Åsiktskorridoren lever och frodas, trots allt

korridor Sveriges extrema migrationspolitik fortsätter. Politiker, media och myndigheter (läs Migrationsverket) försöker ge sken av att läget är under kontroll men det är inte sant. Förra året beviljade Sverige asyl till tre gånger så många som övriga Norden tillsammans. Sedan millennieskiftet har vi beviljat 1.5 miljoner uppehållstillstånd. Den största gruppen nu består av drygt 300.000 anhöriga, som väntas söka sig till Sverige under de närmaste fyra åren!

De två senaste veckorna har jag försökt att i reguljära media få in en debattartikel om att det stora inflödet försätter. I vanlig ordning blev det nobben. Det har det nästan undantagslöst blivit de fem senaste åren från alla debattredaktörer. GP, SvD, SVT Opinion, Dagens Samhälle, Expressen och Aftonbladet avböjde denna gång, vilket knappast kom som en överraskning (DN med sin agendajournalistik var inte ens tänkbar). Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det här är siffror som helst inte ska komma ut och bli föremål för en offentlig diskussion.

Efter att 2014 ha fått avslag från många redaktörer flera gånger på opublicerade fakta, mejlade jag GP Debatt och frågade varför de kallade sig debattredaktion, när det var just debatt som de undvek. Svaret blev att det här var fakta som inte var obekanta för allmänheten. Precis som vilken person som helst skulle kunna göra sig bekant i Migrationsverkets sifferdjungel, konstaterade debattchefen Jannika Wasastjerna :

Antalet invandrare till Sverige är ingen nyhet och inget som hemlighålls. Dels är uppgifterna offentligt tillgängliga, dels förstår och vet var och en att antalet beviljade asylsökande stiger kraftigt när syrier ges automatiskt Put. Det framkommer även i nyhetsrapporteringen. Det du skriver i artikeln är således ingen nyhet. Att vi i Sverige tar emot väldigt många asylsökande samt anhöriga räknat per capita men även i reella tal jämfört med andra europeiska länder är heller ingen nyhet. Det vet de flesta vid det här laget.

Idag blir jag bemött på ett liknande sätt och när jag frågar den politiska redaktören Alice Teodorescu om hur det kan komma sig att en debattredaktion inte vill tala om volymerna, som ju är det som allt väsentligt utgår ifrån, så får jag inte något svar. I mina ögon stämmer det absolut inte att svenska folket är välunderrättade om asyl- och anhöriginvandringens omfattning. Ofta förvånas många av mina förmodligen mer insatta facebookvänner när jag lägger ut opublicerade fakta där. Inte heller får vi veta hur mycket Sverige skiljer ut sig från omgivande grannländer, samt vilka konsekvenser detta får på alla nivåer i samhället. Att det var nödvändigt att berätta om det extrema läget i slutet på 2015 kunde inte ens den svenska journalistkåren göra någonting åt, eftersom hela landet ställdes inför något som närmast liknade en invasion av unga män, däribland över 35.000 så kallade ”ensamkommande barn” (När jag skriver det här läser jag att två tredjedelar av dem som ålderstestades i Finland förra året visade sig vara vuxna). Till och med EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans konstaterade att en majoritet av dem som kommer till EU inte är flyktingar/skyddsbehövande utan välfärdsmigranter.

Nu dyker det upp diskussioner på Facebook där det påstås att åsiktskorridoren skulle ha rivits: Katerina Janouch fick ju fler likes på fejan och mer sympatier i media än Hynek Pallas och Kinberg Batra närmar sig Jimmie Å. Det är inte heller lika lätt att längre dra rasistkortet och ledarskribenter kan mer öppet berätta om skjutningar och bränder i förorten, otrygghet på gator och torg, bristande omsorg om våra äldre och gullande med eller flathet mot jihadister.

Visst! Men personer som repellerar eller närmar sig varandra innebär inte någon bredare korridor för den som vill diskutera demografiska förändringar och mångkulturens alla problem. För oss som är utanför boxen har i princip ingenting förändras. Vi är en grupp välutbildade och yrkeserfarna skribenter som befinner oss i en slags dissidentliknande tillvaro. Signalorden ”utanförskap”, ”integration” och ”allas lika värde”, får den här bloggens skribenter att på ren reflex rygga tillbaka. Vi talar hellre om ”volymer” och vill kartlägga invandrarrelaterad brottslighet. Diskriminering är inte den stora frågan. Det är att ursprungsbefolkningen är satt på undantag och får betala notan för massinvandringen. Hur skulle det kunna vara annorlunda när majoriteten av dem som sökt sig hit de senaste åren kommer från helt väsenskilda kulturer och har ingen eller kortare skolgång (max grundskola)? Bara cirka tio procent har högskoleutbildning i tre år eller mer. Lika många har passhandlingar i original. Detta samtidigt som Sverige har EU:s lägsta utbud (2.5 procent enligt Eurostat) av okvalificerade jobb.

Problemet är fortfarande att de av oss som inte är pensionärer måste passa sig, så att de inte stigmatiseras ännu mer. Själv blev jag tidigare nekad arbete på grund av mitt skrivande och fick se mina frilansuppdrag försvinna (det senare gäller också för Karl-Olov Arnstberg), liksom en inte obetydlig del av min vänkrets. Min kollega, ledarskribenten Marika Formgren, slutade med journalistiken när hon fick skrivförbud av sin chef, det är värt att påminna om. Jag har nyligen skrivit förordet till en svensk översättning av en bok om folkvandring av Václav Klaus (tidigare president och premiärminister i Tjeckien) på uppdrag av en förläggare som föredrar att inte sätta ut sitt namn.
I boken kan man också läsa:

”Översättaren önskar anonymitet för att undvika eventuella repressalier från offentlig arbetsgivare eller facklig organisation.”

Så där håller det på, jag vet inte hur många exempel jag känner till. Flera väletablerade facebookvänner, som åtminstone delvis tycker som jag, skulle aldrig göra tummen upp för någonting kontroversiellt som jag skriver där, eller länka till denna blogg. Bäst att hålla en armslängds avstånd och ta det säkra före det osäkra! Jag har tidigare varit med om att få träffa personer i min och närliggande branscher i smyg och några ville helst att vi inte längre sågs alls ifall vi skulle bli igenkända. Även om detta var flera år sedan, så dväljs de kafkaliknade känslorna i maggropen av ett Sverige där något i grunden har gått förlorat och kanske inte kan repareras: en öppenhet och tillit som försvinner. Jag vet många vettiga människor som går omkring med en känsla av att falluckan kan öppnas under deras fötter och att de kommer att bli utestängda från karriär och gemenskap på grund av deras avvikande åsikter om värdegrund, migration och genus. En av mina vänner, en mycket uppskattad medarbetare på en av våra största redaktioner, konstaterade helt nyktert i ett privat samtal: ”Skulle jag skriva vad jag tänker om invandringen så blev jag ekonomisk martyr!” Så ser Sverige under radarn ut!

En som inte har varit ängsligt konsensusinställd är debattredaktören Andreas Henriksson. Hösten 2014 publicerade han en (överallt annars refuserad) text av mig i Dagens Samhälle, tidningen för beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Där redovisade jag tidigare opublicerad migrationsstatistik.

Igår publicerade han min senaste text, den första som inte refuserats sedan dess av etablerade medier, och om vilken jag berättade om här i början, i finanstidningen Realtid. Jag är glad att det finns sprickor i muren någonstans!