även om det finns många muslimer som gillar västlig rättstradition anser således en majoritet att sharia är ett bättre system. För dem är sharia inte ett påhitt av människan utan en ”gudomlig sanning”.

År 2005 publicerade The Institute for the Study of Labor (IZA) i Bonn en artikel med titeln “Are Muslim Immigrants Different in Terms of Cultural Integration?”. I denna utgick de från ett unikt grundmaterial från Storbritannien: The Fourth National Survey of Ethnic Minorities (FNSEM). Där ställs en hel rad olika frågor till personer som bor i Storbritannien och tillhör någon av landets etniska minoriteter. Frågorna berör olika teman som kan påverkas av etnisk/kulturell bakgrund, som till exempel hur viktig religionen är för personen, attityd till äktenskap med någon med annan trosuppfattning och hur väsentlig den kulturella inriktningen är vid val av skola för ens barn. Respondenterna delades i två grupper: muslimer och icke-muslimer (t. ex. kineser, personer från Västindien, afro-asiater och hinduiska indier).

Efter att ha uteslutit demografiska och socioekonomiska variabler visade det sig, föga förvånande, att den tid det tar för muslimer att bli ”kulturellt integrerade” är längre än för icke-muslimer. När det gäller icke-muslimers kulturella integration var det av avgörande betydelse hur länge de levt i landet. Något sådant samband sågs inte för gruppen ”muslimer”.

De faktorer där störst skillnad mellan grupperna i IZA-studien kunde ses, och som hos muslimer förändras oerhört sakta, är bland andra:

  • Betydelsen av religionen som primär grund för värderingar
  • Ovilja till att gifta sig med någon av annan religiös uppfattning
  • Skolans inställning till religionen
  • Förekomst av (föräldra)arrangerade äktenskap
  • Bruk av ursprungsspråket i samtal med familj, vänner och arbetskamrater
  • Familjens inkomst

I undersökningen av IZA, hade färre muslimer anställning, färre ledande positioner än icke-muslimer. Muslimer hade dessutom lägre genomsnittslön än icke-muslimer.
En muslim som föds i Storbritannien och bott i landet i 50 år har samma starka religiösa identitet som en första generationens icke-muslimsk invandrare, som bott i Storbritannien i mindre än 20 år. Andra generationens muslimer uppnår heller aldrig någonsin den lägre nivå av ”stark religiös identitet” som den första generationens icke-muslimska invandrare med tiden uppvisar. Med andra ord, för Englands muslimer har religionen med tiden kommit att betyda mer, inte mindre.

Om resultatet av denna undersökning stämmer också för Sveriges del kan vi i framtiden förvänta oss en utveckling där muslimer i Sverige, istället för att sakta men ohejdbart integreras i det svenska samhället. blir en växande grupp, på grund av fortsatt invandring och högre nativitet. Klyftan mellan majoriteten och muslimerna med avseende på livsstil kommer dessutom att öka. Eftersom den sekulära trenden i Europa fortsätter kan en bibehållen stark religiös identitet bli en väsentlig faktor som påverkar integrationen av muslimerna negativt. Dessutom, när etniska och religiösa minoriteter blir tillräckligt stora, startar en process motsatt integrationen: självsegregation. Det betyder att muslimerna använder majoritetskulturen som ett varnande exempel I sina identitetsbyggen. Det sker redan runt om i Europa, också i Sverige. Minns här att allt identitetsbyggande är kontrastivt, det vill säga det behövs en tydlig fiende för att vara riktigt effektivt. Sammanfattningsvis, klyftan mellan icke muslimska och muslimska medborgare minskar inte utan den ökar.

Det gäller synen på jämställdhet, kvinnors rätt till arbete utanför hemmet, kvinnlig sexualitet, möjligheten att själv välja vem man gifter sig med, de homosexuellas rättigheter med flera samhällsfrågor som européer idag ser som viktiga ur ett demokratiskt perspektiv.

En svårighet för muslimer att gradvis närma sig ett stadium av ”Believing Without Belonging” ligger i att islam värderar det gemensamma religionsutövandet som mer värt än det individuella. Att be i moskén är mer andligt meriterande än individuell bön. En sådan regel gör det förstås inte lättare för en troende att avstå från exempelvis fredagsbönen, vilket i sin tur gör att religionen behåller makten över sina tillbedjare.

Förhållandet påminner om den makt prästen en gång hade i Sverige med husförhören. Husförhören var ett sätt att upprätthålla församlingens religiösa tro och prästen hade genom husförhörslängderna god kontroll över församlingens medlemmar. För församlingens medlemmar var det en plikt att delta i husförhören. Disciplinen, men även grupptrycket, gjorde människorna undergivna och medgörliga.

Islam spelar samma roll i dag för Europas muslimer, som kristendomen gjorde i Sverige under husförhörens tid. Skillnaden är att muslimerna inte går i takt med majoritetssamhället, vilket givetvis utgör en grogrund för misstänksamhet och kritik från majoritetssamhället. Muslimer som grupp löper därmed en stor risk att placeras längst ner i samhällshierarkin. Ska framtiden bli någorlunda konfliktfri måste de påskynda sin egen sekularisering, och den måste ske i väsentligt snabbare takt än den som samtidigt pågår bland européerna. Det är svårt att tro att detta kommer att ske.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.