En teori om politisk korrekthet

Dagens text är inspirerad av en bok från år 2011, skriven av Bruce G. Charlton: Thought Prison. The Fundamental Nature of Political Correctness.

***

När människor inte klarar att försvara idéer som inte är förankrade i verkligheten, när de slår dövörat till, eller tar avstånd från och börjar okväda den som har invändningar, då är det något som har gått snett med deras förnuft. Den närmast till hands liggande förklaringen är att de är galna, temporärt eller varaktigt. Om det sedan visar sig att denna galenskap är så gott som allenarådande på den offentliga scenen och dessutom vida spridd bland medborgarna, i synnerhet kvinnorna, hur ska man då förklara den? Handlar det om en kollektiv psykos? Detta motsägs av att anhängarna sköter sina vardagsliv och är tillräkneliga i övrigt. De klarar sina jobb, tar hand om ungar och husdjur, kör bil, lagar mat, håller sig rena etc. Trots att de hyser ett antal ohållbara föreställningar om samhället och sina medmänniskor, så fungerar de rationellt i sin vardag.

Kan det då möjligen handla om att de anslutit sig till en ny religion, eller något annat trossystem, designat för vår tids sekulära människor? Ja, så är det och ni som läser det här vet naturligtvis vilket trossystem det handlar om: Den politiska korrektheten – närmare bestämt mutation nummer två av den marxism som föddes i mitten av 1800-talet.

Marxismen är i sin ursprungsversion en materialistisk teori. Den lyfter inte fram några högre värden utan handlar om produktion och distribution av varor och tjänster. Vem som äger produktionsmedlen och hur mervärdet skapas och fördelas, är frågor som står i fokus för marxismen.

Marx påstod att arbetarna utgjorde en egen klass, alltså en kategori människor som, genom att vara underkastade samma arbetsvillkor, kände att de hörde samman. Marx prognos var att den ständigt eskalerande utsugningen skulle leda till att de reste sig mot borgarna, tog ifrån dem deras orättmätiga produktionsmedel och inrättade en proletariatets diktatur. Denna skulle i sin tur leda till det klasslösa samhället, marxismens version av paradiset. Arbetarklassen skulle befrias från borgarnas exploatering, från religion, från nationalism, från sina familjeband.

Marxismen hyllar det goda samhället men tanken är inte att borgarna ska dela med sig av sitt överflöd. Det är inte individerna som ska vara goda, på samma sätt som i det kristna samhället, utan samhällets konstruktion, dess struktur, ska omöjliggöra en exploaterande borgarklass. Dygden är inte personlig utan en samhällelig kvalitet. Det är istället staten som ska vara god och rättvis.

Marxismen är en teori som visade sig vara felaktig. Proletärerna uppförde sig inte på det sätt som Marx siat om. I första världskriget, och för den delen också det andra, solidariserade de sig inte med arbetare i andra länder utan med nationen. Inte heller efter den ryska revolutionen blev det någon större uppslutning. Revolutionsåret 1917 var bara tre procent av befolkningen arbetare. Den överväldigande majoriteten var bönder. De var bokstavligen jordnära och ställde sig främmande inför marxismen, som för att kunna behålla makten utvecklades till ett hårt totalitärt och repressivt system, med stor likgiltighet för hur det gick för individen. De som inte var tillräckligt lojala eller på annat sätt inte passade in avrättades eller skickades till Gulag.

Med start under mellankrigstiden började marxismen mutera. Teoretiker som Gramsci och Lukacs samt Frankfurtskolans medlemmar kom fram till att arbetarna var fel målgrupp. Det var de intellektuella som skulle övertygas. Universitetens studenter och de västerländska byråkratiernas alla tjänstemän skulle förverkliga den kommunistiska utopin. Medan bönder och arbetare vägrade att växla in sitt verklighetsförankrade sunda förnuft mot den marxistiska teori som sa att en revolution skulle leda till ett rättvisare samhälle, så var det mycket lättare att få gehör hos de intellektuella för den nya strategin. Man kan till och med säga att innan andra världskrigets stora barnkullar nådde västvärldens högskolor och universitet, så fanns det inte förutsättning för att genomföra någon samhällsförändring som inte var förankrad i verkligheten. Det är därför som kulturmarxismen, den muterade marxismen, inte kunde få något bredare gehör förrän på 1960-talet. Det skulle visa sig att kulturmarxismen, alltså marxismens första mutation, var ett vinnande koncept. Ideologins målbeskrivning, det klasslösa, jämlika och rättvisa samhället, var fortfarande giltig.

På sätt och vis är alla samhällen meritokratiska, men frågan är vad som konstituerar meritokratin. Är det männens militära skicklighet och kvinnornas skönhet, exempelvis? Under nittonhundratalet blev meriter liktydigt med intellektuell kapacitet och den härskande klassen kom att besättas med intellektuella. Problemet är att intellektualism och verklighetskontakt inte hänger samman på något självklart sätt. Det är i själva verket tvärtom. Att vara intellektuell betyder att vara fostrad till en teoretisk tolkning av verkligheten. Den vänsterliberala ideologi som i synnerhet lärs ut på universiteten förleder proselyterna till att tro att de begriper sig på verkligheten, om de behärskar den inlästa och förelästa teorin. Detta trots marxismens totalt avskräckande praktik. Den bristande verklighetsförankringen – och här är släktskapet med teokratiska ideologier mycket tydlig – utgör ett signum för den politiska korrektheten.

På 1990-talet muterar marxismen ännu en gång. De forna kulturmarxistiska studenterna sitter nu som vänsterliberaler vid makten och kan genomföra den politiska korrektheten. ideologins fokus flyttas från medborgarna till språket. Tanken är att om medborgarna fostras till att tala vackert, så kommer ondskan i form av rasism, homofobi, kvinnoförakt etc. att försvinna. Det är därför de politiskt korrekta fick nippran när Trump vann det amerikanska presidentvalet. Att Hillary Clinton bevisligen var korrupt spelade liten roll. Men Trump, en misstänksam och plump outsider som ogillar politisk korrekthet, han kan få hela PKs korthus att falla samman. I varje fall finns risken.

De intellektuella är den politiska korrekthetens fronttrupp, de som förvaltar dogmerna. Medierna levererar sin dagliga predikan medan den månghövdade byråkratin verkställer den politiska korrektheten, inte särskilt intresserade av att dra till sig vare sig de intellektuellas eller journalisternas uppmärksamhet. Eftersom ideologin har total hegemoni, så går det inte att göra karriär i något av dessa tre fält utan att bejaka den politiska korrektheten. Det vi drabbats av är vänsterliberalernas triumf och seger över det verklighetsrelaterade och förutsättningslösa tänkandet. Hela den svenska överheten, såväl till höger som till vänster, är i dag politiskt korrekt.

Eftersom honnörsorden är så entydigt positiva blir det möjligt för de politiska korrekta att definiera sig själva som goda, oavsett hur de klarar att styra landet. Här gör den politiska korrektheten sitt mest grundläggande och största misstag. Det finns nämligen bara ett sätt att avgöra om handlingar är goda eller onda. Det är att se till konsekvenserna. Marxismen är en god teori med onda konsekvenser. Det är alltså ingen god teori och kommunister är inte goda. Ser vi till vilka som haft ihjäl flest människor så är kommunisterna ondare än nazisterna.

För att alls överleva var marxismen tvungen att kapa banden till konsekvenserna. I sin andra muterade form – den politiska korrektheten – är denna ruptur fullt genomförd. Det gör det möjligt för de politiskt korrekta att skambelägga kritiker och klistra politiska epitet på dem. Deras protester är inte verklighetsrelaterande utan språkliga etiketter: vi som står med fötterna på jorden och tillämpar det sunda förnuftet är högerextremister, fascister, nazister etc.

PK-folkets viktigaste intellektuella aktivitet består i att behärska språket samt tvätta och rensa det. Det är en egendomlig tvätt som lämnar kvar könsorden och svordomarna, rentav bejakar dem. För det språk som beskriver verkligheten gäller andra regler. Är det rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt? Här finns inga fredade zoner. Den byråkrat eller politiker som vill minimera riskerna för att råka illa ut gör därför så lite som möjligt och säger också så lite som möjligt, så att det inte ges något utrymme för uttolkarna att attackera. Mönstret finns där: ”Skit samma hur det går med Sverige, bara jag klarar min position och min karriär.” För den som nödvändigtvis måste säga något, är det viktigt att tala om att man vill göra något bra. Psykiatern David Eberhard skriver härligt sarkastiskt:


Ett värdegrundsarbete innebär att man berättar för omvärlden att man är bra. Och så ska man agera utefter det. Om man ska vara en modern organisation ska man vara för en bra miljö, snälla människor och rättvisa. /…/ Värdegrund betyder sådana bra saker. Eller kanske inte egentligen. Men man säger bra saker hela tiden. Det låter fint. Man är så att säga för det som är bra och mot det som är dåligt.

För den politiskt korrekte är ingenting omöjligt. Då säger man att det är en utmaning. Exempelvis är integreringen en utmaning. Däremot får man inte säga att integreringen av muslimer är en utmaning, därför att då har man genom att peka ut en särskild grupp uttryckt sig rasistiskt och det kan innebära att man stoppas i sin karriär eller rentav riskerar att förlora sitt jobb. Vem vill ha rasister anställda i beslutsfattande positioner?

De politiskt korrekta ägnar sig inte åt självkritik. Av lätt insedda skäl skulle det inte fungera. De erkänner inte ens att det finns någon moralisk kod som går att beskriva under rubriceringen politisk korrekthet. För dem finns det enbart politiska positioneringar; för eller emot, god eller ond. Några utanförstående, neutrala eller objektiva kritiker finns inte. När motståndarna inte definieras i politiskt skändliga termer så uppfattas de rätt och slätt som dumma. De förstår helt enkelt inte.

Anledningen till detta kategoriska förhållningssätt gentemot kritiker och avvikare är att den politiska korrektheten inte tål logik. Logiken har kraft att förklara bristerna i den politiska korrekheten. I mötet med logiken riskerar den politiska korrektheten att spricka som ett troll i solen. Det gäller därför för de politiskt korrekta att undvika att möta logiken. Den förnekas eller avfärdas föraktfullt. Är det något som de politiskt korrekta är bra på, så är det härskartekniker. Utövarna vet hur de ska bära sig åt för att ideologin ska överleva.

Denna konsekvens-ignorans, i kombination med den bristande verklighetsförankringen, gör politisk korrekthet till ett verktyg för samhällsdestruktion. Det verkar som om de politiskt korrekta äntligen är på väg att lyckas med det som alltid varit ambitionen – som det heter i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”.

Denna konsekvensignorans, i kombination med den bristande verklighetsförankringen, gör politisk korrekthet till ett verktyg för samhällsdestruktion. Det verkar som om de politiskt korrekta äntligen är på väg att lyckas med det som alltid varit ambitionen – som det heter i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”.

Dagens svenska makthavare är inte goda. Det är ljug, hur ivrigt de än försöker övertyga oss. Goda ledare skapar bra samhällen. Dåliga ledare skapar dåliga samhällen. Tro inte på deras påstådda godhet. Se på den politiska korrekthetens konsekvenser. Se vad de har gjort med Sverige!

I dagens Sverige är kriminaliteten explosiv, bostadsbristen skrämmande stor, jobb för lågutbildade saknas, fram växer ett skuggsamhälle samtidigt som antalet så kallade utanförskapsområden också växer. Detta samhälle har de politiska korrekta skapat, men det rör dem inte i ryggen. Många bland de politiskt korrekta vägrar till och med att se att Sverige befinner sig i svår kris. Och när de inte kan undvika att se vad som händer, så är det givetvis inte deras fel. De är rent definitionsmässigt goda, hur skrämmande än konsekvenserna av deras maktutövning är. För de politiskt korrekta är det inte terrängen som gäller utan kartan, den kollektiva överenskommelsen om att ”så här ska världen tolkas”.

Tre förutsättningar för att den politiska korrektheten ska kunna ta makten:

  1. En intellektuell härskande klass som förleds att byta ut sitt verklighetsrelaterade sunda förnuft mot en abstraktion, mot ett tankesystem med målsättningar som låter bra, som alla kan vara överens om.
  2. Medier som sköter om den dagliga hjärntvätten. I Sovjetunionen var medierna statens propagandainstrument. De var tråkiga och formella. Folk brydde sig inte så mycket om dem. De kunde aldrig växa sig riktigt stora eftersom de var underkastade statens kontroll. I vår moderna västliga civilisation styrs inte medierna av staten utan av sina ägares intressen, i kombination med vad som kommersiellt gångbart. Media är gigantiska, ytterst aggressiva och fortfarande på tillväxt. Invånarna, i synnerhet de som befolkar den offentliga scenen, är såväl mediakontrollerade som mediaberoende.
  3. En utbyggd byråkrati som styr samhället. Det är i välfärdssamhället, med sitt allomfattande ansvar för medborgarna, som den politiska korrektheten praktiseras.

De politiskt korrekta är som sagt inte goda. De har heller inte mycket till övers för sanningen och är därför inte heller hederliga. Deras maktutövning drivs av ett maniskt självrättfärdigande, vilket är något helt annat än att ha goda avsikter. Återigen, därför att det är så viktigt: den som har goda avsikter intresserar sig för handlandets konsekvenser.

PK-samhällets selektiva bild av verkligheten trummas in av en kör av opinionsbildare och journalister. Varje dag börjar med det kollektiva medvetandet som en ren tavla där dagens händelser ska skrivas in. Gårdagen är borta och morgondagen inte här. Medierna kontrollerar på så sätt nuet, det förflutna och framtiden. Nyheter har alltid ett överläge gentemot historien och det gamla kan bara överleva om det får nya kläder, alltså genom uppdatering. Denna mediernas ständiga rapportering är den enda gemensamma verklighet som finns i ett land som Sverige. Det är enorma kvantiteter text, bild och ljud som strömmar ut och omger oss. Det är lättillgängligt, underhållande och intressant. De flesta bland oss är inte alls observanta på det propagandistiska inslaget.

Sju begrepp som definierar Politisk korrekthet

Nihilism:
Den politiska korrektheten har inget djup och ingen kärna. Det finns inga fasta värden, inga essenser, ingenting som är överordnat och beständigt värdefullt. Gud är inte större än människan utan död. Eller mer precist: han eller hon är en fantasi. Alla sanningar är relativa och verkligheten är socialt konstruerad. Det gäller det egna landet och det egna folket. Det gäller också uppfattningen att individen ingår i en släktkedja som lever vidare via sina barn. Dygden är död (en uppskattad politisk protest kan bestå i att unga kvinnor visar tuttarna). Skönheten är också död, som ett överordnat och evigt värde.

De politiskt korrekta kan inte konstruktivt relatera till sina kritiker, till fienden, därför att det finns risk för att deras verklighetsbild, eller till och med de själva, inte överlever en sådan konfrontation. Inte heller kan de acceptera att antagonistiska världsbilder existerar parallellt. För att överleva måste de politiskt korrekta skynda sig att döda barnet som konstaterar att kejsaren är naken, helst innan barnet hinner formulera sin förödande iakttagelse.

Vetenskap har två grundläggande förhållningssätt till verkligheten. Antingen är metoden induktiv, vilket betyder att slutsatserna härleds från ett antal empiriska iakttagelser. Den som har sett solen gå upp varje morgon drar slutsatsen att det finns ett mönster, att solen också i framtiden kommer att gå upp om morgnarna. Alternativt är metoden hypotetisk-deduktiv, vilket betyder att man ställer upp en hypotes som det finns möjlighet att pröva. En hypotes är inte ett antagande rätt ut i det blå utan en kvalificerad gissning. Hypotesens värde avgörs av dess kraft att förklara verkliga händelser. Visar det sig att dessa stämmer så stärks hypotesen. Det finns mer att säga om hypotetisk-deduktiv metod, men här kan det räcka med konstaterandet att båda metoderna underordnar sig verkligheten. Det gäller inte för den politiska korrektheten. Som visats så är den ett barnbarn till marxismen, en påstått vetenskaplig metod som falsifierats och därför degenererat till en morallära, en etik. Problemet är det som går som en röd tråd genom denna text, förhållningssättet till verkligheten. Till skillnad från vetenskap som underordnar sig verkligheten, så agerar den politiska korrektheten som om den vore överordnad. I mötet med verkligheten och de sätt som människor biologiskt och socialt fungerar på, säger den politiskt korrekte att ”det är jag som bestämmer”. Eftersom detta är en övermäktig uppgift, så flyttar den sitt fokus från verkligheten till verklighetens beskrivning, det vill säga språket. Tanken är att den politiska korrektheten genom att styra språket ska styra verkligheten. Det som istället händer är att klyftan mellan språk och verklighet vidgas. Det uppstår också en klyfta mellan de människor som låter sig styras av språket – de politiskt korrekta – och ”verklighetens folk”, som fram till en viss gräns underkastar sig de politiskt korrektas maktinnehav. När klyftan mellan den politiskt korrekta språkverkligheten och verkligheten blir för stor så ”vinner” verkligheten alltid. Frågan är inte om den gör det utan när det sker. Samt, det som kanske är mest oroande, till vilket pris? Hur många människor ska dö? Vilka kulturella erövringar överlever?

De politiskt korrekta transformerar samhällskritik till sjukdom, ondska, något lägre stående, vilket är en från Frankfurtskolan ärvd härskarteknik. Fienden måste förgöras, men samtidigt som man konstaterar att PK-folket är skoningslöst mot sina kritiker, så behöver PK-ideologin sina fiender. Den behöver rasisterna, den förtryckande vite mannen och klimatförnekarna för att motivera sitt maktinnehav. Den ska ju skapa en bättre värld genom att förgöra ondskan. Hittar den ingen ondska, så måste den konstruera en sådan, för att sedan bekämpa den. Praktexemplet är att den som på goda grunder är kritisk mot islam definieras som islamofob och islamofobi måste bekämpas. Islamofober är ju onda! Att tala om muslimers västfobi och dess konsekvenser finns inte på kartan.

Det betyder inte att de politiskt korrekta gillar islam. Islam och muslimer har inte heller de något egenvärde utan är redskap för att upprätthålla PK-väldet. Muslimer är offer för ett ont samhälle, det samhälle som de politiskt korrekta påstår sig vara i färd med att förbättra. Muslimer kan aldrig bli likställda de politiskt korrekta. I rollen som underordnade förblir de offer. Att de inte har något värdefullt att erbjuda vårt samhälle spelar ingen roll, därför att det finns ingenting som är värdefullt för PK-ideologin. Eftersom ingenting är på riktigt utan allt konstruerat så är det inte problematiskt med att fienden, exempelvis rasismen, är uppblåst till alldeles orimliga proportioner. Inte heller sanning har något egenvärde. Det som en majoritet av relevanta personer tycker, det är sanning i det politiskt korrekta Sverige.

Får man tro media hotas vårt samhälle av högerextremister och nazister mer än av något annat. De politiskt korrekta kallar utan betänkligheter sverigedemokraterna för nazister. Det bekymrar dem inte att de därmed också ljuger om dem som röstar på det parti som vuxit sig stora, inte därför att de är nazister, utan därför att de har bättre verklighetskontakt och inte vill låta de dekadenta förespråkarna för politisk korrekthet behålla makten.

Eftersom de är sociala konstruktivister anser PK-folket inte att verklighetsrefererande invändningar är på riktigt. Politisk korrektet är en ideologi som drivs på en abstrakt nivå. Den behöver inte bevisa sitt värde genom att referera vare sig till konsekvenser av politiska beslut eller rent allmänt till hur verkligheten fungerar. Bakom denna avvisande hållning finns inga kunskaper utan enbart moral. När dissidenter visar att resonemangen är ohållbara, till och med groteskt felaktiga, så lyssnar inte de politiskt korrekta, därför att verkligheten och verklighetsreferenser är fientliga och därför irrelevanta. Den politiskt korrekte kan inte säga vad som är bättre och vad som sämre, därför att allting är relativt. Han eller hon anser att det inte finns någon objektiv och fristående verklighet att förhålla sig till. Han eller hon säger: ”Du har din verklighet och jag har min. Min är axiomatiskt god och överlägsen din.” Det är PK-samhället och PK-tänket i sig som är moraliskt överlägset och därmed oantastligt.

Hedonism:
När det inte finns några beständiga värden blir undvikande av lidande och faror viktigt. Sökandet efter njutning blir PK-moralens enda drivkraft eller motivation. Vi lever i en tid då det erbjuds ett tidigare aldrig skådat spektrum av njutningar. De med en ordinär ekonomi kan frossa i mat och dryck, utveckla en betydande och ibland löjeväckande expertis utan att det drar för höga kostnader. Det är exempelvis möjligt att på svenska systembolaget i april år 2016 köpa en flaska vin från Toscana för 75 kronor och ta del av Ernst Kirchsteigers munhåleupplevelse (ja, det står så!): ”Fyllig och inbjudande med mängder av körsbär, vanilj, örter och ekfat”.

De som har lite mer pengar kan köpa flotta villor, sommarställen och lyxiga fordon. Den som har väldigt mycket pengar kan skaffa sig en lustyacht, ett slott, ett privatjet. Konst för miljoner eller miljarder? Rikedom är meningsfullt, vägen till respekt och lycka. Det finns en cynism i detta, ungefär som när Oscar Wilde sa att kännetecknet för en cyniker är att han vet priset på allting men ingenting om vad något är värt.

Neofili:
Neofili betyder kärlek till det nya. För att livet ska vara värt att leva måste det ständigt förnyas. Eftersom inget har något beständigt värde, så skapar upprepningen leda. Moderniteten måste bryta gränser, överskrida det gamla, alltid söka det nya för att vi ska känna att livet är meningsfullt. Det går därför inte att vila i det gamla. Den politiskt korrekte sliter inte ut utan tröttnar på sina gamla kläder, sin gamla bil och sin gamla partner. Det behövs ständig förnyelse för att han eller hon ska klara att upprätthålla sin livslust.

Altruism:
Politisk korrekthet är en världslig humanistisk ideologi, som baseras på moraliska principer.
Den vill vara altruistisk därför att det står i kontrast till själviskhet. Det handlar om att materiellt hjälpa andra människor, en sekulär motsvarighet till den kristna barmhärtigheten.

Det som driver altruismen är skuld, vår västerländska skuld för kolonialism och imperialism, i synnerhet den vite mannens skuld för förtrycket. Det moraliskt goda blir att vi delar med oss av vårt materiella välstånd. Resten av världen befolkas av människor som är offer, vilket betyder att den politiskt korrekte stannar kvar i ett oåtkomligt överläge. Allra överst står den som bejakar feminismen, förtryckt av den vite mannen. Observera att feministen skiljer sig från de övriga offergrupperna. Hon befinner sig inte bland de offer, som är och förblir underordnade utan är samtidigt såväl offer som högsta hönset. Det är därför vår regering är feministisk.

De politiskt korrektas vänsterflygel driver en oegennyttig altruism, vilket gör den moraliskt överlägsen alla tidigare former av mänsklig moral, inklusive alla religioner. PK-vänstern skänker bort av sitt överflöd utan att förvänta sig någonting i retur. Vänsterflygeln tycker inte att högerflygelns givande är lika hedrande, därför att de skänker från ett överflöd som de egentligen inte har rätt till.

Problemet med vänsteraltruismen är att om du gläder dig åt att kunna hjälpa andra så är din altruism inte helt ren. Ett försök att lösa denna fråga är att bestämma att den som är politiskt korrekt bör vara altruistisk alldeles oavsett vilka känslor det föder i den personens inre. Det betyder att du för att följa PK-regelboken måste vara altruistisk även om du blir olycklig av det, därför syftet är ju inte att göra något med dina känslor utan att hjälpa andra som lider. Och det gör du därför att det är din plikt som delaktig av det västerländska överflödet, men också som en kompensation för begångna synder. Det är en tribut som avser att göra världen bättre, trots att den blir sämre för dig och de dina (när man ska hjälpa ”flyktingar” så får man ju inte se till vad det kostar). Altruismen är tvingande och konsekvensblind. Vi släpper in folk i landet trots att det inte ens är säkert att vi hjälper dem. Att tvingas sitta på en flyktingförläggning i mellan ett och två år och inte ens veta om man får stanna kvar i landet, är det godhet? Enligt PKs regelbok är svaret ja. Det goda är att släppa in dem, inte det som därefter händer.

Frågan är hur godheten samspelar med nihilismen. Varför vill den politiskt korrekte att världen ska bli en bättre plats? Svaret är att det finns inget egentligt intresse av att världen blir lite bättre utan det handlar om att det är nödvändigt för den politiskt korrekte att manifestera sin godhet. Det är en symbolhandling. Hade det handlat om verklig godhet hade
den politiskt korrekte adresserat sina hjälppengar till ett flyktingläger där de ger ojämförligt mer hjälp för pengarna. Dessutom skulle det innebära minskad risk för vår egen civilisations undergång, men så gör inte de goda därför att godheten är inte kopplad till konsekvenserna. Det är en abstrakt godhet, ett slags vansinne därför att det är fullt möjligt att den inte producerar godhet utan ondska.

Individualism:
Jaget är alltings centrum. Livet börjar och slutar med mig. Vad som händer efter det jag dött är inte intressant, eftersom jag inte kommer att få uppleva det. Viktigast av allt är att jag som person överlever. Det är det som driver mig. Det finns ingenting som är större än jag, som är värt att offra sitt liv för. Inte familjen, inte ens barnen. Psykiatern David Eberhard har skrivit två böcker som demonsterar jagets betydelse i Sverige. I den första konstaterar han att svenskarna är trygghetsnarkomaner. Den andra bär titeln ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. I båda fallen handlar det om egocentrism, att sätta den egna personen i första rummet.

Globalism:
Vänstern bekämpar nationalismen och bejakar globalismen därför att den för dem representerar befrielse. Den möjliggör för jordens förtryckta att fritt söka efter ett bättre liv.
Också för högern är globalismen befrielse, en värld där inte nationerna sätter upp handelshinder utan varor och kapital kan flöda fritt. Såväl vänstern som högern är övertygade om att globalismen kommer att lyfta världens befolkning till en tidigare okänd nivå av välstånd.

När konsekvensorienterade kritiker påminner om att det inte finns någon demokrati utanför nationen, så biter inte argumentet på globalisterna. För dem handlar inte demokrati om folkstyre utan om rätt värdegrund. Folkstyre har för dem en besvärande populistisk bismak.

Inversion:
Hur fungerar inversionen? Enkelt: Om män spontant tenderar till att bli ledare så måste politiken favorisera kvinnor. Om kvinnor naturligt tar hand om barnen, så måste politiken tvinga männen att vara med barnen. Det är därför en tredje ”pappamånad” är ett viktigt mål i svensk politik. Om människor är naturligt heterosexuella så måste det allokerande systemet sätta alla utom de heterosexuella i första rummet. Om en särskild grupp härskar och en annan är underordnad så inverteras hierarkin av de politiskt korrekta. Minoriteter har företräde före majoriteten. Inversionen är det instrument som ska producera rättvisa. Om och hur det fungerar? Se dig omkring.

Avlutningsvis kan vi pröva teorins förklaringskraft. Vad levererar den för svar på nedanstående frågor?

Fråga: Varför är de politiskt korrekta så oemottagliga för förnuftiga invändningar?

Svar: De politiskt korrekta är inte särskilt observanta på det samhälleliga förfallet. Det som fanns igår är överspelat och kommer aldrig tillbaka. Och i morgon är samhället ytterligare på ett annat sätt. Eftersom det inte finns några beständiga värden så går det inte att ange riktningar, det vill säga om samhället är på väg att bli bättre eller sämre. Eftersom de heller inte ser sambandet mellan sina egna handlingar och samhällets tillstånd, så blir frågan meningslös. Att handla gott är fullt tillräckligt. Om du invänder och påstår att deras handlingar inte är goda när de har onda konsekvenser, så måste de politiskt korrekta försvara sig. Det är en logisk kritik som de politiskt korrekta inte kan förvara sig mot. De lyssnar därför inte till din kritik utan förklarar att du är ond. Särskilt ond blir du om du ifrågasätter de politiskt korrektas dogmer.

Fråga: Varför bryr de sig inte om vad för samhälle som nästa generation ska överta?

Svar: Eftersom samhället inte innehåller några beständiga värden utan allt är konstruerat så finns det inga värden att överlämna till barnen. De får väl konstruera sin verklighet precis som vi konstruerar vår. Dessutom, min verklighet upphör att finnas med min död.

Fråga: Varför tar de inte till sig bevisningen för att socialism leder till vidriga samhällsbildningar?

Svar: Den klassiska kommunismen ledde till samhällen som de politiskt korrekta inte heller gillar. Men vi kan ju inte upphöra med att kämpa för rättvisa och jämlikhet, för lika rättigheter, mot rasism etc. Det är ju denna kamp och insikt som ger de politiskt korrekta rätten att moralisera över såväl de egna invånarna när de inte lever upp till godhetens kriterier, som över andra statsskick som inte följer den politiska korrekthetens dogmer.

Fråga: Varför förstår de inte att nationen är förutsättningen för demokrati?

Svar: Marxismen hyllar inte nationen eftersom den förhindrar proletariatet att utveckla sin internationella klassamhörighet. Kulturmarxismen ser nationalismen som en sjukdom. De anser att den utlöst två världskrig. De politiskt korrekta för arvet vidare och lägger till att nationen står i motsättning till den positivt uppfattade globalismen. Eftersom alla människor är lika mycket värda, så utgör nationalismen ett hinder för den fria rörligheten. Globalisterna har för övrigt en flexibel uppfattning av vad demokrati är för något.

Fråga: Varför ser de inte kulturella och sociala skillnader mellan människor av helt olika sort?

Svar: Den politiska korrektheten utgår inte från verkligheten utan från sina dogmer. Den gör också misstaget att förväxla realiteten och normen. Eftersom dogmen och normen säger att alla människor är lika värda, så ska verkligheten hanteras på detta sätt. Att peka ut skillnader mellan människor av olika raser och kulturer är rasism, därför att de är ju lika mycket värda. Tanken är också att genom att tvätta språket, så kommer språket att fungera som ett instrument för förverkligandet av PK-normerna. På så sätt styrs människor till att bli övertygade om det absurda påståendet att alla människor är lika mycket värda, att det inte finns några skillnader.

Fråga: Varför släpps främlingar in i landet trots att det varken finns bostäder eller jobb åt dem?

Svar: Att släppa in människor som av olika skäl, främst ekonomiska, söker sig till Sverige är ett altruistiskt handlande. Återigen sätts normen framför realiteten. Världen borde vara fri, det borde inte finnas några nationella gränser, vi får inte göra skillnad mellan vi och dem. Eftersom de politiskt korrekta är konsekvensignoranta så kopplar de inte samman massinvandringen (språktvätt behövs, ett förbjudet ord!) med asylväntan, bostadsbrist och mångårig, inte sällan livslång, bidragsförsörjning. Varje fråga måste besvaras för sig. Att se mönstret, vore att relatera till verkligheten på ett sätt som den politiska korrektheten inte tål.

Fråga: Varför är de politiskt korrekta så intresserade av sexuella och andra minoriteter?

Svar: Det handlar om att nå rättvisa genom inversion. Eftersom de politiskt korrekta inte är verklighetsorienterade behöver de inte bry sig om den biologiska och sociala verkligheten: ”så här gör människor”. Människorna är fria och kan skapa sig vilket samhälle de vill.

Fråga: Varför påstår de att invandringen är ekonomiskt lönsam?

Svar: Därför att om de erkänner att invandringen är dyrbar, så måste de också svara på den verklighetsorienterade följdfrågan varför denna invandring ska bekostas med svenska folkets skattepengar. Ibland kommer de inte undan, men allra bäst är det att mota Olle i grind genom att exempelvis hävda att det på lång sikt kommer att visa sig vara en god affär, att invandring i historisk tid alltid varit positiv etc.

Fråga: Varför tycker de att vi måste hjälpa människor på flykt, trots att de befinner sig på en helt annan plats på jordklotet?

Svar: Politisk korrekthet är en morallära och det handlar om att minimera lidandet, ett av hedonismens mål. Vad spelar det då för roll var lidande människor kommer ifrån eller var de finns någonstans? Vi måste naturligtvis i första hand se till vilka som behöver vår hjälp mest, inte till var de bor.

Fråga: Varför föraktar de sitt eget folk?

Svar: De påstår att de har ett uppdrag att fostra folket och att detta legitimerar deras maktinnehav. Om de hyllade folket, något som nationalistiska och patriotiska ledare gärna gör, så skulle de dra undan mattan för sitt eget uppdrag. De föraktar folket, därför att det inte är tillräckligt antirasistiskt, tillräckligt feministiskt etc. Men, de håller på att åtgärda dessa brister!

Fråga: Varför kritiseras vita medelålders män särskilt hårt?

Svar: Dessa män är det största hotet mot de politiskt korrektas maktinnehav. Män vill leda, vilket motiverar inversionen. Men de är också vanligen konsekvensorienterade och ser den katastrof som de politiskt korrektas styre leder till. Därför måste de desavoueras. De är skyldiga till forna tiders illgärningar som kolonialismen. De är det onda patriarkatet som förtrycker kvinnor. Därför kan deras protester och verklighetsbeskrivningar avfärdas som mansplaining. Därför bör också svenska män göras ansvariga för vad män från andra länder och kulturer gör. Alla män är skyldiga till att så många våldtäkter begås i Sverige. Alla män kan misshandla och förtrycka kvinnor, vilket generaliseras till att alla män förtrycker och misshandlar kvinnor. Svenska män är också talibaner. Män är djur. Män är våldsamma. Är det några som är ansvariga för det onda i samhället, så är det de vita medelålders männen.

Fråga: Varför föder kvinnorna så få barn?

Svar: Tanken att medborgarna har ett ansvar för det egna folket är död. Det bör inte finnas något eget folk och inte heller någon egen nation. Därför finns det inte något sådant ansvar. Enligt hedonismens principer måste dessutom insats vägas mot vinst. Vad ger mest lycka?

Ett eller två barn är attraktivt, det optimerar lyckan. Men fem eller sex barn, där blir helt enkelt kostnaden för stor. Kvinnor med så många barn kan inte förverkliga sig själva, de förstör sin figur etc. Barn är inte nödvändigt, men för dem som längtar efter barn så kan väl ett barn räcka. Eller möjligen två barn? Att ett sådant ideal på sikt innebär den egna folkgruppens undergång är en mycket abstrakt tanke. Varför ska ett sådant ansvar läggas på individens axlar?

Fråga: Varför drar alla åt samma håll, varför kritiserar inte vänstern högern och tvärtom?

Svar: Vänstern står för den högsta moralen genom sina krav på ett samhälle inriktat på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, mångkultur, värdegrundskonsensus etc. Eftersom medierna serverar den enda gemensamma verkligheten, så drabbar indoktrineringen alla. När man väl accepterat målsättningarna är det för väldigt många omöjligt att gå emot strömmen. Vem vill ha ett orättvist, ojämlikt, kvinnoförtryckande och rasistiskt samhälle? Alla som vill vara innanför gemenskapen och vill göra karriärer, bli gillade och framgångsrika, måste bejaka dessa normer. Det är både attraktivt och rätt, så länge man inte kopplar samman det som anses gott med dess konsekvenser.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.