PK-kommentarer

harriet
Min föregående bloggtext väckte uppenbarligen intresse, särskilt påståendet att när den så kallade begåvningsreserven i 40-talets stora barnkullar under senare delen av 1960-talet fick tillträde till landets högskolor, skedde ett paradigmskifte. Detta var ny mark för dem och ”identitetsarbetet” blev viktigt. De ville veta vilka de var och vilken roll de skulle spela för det framtida samhällets utformning. Det var dessa högskolevärldens nykomlingar som aktiverade marxismen både som analytiskt verktyg för att förstå samhället och som en ideologi att bygga en kollektiv identitet kring. Mest det senare. Därefter hängde ”de röda borgarbarnen” på och, som man nog kunde förvänta sig, norpade de viktiga samhällspositionerna.

De flesta kommentarerna är bejakande, som den här:

Jag och min man har med stor behållning läst det senaste inlägget på din blogg (Ett försök att förklara PK-vansinnet). En mycket bra förklaring och analys av hur vi hamnat i dagens situation. Pusselbitarna faller alltmer på plats. Det sorgliga är att så få inser hur det ligger till/ vill inte veta och kanske aldrig kommer att göra det heller. Gick själv på Socialhögskolan i början av 80-talet där marxismen frodades.
Media har ju som sagt stor del i detta. Ett litet färskt exempel på detta var när Kjell Östberg, professor i historia, efter lördagsintervjun av Jimmie Åkesson, skulle uttala sig om nazism och kommunism utifrån diskussionen om huruvida SD och Vänsterpartiet gjort upp med sin historia. Jag reagerade på hans försonliga inställning till kommunismen och kollade på nätet. Mycket riktigt – han är aktiv i Socialistiska partiet och deltog senast i somras i Rött form anordnat av Vänsterpartiet Skåne.

Två läsare anser att jag överdrivit marxismens roll. Där vill jag – som det heter på politikerspråk – förtydliga mig. Jag tror inte heller att särskilt många läste in sig på denna stelbenta teori. Det som lockade var inte marxismen som vetenskaplig teori utan ideologin. Som sådan var den lättillgänglig och omedelbart begriplig. Man behövde nog inte ens läsa det kommunistiska manifestet utan det räckte med att ta till sig klassmedvetandet, insikten om var man själv hörde hemma och vilka som var de ideologiska motståndarna. Kanske man hellre ska tala om revolutionsromantik än om kunskaper i marxism. Även om jag själv aldrig rycktes med i den ideologiska nyväckelsen, så visste jag ungefär samma saker som ”de väckta” – och det var inte så mycket.

Två läsare har invändningar mot att jag ser ”arbetarungarna” som drivande. De menar att väckelsen framför allt gällde för de röda borgarbarnen. Det är fullt möjligt att de har rätt och jag fel. Det stämmer inte med min minnesbild, men någon forskning som bekräftar eller går emot min uppfattning har jag inte tagit del av. Hur som helst, nedan den tydligast formulerade invändningen:

Vill komma med alternativ historieskrivning vad gäller 68-rörelsen. Om jag förstod ditt blogginlägg rätt menar du att det var de nya grupperna av studenter, de från de lägre samhällsklasserna, som i sitt identitetssökande drogs till marxismen. Min minnesbild är den motsatta. I de kretsar i vilka jag umgicks (i Uppsala, fr.o.m. hösten 68) var det inte arbetarbarnen som var marxister, utan marxisterna fann man bland dem som kom ur de välbeställda befolkningsskikten. Vi som hade lite enklare bakgrund såg i allmänhet med betydande skepsis på revolutionsspektaklet. Och vid lite eftertanke: Varför skulle vi vilja riva ned det bestående samhället? Vi var ju på väg att göra en klassresa, att lyfta oss ur den miljö från vilken vi kommit.

Jag vill hävda att 68-rörelsen var en revolt från de besuttna klassernas barn mot meritokratin. Före mitten av 60-talet var, som du skriver, universitetsutbildning i allmänhet tillgänglig endast för en mycket begränsad del av befolkningen. En universitetsutbildning var därför nära nog en garanti för en framtida hög position i samhället. När sedan tillträdet till högre utbildning breddades, fick de tidigare privilegierade konkurrens från grupper de förut inte behövt tävla med. Eftersom det nu var kompetens och inte börd som fällde avgörandet, riskerade ”rikemansbarnen” att konkurreras ut. På den läkarutbildning till vilken jag antogs var andelen barn från lägre tjänstemanna- och arbetarklass hög (och högre än vad som senare skulle bli fallet).

Studentrevolten var ett sätt för ”borgarbarnen” att återta initiativet. Det var t.ex. inte längre fint att ha skaffat sig höga betyg. De som hade ”läshuvud” förlöjligades. Det var andra kvalifikationer som var viktigare (”social kompetens”). På läkarutbildningarna avskaffades de graderade betygen (det är ju lätt att räkna ut vilka som gynnades av det i konkurrensen om attraktiva utbildningstjänster). Betygsintagningen reducerades till förmån för intervjuintagning (igen, lätt att förstå vilka som gynnades av det). Flummet bredde ut sig. Allt detta gynnade förstås de som från födseln var utrustade med stort socialt kapital (och med det en betydande självsäkerhet) på bekostnad av dem som hade mindre av den varan. Ordningen var således återställd.

Observera att kommentaren ovan är skriven av en ”arbetarunge” som kommit in på prestigeutbildning och i dag inte bara erövrat en topposition utan också är en väl påläst och klartänkt kritiker av PK- ideologin. Jag är rätt säker på att han inte heller som ung var lättlurad. Nå, så här lyder mitt svar:

Jag tror att, eftersom det var en yrkesinriktad utbildning, så var det annorlunda för dem på läkarlinjen än för dem som läste samhällsvetenskap och humaniora på Stockholms universitet, där jag höll hus. Dessutom, de som hade de kvalifikationer som krävdes för att komma in på en läkarutbildning, hade redan visat sig ha det som krävdes för det tidsödande och krävande memoreringsarbetet. Det är inte så svårt att förstå att en unge från enklare förhållanden som fick chansen att bli läkare, inte var ett lätt offer för någon revolutionsromantik. Det kan således ändå vara så som jag förmodar (men inte vet), att det finns ett samband mellan de nya högskolestudenterna och paradigmskiftet.

I en delfråga vill jag protestera och där har jag nog forskningen med mig, åtminstone den engelska. Förlöjligandet av plugghästarna var ett typiskt arbetarklassfenomen. 1977 kom Paul Willis mycket uppmärksammade bok ”Learning to labor”. Han beskriver där hur grabbarna hånade dem som trodde att skolan kunde ge dem en bättre framtid. Det som skolan hade att erbjuda, formell kunskap, skulle bara leda till ett uselt skrivbordsjobb och det var inget för riktiga män. Det var inte killarnas individuella kompetenser som avgjorde om det skulle gå bra för dem eller inte, utan det var arbetsmarknaden som ställde upp villkoren. Sedan kan man givetvis fråga hur relevant detta var i svenska skolor. I England betyder klasstillhörighet mer än i Sverige.

En kommentator utgår från hur schimpanser beter sig i flock, när de konkurrerar om honorna inom ett bestämt område. Är honorna inte tillräckligt många så börjar hanarna bita ihjäl varandra.

Eftersom vi fått ett ungdomligt mansöverskott genom massinvandringen så funderar han på om våldtäkter och konflikter mot svenskarna här får sin förklaring. Han ställer också frågor kring våldets legitimitet inom vänstern. Är våldet berättigat eftersom det handlar om konkurrens om makten över ”The Moral High Ground”? Marxismen ger en moralisk ursäkt till maktövertagande och våld. När makten är gripen så är det alltid dags för terror, utrensningar och ideologisk indoktrinering, till förmån för den nya gruppen. Jag vet inte om jag riktigt hänger med i svängarna, men så här skriver han:

Det säger sig självt att onda inte ska ges något massmedialt utrymme utan hela tiden ska förföljas och motarbetas. Detta var en första tanke som förklarar varför dissidenter omedelbart blir ihjälbitna av schímpansflocken om de försöker utmana. Det förklarar etablissemanget. Men folket då, varför detta inbördeskrig bland dem som egentligen inte har något att tjäna på saken? Ungdomar och idealistiska unga kvinnor förvandlas plötsligen från änglalika varelser till hatiska bestar. Min tanke är därför på samma sätt och grund, att det har med moral och göra, ”The Moral High Ground”. Man kan associera vidare inför vissa svårförklarliga företeelser och finna att förklaringen till dessa ligger i att vi är moraliska varelser. Oavsett vad man tycker om klimatfrågan så är det en moralfråga då det inte existerar en fri debatt. Människor delas också där upp i onda och goda. Opponenterna hånas och tillåts inte att yttra sig i det offentliga rummet. Varför? Vem tjänar på detta?

Vid närmare eftertanke så styrs hela vår idévärld och privata moral av goda gärningar. Självklart har vi U-hjälpen som aldrig avkrävs någon form av resultat eller ”avkastningskrav”. Pengar ska ges av moraliska skäl, som avlatspengen och vi får syndaförlåtelse. Industriodlat påstås av lantbruksuniversitet vara bättre för miljön och hälsan än kravodlat. Botgöring och egocentreringen gör att detta inte har den minsta betydelse, då kravodlat säljs mer och mer. Det går att diskutera utformningen för alla dessa ädla gärningar som sopsortering, släcka lampor, Röda Korset, Rädda Barnen, Kyrkobasarer etc. Sällan intresserar sig någon för vilken nytta saken har eller intresserar sig för alternativ. Precis så verkar invandringsfrågan behandlas. Man är ritualiserat god, moralisk i den svenska kontexten. Enligt prosten i Växjö så är det kristet att öppna sitt hem och hjälpa flyktingar. Någon annan tanke eller reflexion tillåts ej.

Resonemangets huvudpoäng tror jag är begreppet ritualiserat god. Gruppmoralen är överordnad alla andra intressen. Den som attackerar dogmerna och visar att de är tomma eller till och med rent dravel, den som visar att de godas påstådda godhet på lite sikt i själva verket är samhällsdestruktiv, den som med fakta och logiska resonemang visar att de har fel, den ifrågasätter också grunden för deras kontroll över ”The Moral High Ground”. Det är klart att då blir man djävligt förbannad. Råkar man då vara en schimpans, så är det dags att bita ihjäl sin motståndare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.