Lika som bär?

great
Att förneka rasers existens är liktydigt med självbedrägeri och/eller att ljuga. Alla kan vi se dessa skillnader, även om det snarare handlar om gränszoner än tydliga gränser. Enkelt uttryckt finns det tre människoraser: kaukasier (vita), mongoloider (asiater) och negroider (svarta). I en annan uppräkning finns det fyra raser, med australoider som en fjärde grupp. 1950 beslöt FN att slopa rasbegreppet och istället rikta strålkastarljuset mot ”etniska grupper”. Från rasbegreppets tre eller fyra grundformer steg antalet grupperingar till över 5.000. Kännetecknande för en etnisk grupp är att man föds in i den och förblir där under sitt liv. Det är mycket svårt att byta tillhörighet, ungefär lika svårt som att byta kön. Däremot är det fullt möjligt att spela ned sin etnicitet, att se den som oväsentlig. För den som är en framgångsrik forskare eller fotbollsspelare kan den etniska tillhörigheten vara av helt underordnad betydelse.

I anglosaxisk litteratur förekommer rasbegreppet fortfarande med referens till människor, även om det blir alltmer ovanligt. I Sverige är rasbegreppet så nära förknippat med rasism, att det i praktiken är utrensat ur språket, om det inte gäller djur.

Att skilja på raser handlar inte nödvändigtvis om rasism. De flesta bland oss vill veta vart vi hör och att göra distinktioner med avseende på ras och etnicitet handlar om att klargöra sin egen tillhörighet, sin identitet. Bland forskare är det välbekant och oomtvistat att all identitetsbildning är kontrastiv. I mötet med de andra får ett vi sin kollektiva gruppidentitet fastlagd. Oftast handlar det om att hävda den egna tillhörighetens överlägsenhet, men detta är inte självklart. Det förekommer att grupper ser sig själva som underlägsna ”de andra”. Det kan också vara så att ”de andra” är irrelevanta. Många stamfolk betecknar sig själva som ”människorna” medan de som är utanför gemenskapen inte är människor, i varje fall inte människor som räknas. Det gäller för romanitalande romer, där rôm betyder människa medan gadje ospecificerat är alla andra, de som inte är människor. På samma sätt förhåller det sig med inuiternas inuk, som helt enkelt betyder människa. Det finns mycket mer att säga om detta, hur människor hanterar sina kollektiva över- respektive underlägen, men jag släpper det temat här, för att inte hamna på ett sidospår.

Den fråga som många vill ha svar på är: Finns det skillnader mellan raserna? Speglar de yttre kännetecknen olika inre verkligheter? Det ideologiskt korrekta svaret är, att även om människor har olika hud- och hårfärg etc., så är vi alla lika under ytan. Många forskare anser att det ideologiskt korrekta svaret också är vetenskapligt korrekt. Emellertid, det är inte sant, inte ens trovärdigt. Det är inte bara så att ett tropiskt klimat ger mörk hud medan ett nordligt, kallare och solfattigare ger ljus hud, utan olika livsvillkor ger också olika anpassningsmönster, med åtföljande kompetenser. Det är lättare att överleva i ett tropiskt klimat än i ett land med långa och kalla vintrar. Varför skulle människor, som är uppvuxna på helt olika platser och under många tusen år levt under helt olika villkor och ser olika ut, inte vara olika också innanför skalet?

Det är inte ens så att människor är lika när de föds. Varje flerbarnsförälder vet detta. Om de skulle pröva experimentet att behandla sina barn exakt lika, så skulle resultatet naturligtvis inte bli särskilt bra. Varje klok förälder (och en del okloka också) söker relatera till sina barn individuellt. Det stämmer för övrigt också för den som har sällskapsdjur. Har du två katter eller hundar, så inte är de lika. Men kanske om du har ett par vandrande pinnar?

Det vetenskapligt korrekta svaret är att det för människor finns skillnader på alla nivåer. När det gäller raser så handlar den skillnad som forskarna mest övertygande påvisat, om intelligens. Ordningsföljden är att asiater är klyftigast, därefter vita, sedan svarta och sist aboriginer. Trots att forskarna vet detta, så är denna typ av forskningsresultat mycket kontroversiella, också bland forskarna själva. Anledningen är att intelligens, i konkurrens med skönhet, är det som vi sätter högst på rankinglistan över mänskliga kvaliteter. Intelligensskillnad är en möjlig legitimering av makt. De som är klyftigast bör styra landet. Nazisterna hävdade som bekant den ariska rasens överlägsenhet och därmed rätt att härska över alla andra raser. De ansåg också att det fanns undermåliga raser, det vill säga judar och romer, och att detta var ett fullgott skäl för deras utrotning.

Den etniska undergruppering, som forskningen visat är mest intelligent, är ashkenazijudar. För att bara ge ett av många möjliga exempel har sedan 1950 29 % av nobelprisen tilldelats ashkenazijudar, trots att de endast utgör 0,25 procent av mänskligheten. Bevisen för denna grupps överlägsenhet är många och det finns ett antal varandra kompletterande förklaringar till att det förhåller sig så. En delförklaring är det förtryck som judar utsatts för och som gjort att de varit tvungna att odla smartness för att överleva. En annan är att de i västerlandet inte varit tillåtna att äga jord och därför istället ägnat sig åt handel. De har också prioriterat teoretiska kunskaper och är en av de första litterata grupperna i mänsklighetens historia. Jag går inte längre i detta resonemang. Den judiska intelligensen har fascinerat och det finns mycket forskning som både belägger och förklarar deras överlägsenhet.

Den vita rasen har under mycket lång tid haft makten över andra folk, vilket lett till många övergrepp. Det vi i västerlandet oftast lyfter fram är nazismen och andra världskriget, men det finns fler, i synnerhet koloniala, att välja mellan. Därför är rasismen mer skambelagd i västerlandet än i andra delar av världen. Trots att svenskarnas koloniala försyndelser är blygsamma och trots att vi höll oss undan andra världskriget, anses den antirasistiska kampen här vara så viktig att den ibland tar formen av rena häxjakter, i synnerhet på de etniska svenskar, som med ett mindre lämpligt språkbruk uttrycker sin förtvivlan över det som händer med landet. Det hjälper inte att de flesta av de invandrare som bosatt sig i Sverige sedan landet år 1975 förklarades mångkulturellt, är mer rasistiska än den majoritet av etniska svenskar, som med modersmjölken insupit att rasism är liktydigt med ondska. Fråga kurder vad de tycker om etniska turkar och vice versa. Fråga iranier vad de tycker om irakier, och vice versa. Fråga invandrarungdomar i så kallade utsatta förorter vad de tycker om ”svennar” och om deras syn på svenska flickor som lever ett modernt västerländskt ungdomsliv med exponerande klädsel och fri sexualitet. Sådana motsättningar spelas ner i den offentliga debatten. När unga muslimer förföljer judar i Malmö, så sägs det i allmänna ordalag att antisemitismen i Malmö är ett svenskt problem.

Det skulle vara möjligt att vända bilden, det vill säga lyfta fram allt det positiva som den västerländska kulturen fört med sig för världen, samtidigt som man pekar ut de övergrepp som andra folk gjort och gör sig skyldiga till. När det gäller slavhandel, särskilt till sockerplantager, har muslimska länder en lika skamlig historia som västvärlden. Från Berberkuster utgick slavraider ända till Island. I Mauretanien, Saudiarabien och Sudan lär slaveri fortfarande förekomma, i muslimsk regi.

Motbilden skulle kunna kompletteras med besvärande jämförelser mellan olika länder. Varför plågar migrationstrycket inte det rika Saudiarabien? Har det verkligen blivit bättre för Sydafrikas invånare efter att det rasistiska apartheidsystemet skrotades och ANC tog över? Varför lyckas israelerna bygga och upprätthålla ett avancerat samhälle med hög standard, i en del av världen där grannländerna lyckas betydligt sämre? Hur står sig grekisk teknologi i jämförelse med tysk, syditaliensk med norditaliensk? Varför vill USAs president Donald Trump bygga en mur mot Mexiko, till en astronomisk kostnad? Är det möjligen därför att han tillhör den anglosaxiska kultur som gjort USA till världens förnämsta stormakt, en högkultur som hotar att gå i graven, om USA på grund av invandring förvandlas till ett nytt Mexiko?

Hur kommer det sig att Asien, Nordeuropa, Nordamerika och Australien är bäst på att bygga väl fungerande samhällen, och som en konsekvens måste värja sig mot människor från andra delar av världen, som vill emigrera dit? Man kan också välja teknologi. Var inte bara finns utan också skapas den mest avancerade teknologin? Var hittar vi de bästa universiteten och de institutioner som befinner sig vid forskningsfronten? Vilka konstruerar de bästa bilarna, vilka klarar att bygga de högsta och mest avancerade husen?

En sådan inversiv bokföring som skissats på ovan skulle antagligen dömas ut som rasistisk i västvärlden. Västerlandets koloniala/nazistiska/fascistiska historia har utlöst den antirasistiska ideologi, som bland annat antagits av FN och som hävdar att det, med avseende på intelligens, kompetens och kreativitet inte finns några skillnader. Inte mellan raser och heller inte mellan etniska grupper. Det är djupt egendomligt att en så totalt verklighetsförnekande ideologi har kunnat få fäste i den rationalitets- och vetenskapsbejakande västerländska civilisationen. I mitt nästa blogginlägg ska jag försöka förklara hur det gick till.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.