Tycker hit och tycker dit

Journalisterna är glada över att Sverige nu har tio miljoner invånare. Det är nog många som på ett diffust sätt tycker det finns anledning att känna sig stolta: ”Det här gjorde vi bra!” I teve gratuleras en nybliven mamma till att ha fött Sveriges tiomiljonte invånare, trots att ingen vet vem det är, därför att så individuellt inprickande fungerar inte statistiken. Hon ser lite förvirrad ut över hyllningarna, begripligt nog. Jag tänker att det hade varit kul om hon hade sagt, att hon och hennes familj medvetet försökt pricka in nyfödingen som nummer tio miljoner, ungefär som när man spelar på hästar.

Eftersom rekordnoteringen väcker så stor uppmärksamhet, kunde några svårflirtade politiker ha fått tycka till lite. Först en känslosam och argsint kvinna från Feministiskt initiativ (ilskan är nog inskriven i deras partiprogram) som vill veta könet på den tiomiljonte. Kan man befara att det är ännu en vit och så småningom medelålders man, en medlem av det förtryckande patriarkatet, som sett dagens ljus? Eller, mera positivt, är det möjligen en genuspilot i vardande? Därefter en miljöpartist, som beklagar folkökningen, därför att det betyder att transporterna av livsmedel till Sverige ökar. Vi är långt ifrån självförsörjande och miljön gillar inte dieselstinkande transporter. Så kunde någon sosse med rötterna i LO få förklara vilket hot mot den svenska transportnäringen alla dessa lönedumpande chaufförer utgör. Anna Kinberg Batra kunde få fråga om den nyfödda svensken var en intelligensbefriad landsortsbo eller en smart stockholmare. Birgitta Ohlsson, liberalernas egen globalaktivist, skulle ges chansen att rätta henne: ”Stopp och belägg, Sverige ska absolut inte ha några fler nationalister. Nykomlingen måste bli kosmopolit, en världsmedborgare!” En kristdemokrat kunde förklara att nyfödingen var ett levande bevis på vansinnet med aborter. Och Centern kunde kanske damma av sitt gamla förslag om att införa månggifte. Det skulle en dag i framtiden ge den nyfödde en bra förhandlingssituation i bröllopstårtebutiken. En vänsterpartist kunde säga att nyfödingen var ett bra argument för en skattehöjning. Så tycker nämligen vänsterpartiet om det mesta. Därefter kunde man låta en som vanligt mobbad sverigedemokrat få tala om hur vilseledande och galet det var att fira en bebis. Eftersom tre fjärdedelar av folkökningen består av invandrare, så borde man istället ha valt en ung afrikansk analfabet. Det skulle få de glada journalisterna att sätta sina hurrarop i halsen. Slutligen en finanssnubbe. Jag fantiserar om att han trasslar till det för sig när han förklarar att de tre fjärdedelarna handlar om en nyemission, att syftet är att få in nytt friskt humankapital i företaget Sverige.

Från den utsatta förort där jag bor åker jag tunnelbana till den stora stadens centrum. Tamejfan, dessa sjuttiofem procent nykomlingar åka tunnelbana! Jag kollar in passagerarna och jo, verkligheten stämmer rätt bra med statistiken. Ungefär 25 procent ser ut att vara etniska svenskar, de flesta av dem inte längre i fruktsam ålder. Nu förstår jag vad finanskillen menar med humankapital och en nyemission. Därefter undrar jag varför alla dessa arbetsföra människor sitter på tunnelbanan mitt på dagen, trots att jag vet svaret. Bostäderna har tagit slut och nu måste de sitta här i åtta år, därför att så lång tid tar det innan de kommer in på den svenska arbetsmarknaden. Därmed är dock inte bostadsfrågan löst. Stockholms bostadskö är lång som ett halvsekel. Men förhoppningsvis får de sova på jobbet. Nå, den dagen, den sorgen.

Av de fonem som terroriserar mina trumhinnor förstår jag att Sverige inte bara har blivit mångkulturellt utan också månggutturalt. Jag urskiljer spanska, arabiska och ryska. Ett mörkhyat par, med åtskilliga pluskilo innanför de bylsiga kläderna, grälar på ett för mig obekant språk.

Jag slutar stirra på mina medpassagerare och läser i den tidning jag tagit med. Svenska Dagbladets egen agendajournalist, den i Geneve bosatta kaviarsocialisten Gunilla von Hall, rapporterar från Världsekonomiskt Forum i Davos. Där förefaller många, till min glädje också miljardären George Soros, vara ledsna och oroliga. Trump tycker han inte alls om:

Jag har beskrivit honom som en skojare, bedragare och bondfångare. Och en möjlig diktator. Trump skulle vara en diktator om han kunde komma undan med det. Men det kommer han inte att klara.

Säger skojaren och bedragaren George Soros. Gunilla von Hall aldrig skulle drömma om att informera sina läsare om att Soros aktivt stött massinvandringen till Europa och byggt upp ett nät av tankesmedjor och organisationer, som har som uppgift att underminera nationalstaterna. Han bedriver också en aggressiv propaganda för invandring till USA. Det borde inte vara möjligt för en enskild person som George Soros att spela en så stor roll för Europas och västvärldens framtida öde, som är fallet. Att han är en av världens rikaste män har givetvis stor betydelse, men det som är viktigast är att han, med uppfattningen att företagens intressen bör vara överordnade nationernas, är representativ för världens finans- och företagselit. Istället för nationer med demokratiska val verkar de för en världsregering, styrd av företrädare för västvärldens finansfamiljer. Nu har Soros fått fis på tummen!

Hans ilska muntrar upp mig och får mig att hoppas ännu mer på Trump. Det fattas bara att Marine Le Pen vinner Frankrikes presidentval. Då ligger EU, detta maktelitens egna hybrid mellan korthus och tempel, verkligt illa till.

Gunilla von Hall ger oss också lite insyn i vad vår statsminister tycker och hur han uppfattar som sitt uppdrag vid detta möte mellan världens mäktiga. Om Trump tycker inte han heller, men framför allt är han skitsur på författaren Katerina Janouch, som berättat om det svenska förfallet i tjeckisk teve.

På Facebook frågar Katerina Janouch Stefan Löfven när hon blir inbjuden till Rosenbad, så att hon får ge ”herrarna en sann bild av hur landet ligger”. Hon får svaret att man kan ha olika uppfattningar om hur landet ligger. Statsministern talar om för henne att det inte finns någon absolut sanning. Som om det inte fanns något riktigt Sverige eller någon äkta kris bakom de olika ”berättelser” som finns om landet. Stefan Löfven är relativist. Han säger att man kan ha olika uppfattningar. Det finns inga absoluta sanningar.

Aha, det är förklaringen till den helt väsensskilda bild han gav av Sverige 2014:

Jag älskar Sverige och jag är väldigt, väldigt stolt över att bo i vårt land och just därför så måste vi också våga se och uttala att det är någonting som håller på att gå sönder i Sverige. 400 000 människor är arbetslösa, vi har mycket stora problem i skolan, det är dags att se allvaret.

Men nu är det Davos som gäller och då tycker han att svensk politik är en förstklassig exportvara. Till Gunilla von Hall säger han:

Det är inte så att alla människor är lyckliga i Norden. Men vi har kommit längre, och det finns en grundtillit i samhället. Man får hjälp med utbildning och stöd om man blir arbetslös, sjuk och när man är gammal. /…/ Många tittar på Sverige och vad vi åstadkommit med ökad sysselsättning, minskad arbetslöshet, investeringar i bostäder (sic!) och välfärd. Våra idéer har fått stöd från flera håll här i Davos.

På Google slår jag in sökorden ”Sweden refugees crisis”. På det får jag 659.000 nedslag. Jag snabbkollar och det är en skräckbild som målas upp. Jag öppnar slumpmässigt ett av de första. Det visar sig vara Express, en londontidning. Under rubriken ”Sweden at breaking point” skriver de den 6 april 2016:

In response to the crisis, which has led to increasing lawlessness and unrest, the Prime Minister of Norway Erna Solberg recently introduced an extension of the country’s border controls.

In a secret report by Sweden’s National Criminal Investigation Service, migrant attacks on officers are detailed including police cars being stoned by masked groups.

Jag skummar kommentarerna. De är inte heller uppmuntrande. I en läser jag ”In Sweden you are either in favour of mass immigration or you are a racist.” I en annan: “Sweden is past the point of no return.”

Men inte behöver vi vara oroliga. Det som den där londonblaskan serverar är bara tyckanden. Det som Stefan Löfven tycker är mycket mycket bättre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.