PK-Samhället, Epilog

dreaming

Under året som gått har jag ägnat merparten av min vakna tid till att skriva om PK-samhället. Nu är boken klar, den viktigaste jag skrivit. 459 sidor blev det, vilket renderade mig ett surt mail från korrekturläsaren. Jag hade förvarnat om 350 sidor. Boken kommer att skickas till tryckeriet i mitten av januari, Det betyder att den finns på marknaden omkring den 1 februari. Priset är inte bestämt än, men hamnar någonstans mellan 200 och 300 kronor. Vill du förhandsbeställa ett ex. så hör av dig: koa@arnstberg.se.

Texten nedan kanske kan fungera som en aptitretare.

PK-Samhället, Epilog

1987 åkte jag med fru och två barn till Bali, för att pröva ett annat liv. Det blev åtta månader och vi har återvänt flera gånger. Sammanlagt har vi bott i närmare ett och ett halvt år i Ubud, en liten balinesisk stad mitt bland risfälten. Anledningen till att vi valde just Bali var, att vi ville leva bland människor som var helt annorlunda och ändå lätta att beundra. Balineserna är kulturellt högstående, konstnärliga och med en rikedom på seder – ett litet hinduiskt folk mitt i det stora muslimska folkhav som Indonesien utgör. Ytterligare en anledning till att det blev Bali är att ön är något av en favorit bland antropologer; Clifford Geertz´ tolkning av balinesiska tuppfäktningar är en klassiker. Trots att vi lärde oss att tala indonesiska hjälpligt och fick balinesiska vänner, så var och förblev vi som västerlänningar utanför. Det gällde inte bara oss utan hela den koloni av ”expats” som häckade i Ubud.

Alla dessa hinduiska ritualer och seder, som inte bara genomsyrar vardagen utan också är mycket tidsödande och kostsamma, det är lätt att uppfatta dem som en börda för balineserna. För oss var det svårbegripligt och nästan upprörande att en fattig familj kunde satsa sina sista slantar på att köpa blommor till en religiös procession, istället för att betala elräkningen, liksom att familjer kunde spara i flera år för att få råd med att begrava en avliden släkting på ett religiöst korrekt – och dyrbart – sätt. Ändå, det som lockade oss och många andra västerlänningar var just detta, alla seder, den lilla öns högkultur. Balineserna ägde något som de värderade högre än en västlig livsstil. Visst, de bejakade turismen därför att de behövde våra pengar, men våra sekulära och innehållsligt avskalade liv, nej, där fanns varken skönhet eller kultur. Inte heller verkade vi särskilt lyckliga. Varför blev vi arga så ofta och varför drack vi så mycket öl?

Det som utspelade sig var en kulturkrock mellan oss mestadels högutbildade västerlänningar i våra slitna T-shirts och avklippta jeans och dessa enkla men värdiga bönder, som klädde upp sig i dyrbara tyger inför processioner och tempelritualer. Vi hade pengar (nåja) och kände oss fria att leva vilka liv vi ville. Men vi hyllade inga gudar, firade inga seder, ägnade oss varken åt skuggspel, dans eller gamelanmusik. Inte heller arrangerade vi frukt och blommor, för att bäras i processioner. Det var ingenting för oss och förresten visste vi inte hur man gjorde. Vi hade ingen aning om hur man skulle blidka gudarna. Flera bland oss insåg att egentligen var det vi som fattiga. Eller, utarmade är ett bättre ord.

Anledningen till att jag påminns om denna kulturkrock är, att när Lucia skulle firas i december 2016, så valde Åhléns varuhus i Stockholm att göra en trettonårig svart pojke till lucia. Det utbröt en debatt. Många var upprörda och uttryckte sin avsky inför tilltaget. Andra tyckte, att de som ville ha lucia som vanligt, en vacker blond flicka med ljus i hår, var både rasistiska, sexistiska och reaktionära. En luciaexpert från Nordiska museet kallades in och intervjuades. Hade Lucia alltid varit blond? Nej så var det ju inte. Journalister på Sveriges radio och i pressen fångade upp röster från flickor som av utseendeskäl blivit exkluderade och var ledsna för det. Nog borde väl Sverige ha hunnit så långt att folket kunde acceptera vem som helst som lucia, till och med en svart pojke!

Hunnit så långt, på väg mot vad?

Det är en viktig fråga. Därför får den stå på en egen rad. Resten av denna epilog ska jag söka besvara den, med hjälp från James Kalb, en amerikansk jurist som skrivit en, mig veterligt, inte särskilt uppmärksammad bok: Against Inclusiveness (Angelico Press 2013).

I samhällsdebatten förekommer sedan några år tillbaka begreppet inkludera. ”Vi ska inte skilja på vi och dom” och ”alla har lika värde” är alternativa formuleringar. Anledningen till att dessa besvärjelser blivit så vanliga och viktiga, är att massinvandringen och den mångkulturella politiken löser upp känslan av att vi hör samman med varandra. När jag emellanåt åker tunnelbana i Stockholm och delar vagn med människor från alla världens hörn, så kan jag undra om det i en stad som Stockholm finns något kvar som kan kallas för ”typiskt svenskt”. Jag förstår att detta mänskliga virrvarr reser frågan hur landet och medborgarna ska hållas samman. Integration blir viktigt, något slag av gemenskap behöver skapas, människor måste inkluderas! För ett drygt halvsekel sedan, när vi var inkluderade, skulle varken ordet eller ett sådant överhetligt påbud vara helt begripligt.

För James Kalb är inkludering det mest potenta redskapet i godhetens begreppsliga verktygslåda. Till skillnad från mångkultur och mångfald, som signalerar skillnader och expansion, så är inkludering ett omfamnande begrepp, mera positivt och bejakande än exempelvis tolerans. Alla dessa individer och grupper, som ska inkluderas, är tänkta att bidra med något. Tillsammans ska vi bygga ett tolerant, mångkulturellt och gränslöst samhälle, som inkluderar mångfalden. Ett nytt slags samhälle, som aldrig tidigare existerat!

I detta samhälle blir ingen lämnad utanför. Det finns inga ”dom” utan bara ”vi”. Även om detta samhälle är en utopi, något som vi aldrig kan nå fram till, så påstås det vara värt att sträva mot. Att alla ska inkluderas blir något av en religion och anger en grundprincip för samhällsdebatten. De som inte ställer upp på denna grundprincip är avfällingar och otrogna. Deras åsikter är skadliga och därför måste de smädas, tystas och motas undan från den offentliga scenen. I framtidens Sverige finns det inte plats för människor, som anser att det är skillnad mellan folk, mellan könen, mellan kulturer och traditioner, religioner etc.

Inkluderingen avser att radera ut alla gränser och befria människorna. Svenskarna måste till exempel befrias från sin svenskhet, som ju utgör grunden för den svenska rasismen. Det är något av en permanent revolution som pågår. Kvotering, massinvandring, normkritik och hbtq-rörelsen är alla verktyg i denna inkluderingsprocess, som aldrig tillåts att stanna av.

Visst får människor vara olika, men inte på något betydelsebärande sätt. Raser får inte finnas. Att vi ser olika ut betyder ingenting. Vi får ha olika färg på håret, men vi får absolut inte ha olika IQ. Inte heller får vi ha olika kön. I varje fall får männen inte bejaka sin manlighet och kvinnorna sin kvinnlighet. Och om vi nu ändå har olika kön – det kan kännas lite krystat att förneka – så är könet inte betydelsebärande utan män och kvinnor kan göra samma saker. För arbetsplatser där detta har svårt att tränga igenom blir det nödvändigt med kvotering.

Skillnader utraderas genom att man pekar ut och hyllar dem som får stå tillbaka. De kallas för offer. Kvinnor är patriarkatets offer. Det blir därför viktigt med kvinnor i ledande samhällspositioner. På så sätt bevisas att patriarkatet är ett misstag. Män som är män är ett misstag. De begår övergrepp och ägnar sig åt våld. Västerländsk kultur är också ett misstag. Den har exploaterat, förtryckt och mördat ursprungsfolk och minoriteter. Islam utropas till en fredens religion och tvivlare smädas som islamofober. Det gäller att kapa länken till den terror som muslimer ägnar sig åt. Om muslimer uppfattas som fiender blir det nämligen svårt att inkludera dem.

I det inkluderande samhället fungerar jämlikhet som en generell standard. Alla påstås vara lika värda – rika som fattiga, promoverade doktorer som de som aldrig klarade grundskolan, civilingenjörer som vaktmästare, justitieråd som vanliga nämndemän, läkare som homeopater. Farligast av allt: det nödvändiga sambandet mellan moral och makt förnekas. De som styr oss behöver inte vara de mest kompetenta, de moraliskt mest högstående, de som är svårast att korrumpera. Viktigast av allt är att de är politiskt korrekta och behärskar inkluderandets retorik.

Indoktrineringen pågår ständigt och är märkvärdigt framgångsrik. I synnerhet drabbas intelligenta och högutbildade västerlänningar, därför att de är kapabla att tänka bort verkligheten. För dem fungerar det att leva i en fantasivärld, det har de fått lära sig på universitet och högskolor. Det hot som hindrar dem från att förfalla till ett verklighetsbaserat förnuft är, att de kan stoppas i sin statusjakt och i sina karriärer och. De riskerar att förlora det enda som är viktigt på riktigt, tillvarons hårdvaluta: den egna karriären. ”Enklare” människor med fötterna stadigt på jorden ser och lider av vansinnet (inget överord!) men behärskar inte offentlighetens språk. I de fall de ändå gör det och vill ha ett sanningens ord sagt, så släpps de inte in upp på den offentliga scenen. Deras enda vapen är att i allmänna val rösta bort lögnarna, förrädarna, de nyttiga idioterna och de vilseförda. Men det tar tid för dem att inse att de är lurade, när alla som befinner sig i offentligheten varnar dem för att tillämpa ett verklighetsbaserat förnuft.

Så här är det: Människan är en biologisk och social varelse, inte fri att skapa vilket samhälle som helst och få det att fungera. Förnekar vi det könsbundna samspelet mellan män och kvinnor fungerar inte samlevnaden utan kraschar. Resultatet blir ett samhälle med många ensamma, svaga och olyckliga människor. När kvinnorna sätter sina yrkeskarriärer i främsta rummet, föder de inte tillräckligt många barn. Anser vi att familjer kan se ut hur som helst och att rollerna kan flyta, så blir den kommande generationen illa uppfostrad. Löser vi upp de lokala gemenskaperna, etniska grupperna och nationerna så löser vi också upp medborgarnas lojalitet med sina medmänniskor. Det är inte individer utan grupper av människor som bygger gemenskaper. Också, kosmopolit är en snygg självpresentation men det betyder att befinna sig utanför. Det är betraktarens roll. Människor som befinner sig utanför kan inte bygga och vidmakthålla samhällen. Gemenskaper kan heller inte vara hur stora som helst för att fungera. Därför är det globala samhället inte något eftersträvansvärt ideal utan en mardröm.

Inkluderingen är en process som befriar människor från det som gör livet meningsfullt. Det individualiserade samhället, med sina gränslösa medlemmar, kan inte försvara sig mot exploatering från den sammansmidda världselit, som aldrig skulle drömma om att upplösa sina egna kollektiv. Som Janis Joplin sjunger: Freedom’s just another word for nothin’ left to lose.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.