Sveriges koloniala maktelit

År 2005 gav fyra forskare, med litteraturvetaren Ingrid Björkman i spetsen, ut den första vetenskapligt genomarbetade granskningen av det mångkulturella Sverige: Exit folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall.

Inledningen och ett efterord skrevs av Jonathan Friedman, socialantropolog i det internationella toppskiktet. Han bor i Sverige med barn och sin svenska hustru, också hon en framstående social­antropolog. Båda har varit professorer i ämnet, vid Lunds universitet.

Det som skrevs i Exit Folkhemssverige om den svenska invandringspolitiken och dess konsekvenser har visat sig utmärkt tåla tidens tand. Bland dissidenter är detta en kultförklarad och fortfarande läst bok. På nätet finns det gott om mycket positiva kommentarer. Här är en från Dr. Gurka:

Jag läste denna för några år sedan och jag måste säga att flera saker som står i den boken har redan hänt mellan den tid jag läste den och nu. Den har med en kuslig noggrannhet kunnat förutspå hur Sverige utvecklas och jag rekommenderar starkt att läsa den. Ingen rolig läsning men mycket informativ.

För medlemmar av den svenska makteliten är Exit Folkhemssverige en sur karamell i gottpåsen, inte precis något att fresta smaklökarna med. På den offentliga scenen har den mötts med tystnad, alternativt avfärdats – mönstret känns igen från bemötandet av de två volymerna ”Invandring och mörkläggning”, som Gunnar Sandelin och jag skrivit.

Det som inspirerat mig till denna bloggtext är Jonathan Friedmans klassificerande av den svenska makteliten som kolonial. Han skriver det lite i förbigående, i en passus som handlar om Carl Bilds beundran för det habsburgska imperiets styrelseform:

Dess eliter var naturligtvis inte några nationella representanter utan en kosmopolitisk aristokrati, placerad ovanför de olika nationella befolkningselement, över vilka de regerade. Ett sådant styre kunde vara ett sätt att framgångsrikt introducera en mångkulturell ordning i det nya Europa, en ordning som skulle bli fredlig, eftersom varje grupp skulle veta sin plats inom ett vidsträckt hierarkiskt imperium. Det skulle vara en pluralistisk social ordning, som utmärkte de flesta imperier, speciellt koloniala samhällen.

Går vi tillbaka till folkhemssverige var ett kolonialt regeringsparti en ytterligt främmande tanke. Hur nära väljarna och de socialdemokratiska politikerna verkligen stod varandra, är svårt att förstå i dag. Det socialdemokratiska partiet satt vid makten under 44 år och företrädde sina väljare på ett sätt som var unikt utanför Skandinavien. Jonathan Friedman konstaterar att Sverige är ett av de få länder som förverkligat den franske filosofen Jean-Jacques Rousseaus tankar om staten som uttryck för folkets vilja. Han skriver:

Detta ledde till en mycket hög grad av förtroende, förankrat i föreställningen om ett gemensamt projekt, som av nödvändighet hyst en föreställning om jämlikhet, t o m om sammansmältning i etableringen av ett ”Vi”.

Emellertid, ingenting varar beständigt. Med teven gör världen entré i de svenska hemmen. De stora företagen blir transnationella och konsumtionsartiklar från andra delar av världen börjar saluföras i landet. Framför allt: Det snabbt växande välståndet gör det möjligt att skapa ett tidigare okänt välfärdssamhälle. Tack vare en stark fackföreningsrörelse får inte minst svenska arbetare det väldigt bra. De visar sig inte vara särskilt intresserade av att störta det borgerliga samhället i gruset, en politisk ambition som visserligen inte är särskilt framträdande hos socialdemokraterna, men som ändå finns där som en av partiets ideologiska hörnstenar. Den svenska socialdemokratin förlorar mark. Det blir dags för ett politiskt paradigmskifte. Den svenska statsministern Tage Erlanders efterträds av den internationellt orienterade kosmopoliten Olof Palme. Det räcker inte. 1976 kan borgarna äntligen ta makten.

För den retirerande vänsterpolitiska makteliten stod det redan vid sextiotalets slut klart att de behövde en ny politisk idé, en vitalisering som stärkte deras politiska legitimitet och som gjorde det möjligt för dem att återta makten över Sverige. År 1975, när Olof Palme var statsminister, fattade en enig riksdag beslutet att göra det etniskt mycket enhetliga Sverige mångkulturellt. Det var inget särskilt omdebatterat beslut. Även om det kom när epoken med arbetsinvandrare var över, handlade det för de flesta i riksdagen om en allmän hygglighet. Varför skulle invandrarna tvingas till att bli svenskar? Det var rimligt att de, precis som svenskarna, fick behålla och bejaka sina egna kulturer och livsformer. Knappast någon förstod att en fundamental politisk förändring hade inletts, som skulle leda till att den svenska makteliten förlorade sin folkliga förankring och omvandlades till det vi har i dag: en kolonial överhet.

Dagens svenska politiker identifierar sig inte längre ”vertikalt”, med folket, utan ”horisontellt”, med en europeisk, internationell och global maktelit. EU och FN är väl så viktiga referenser i de politiska karriärerna, som att ha gjort något bra för Sverige. Margot Wallström är ett passande exempel. Hennes politiska insats för Sverige är näst intill försumbar, men hon har stor internationell erfarenhet. Om hon inte envist tackat nej hade inte Stefan Löfven utan hon blivit statsminister. Nu blev Margot Wallström istället utrikesminister, med den överordnade ambitionen inte att föra Sveriges talan i världen utan att som internationell politiker påverka världspolitiken.

Det nationella projektet är för dagens maktelit överspelat. Istället vill de vara kosmopolitiker. De tycker illa om nationalism och vill berika Sverige genom invandring. De anser att ett globalt ansvarstagande och överstatliga organisationer som EU och FN är väl så viktiga som landets medborgare. Den tidigare utpräglade majoritetspolitiken har ersatts med en politik där etniska svenskar hanteras som en av landets olika etniska grupperingar. Eftersom de tidigare varit privilegierade bör de nu stå tillbaka. Politiska begrepp som rasism, diskriminering, fördomar och integration lyfter fram minoriteternas intressen och livsformer. Det gäller inte bara för invandrare och landets minoriteter utan också för religiösa minoriteter, som muslimer och sexuella minoriteter, som homosexuella och transpersoner. Sverige är tänkt att bli ett bättre land genom att minoriteternas intressen bejakas. Observera att här har makteliten axlat sin koloniala roll. De representerar alla, vilket betyder att de inte representerar någon, utan ställer in kompassen och styr efter den globala maktelitens intressen och prioriteringar.

Detta ”offerperspektiv” medför politiska legitimitetsproblem. För landets medborgare och i synnerhet för den fortfarande etniskt svenska majoriteten är det djupt egendomligt att de ska försörja arbetslösa nykomlingar via skattemedel och att bostadsbristen leder till att deras egna barn får ställa sig längst bak i bostadskön. Välfärdssamhällets kostnader rusar i höjden, väntetiderna på sjukhuset ökar dramatiskt, likaså kriminaliteten. Konkurrensen från lågbetalda arbetare ökar på svenska arbetsplatser. Det Sverige som efter krigsslutet ökade sitt välstånd snabbast i världen, förlorar nu detta välstånd med ungefär samma hastighet. Var femte pensionär i dagens Sverige har en så låg pension att de inte når upp till EU:s gräns för fattigdom. Enligt en rapport från EU-kommissionen i februari 2016 kommer Sverige år 2048 att ha unionens näst sämsta pensioner: 48 procent av slutlönen, tjänstepensionen inräknad. Bara Estland hamnar nedanför Sverige.

Eftersom politiken inte innehåller några tomrum, så växer det, trots kompakt motstånd och förakt från makteliten, fram ett nytt nationellt inriktat parti: Sverigedemokraterna. Forna politiska ärkefiender går samman i demokratiskt stötande gemenskaper, för att förhindra detta nya parti att komma till makten.

Den kolonialt orienterade svenska makteliten har fått svårigheter, strängt taget detsamma som under förra årtusendets sista decennier förde dem till makten: legitimiteten. De har klippt banden med folket och på så sätt vunnit sin frihet, men ett gigantiskt problem återstår: Sverige är ett demokratiskt land och om de inte vinner politiska val, så förlorar de makten.

Här är det viktigt att hålla kvar perspektivet på makteliten som ett kolonialvälde. Ledare och opinionsbildare har, i byggandet av sina internationellt gångbara identiteter, bytt ut sin soldaritet med folket mot ett folkförakt. Deras egna karriärer, deras inkomster, privilegier och internationella positioner är långt viktigare än de svenska medborgarnas välfärd. Detta erkänner de naturligtvis inte, det vore att begå politisk harakiri. Men så är det. Vi behöver bara se hur maktelitens inkomster har rusat i höjden samtidigt som landets fattigpensionärer växer explosivt i antal. Och vad bryr de sig om bostadskrisen? De ställer sig inte i några bostadsköer, lika lite som i sjukhusköer. De talar varmt om integration men skulle aldrig drömma om att bosätta sig i någon av landets alla ”utsatta förorter”. De åker aldrig med allmänna kommunikationsmedel och toppolitikerna rör sig inte längre på offentliga platser utan livvakt. Det svenska socialdemokratiska folkhem, där medborgarna kunde lyfta en telefonlur och ringa till ett statsråd och få direktkontakt, är väldigt avlägset.

Hur ska denna koloniala maktelit kunna stanna kvar vid makten? Det finns tre strategier, varav en ännu inte är utnyttjad. De liknar de sovjetiska och östeuropeiska makteliterna på så sätt att de på ett eller annat sätt måste antingen lura eller tvinga folket till lydnad. Lurendrejeriet pågår för full styrka i form av politisk propaganda.

Invandrare kommer att berika Sverige, på sikt är det lönsamt, alla är lika mycket värda, rasism är det fulaste som finns, vi får inte skilja mellan ”vi och dom”, islam är fredens religion … blablabla.

Denna ihållande hjärntvätt, bedriven av samtliga ”systemmedia”, kompletteras med en pågående omdefinition av vad demokrati är. I det övergivna nationella projektet var demokrati liktydigt med majoritetsstyre, folkomröstningar och allmänna val. I dag är vi på väg mot ett totalitärt samhälle. Demokrati är att tänka rätt och vara god och lärs ut i skolor och på myndigheter i form av den rätta värdegrunden. Energiverkets chef har nyligen till sina anställda sagt, att i en konflikt mellan lagen och värdegrunden är det värdegrunden som gäller. Hur makteliten ska kunna bli av med de allmänna valen är ännu en olöst fråga, men de har gjort en bra början genom att befria riksdagsmännen från sitt maktinnehav.

Advokaten Hans Kindstrand berättar på bloggen ”Det goda samhället” att alla svenska riksdagspartier kräver en så kallad kandidatförsäkran från politiker som vill bli riksdagsmän. I synnerhet för de tre största partierna, Socialdemokrater, Moderaterna och Sverigedemokraterna, är texten hårt styrande. Ett genomgående krav är att kandidaten avsäger sig sin personliga integritet.

Den moderata riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson lämnade politiken och skrev boken Knapptryckarkompaniet. Där konstaterade hon att de riksdagsmän som inte är benhårt lojala med sina partier, och i synnerhet partiledarna, kan glömma sina politiska karriärer. Det betyder att all offentlig makt i Sverige inte längre utgår från folket utan från partikanslierna.

För den som vill göra politisk karriär är det viktigare än allt annat att vara lojal mot partiet. Eftersom det är ideologin som är vägledande, så kan inte en politisk ledare gå emot denna – i synnerhet inte i sin klättring mot toppen – därför att då blir han eller hon utsorterad som ideologiskt ofullständigt skolad och opålitlig.

Att se den svenska makteliten som ett kolonialvälde gör det möjligt att besvara en del svåra frågor, inte minst den varför maktelitens medlemmar föraktar det svenska folket. Eftersom de, till skillnad från politikerna i det föregående nationella projektet, inte bygger sin identitet med referens till medborgarna utan horisontellt, med andra ”maktspelare” som förebilder, inhemska såväl som internationella, måste de befria sig från den folkliga identitet som de insupit med modersmjölken, i varje fall om de har svenska föräldrar och är uppväxta i landet. Identitetsbildning handlar mera om att ta avspark från det man inte vill vara än att bejaka det man vill bli – det senare är mer diffust. Forskare inom området brukar fånga in den processen med uttrycket ”all identitetsbildning är kontrastiv”.

Det ömsesidiga föraktet mellan politiker och medborgare växer. Frågan är om svenska politiker i en inte alltför avlägsen framtid kommer att ta till den tredje strategin, det vill säga våld mot medborgarna, på det sätt som vi känner från kommunistiska välden, som Sovjet och Kina. Hur ska de annars få det folk att lyda, som är på väg in i ett högskattesamhälle med förlorad välfärd, som blir alltmer på det klara med den ständigt pågående hjärntvätt de utsätts för i alla media.

Sverigedemokraterna kan lugnt sitta still i båten. Förvärras den svenska krisen och stämmer signalerna om att Europa kommer att utsättas för en ny massinvandringsattack under våren, så får vi en till valet 2018 helt ny politisk situation i Sverige. Aftonbladets Lena Mellin, en fullblodspropagandist och desinformatör av första rangen, har förutspått att det kan bli rena blodbadet för flera svenska riksdagspartier. Kanske träffar hon äntligen rätt?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.