Gruppmoralen

yousee

av Petter Tungmark (pseudonym, men han finns på riktigt)

Det är förstås gruppmoralen som gör att media är så selektiv i sin rapportering, inte främst partitillhörighet, dolda agendor eller ondska.  De ljuger ju oftast inte direkt, men de väljer ut nyheter och artiklar så ensidigt, att resultatet blir en lögn. Det är gruppens ledargarnityr som anför vad som är gruppmoral och media ser sig som en del av denna, Sveriges ledning så att säga. Jag har ofta förvånats över hur snabbt media anammar ett nytt PK-ord, en PK-förklaring eller journalisternas kvickhet med att hänga på drev, hur långsökta de än är.

Vid närmare eftertanke är antirasismens kärna att man inte ska vara solidarisk med sin egen grupp. Hur sannolikt är det att de nyanlända inte vill hålla ihop sin respektive grupp och vara solidariska inom denna? Uppskattningsvis 0 %. De kommer aldrig att anamma PK-moralen, det vill säga tillhöra ”svenskgruppen”, utom de förstås, som direkt mutas av och betjänar denna. Därför kan rasism och förtryck bara utföras av dem som inte är definierade som offergrupper.

Problemet idag är att denna gruppmoral är ”feministisk” det vill säga den värnar inte gruppen utan identiteter. Dagens elitfeminister begränsar sig inte till att kämpa för lika rättigheter utan vill ha ett samhälle med femtioprocentig delning av allt. Det räcker emellertid inte att ha makthavarna med sig, att göra de rätta livsvalen och att odla könsbundna intressen för att nå det målet. Detta är bakgrunden till att HBTQ måste lyftas fram samt påståendet att kön inte finns, utan att allt är sociala konstruktioner. Det manliga kvinnohatet och de patriarkala strukturerna är förklaringen till att kvinnorna inte når målet.

Det är den vite, lätt blekfete, sexuellt normale, bilkörande, kolgrillsgrillande, medelålders mannen som förstås är skapelsens krona och sjutaggare, den som ska nedläggas. Vi män blir ställda och sårade av detta. Vi ömsom tystnar och ömsom hävdar vi att vi absolut inte vill att kvinnorna ska vara förtryckta. Några säger som Löfven: ”Jag är feminist, punkt.” Detta leder till att elitfeministerna – som är de som för i dansen – når samhällets eftertraktade poster utan att behöva visa kompetens. Vi ser ju resultatet av att tillsätta människor på grund av deras identitet och inte deras förmåga. De är mer intresserade av att försvara sina svaga positioner än av att göra ett hederligt jobb: ”Det där säger du bara för att jag är kvinna.” Eller: ”Du tycker barn ska ha en förälder av bägge könen för att du är homofob.” Eller som man kan läsa i DN idag: ”Nationalister vill kontrollera kvinnan och hatar därför kvinnan.” The sky is the limit när det gäller fantasifulla konstruktioner, där offergrupperna är lidande. Krav på kompetens beskrivs ofta som härskarteknik, glastak och – som sagt – patriarkala strukturer.

Utan att veta tror jag att många kvinnors ställningstagande dels utgår från att de vill befinna sig i de styrandes trygga famn, dels har gått på den djävulska metod etablissemanget använder sig av, när de skjuter fram offergrupperna (exempelvis Reinfeldts: Du ska alltid skylla på invandrarna). Den starkaste drivkraften tror jag dock det är att få vara kvinnlig. I flyktingfrågan är det den verkliga drivkraften för många kvinnor. Det är därför de sväljer propagandan. Kanske känner de också att det bara är de som är empatiska och kramar om de stackars ensamkommande flyktingbarnen. Nu är det de ensamkommande barnen som mår dåligt! Tacka fan för det, när de är hittvingade av sina familjer. Att det egentligen är oempatiskt att Sverige kraschar och riktiga flyktingar dör i lägren, tillåts inte komma fram i media.

Även den vita kvinnan kan få sig en släng av rasistsleven. På samma sätt som den vita mannen backar inför anklagelser från kvinnor så blir den vita antirasistiska kvinnan en blöt fläck, när hon anklagas för att lägga sig i de rasifierades eller andra korade offergruppers angelägenheter.

Jag tror att majoriteten inte vet så mycket om marxistisk teori utan har tagit till sig de delar som de har nytta av i sin egen värld. Kommunismen är illusoriskt rättvis och jämlik, vilket gör att kommunisterna kommer undan med illdåd, som nazisterna inte kom undan med. Ingen diskrimineras inom kommunismen på grund av att han eller hon är jude eller för att höra till en annan folkgrupp. Den som är lojal mot makten, arbetar hårt och stödjer revolutionen kommer att få sin belöning. Just revolutionen är nog den mest attraktiva utfästelsen, därför att den exploaterar människors längtan efter hämnd, för de orättvisor och det lidande som drabbar dem i det kapitalistiska samhället. Kapitalismen blir syndabocken, vilket ger marxismen en moralisk ursäkt till våld och maktövertagande. Vänstergruppernas frekventa våld bekräftar tanken. När makten är gripen så är det alltid dags för terror, utrensningar och ideologisk indoktrinering, till förmån för de nya makthavarna.

Också våra skattepengar är deras, att förfoga över. Är vi kritiska så har vi en dålig värdegrund. Solidariteten med svenska folket finns inte. Skattemedlen används i allt större grad av politiker för att glassa omkring i sitt upphöjda pös i världen, för att rundligt skänka bort det som inte tillhör dem. Värdegrundsmoralen legitimerar elitens makt och utgör dess ID-handling. För att den ska ha trovärdighet måste den fungera. Det är här offergrupperna kommer in. Det låter rätt troligt att offergrupperna lider, därför att de förtrycks av vita män, heterosexuella, svenskar i Sverige etc. Vi som skulle vilja protestera gör inte det. Anledningen är att vi vet att det kommer att klassas som patriarkala strukturer, vita kränkta män, rasifierande strukturer etc.

Moral high ground – den är high därför att det är den moral som den härskande gruppen har, etablissemangets moral. Moralen är som en armbindel, man ska känna igen den egna gruppen. De militanta ledarna är egentligen ointresserade av moralens innehåll. De är intresserade av sin och gruppens position (varken flyktingar eller invandrarnas väl och ve är i fokus, det är uppenbart). De som inte tillhör etablissemanget kan visa att de är lojala mot etablissemangsgruppen genom att uttala värdegrundsbesvärjelsen. Den fungerar som en trohetsed mot ledarna. Sedan kan man plussa på genom att utföra de handlingar som visar att man har en bra moral. Värdegrundsmoralen skiljer härskargruppen från de utfrysta. Allas lika värde är dess viktigaste dogm.

Att bli sedd som omoralisk är detsamma som att klassas som spetälsk, oberörbar. De omoraliska slängs av etablissemanget ner från the moral high ground. De riskerar därmed förlora vänner och kontakt med släktingar etc. Smittrisken som följer med att umgås med en dissident är också hög, inom yrkesliv och bekantskapskrets.
Moral är ett viktigt mänskligt evolutionärt utvecklat behov för att säkra fredliga lösningar av konflikter. Varje flock utbildar sin moral, anpassad efter behov och möjligheter. Även de värsta brottslingarna har en gruppmoral, som att våldtäktsmän hamnar längst ner eller utanför rankinglistan. Moralen är till för gruppens funktion. Problem uppstår när gruppen blir så stor att medlemmarna inte kan ha social kontakt med varandra. Det uppstår en politisk arena, som måste styras genom innötning av ritualiserade fraser om ont och gott, oftast tomma. Samma med media. De försöker binda konsumenterna till sig genom moralsagor. Om någon bryter mot denna moral så är det liktydigt med att man utmanar gruppens, flockens ledning, etablissemanget om man vill. Den som är omoralisk är en dålig människa och kan stötas ut från flocken.

Trots att kvinnor troligtvis förlorar mest på invandringen, så är de mest solidariska med PK-samhället. De är mest trygga med den befintliga härskargruppen och de är mest noga med de moraliska skälen. Mer än männen är de mest klimatmedvetna och minst främlingsfientliga, ägnar sig åt sopsortering och ställer upp med frivilliga arbetsinsatser. Det förklarar paradoxen att de godaste och snällaste också är de mest hatiska och intoleranta personerna. De tror sig bekämpa ondska och omoral.

Vi har hamnat i en återvändsgränd. Vi har prackats på en ideologi som störtar oss i fördärvet. Men det är inte lätt att byta ideologi mitt i språnget, så att säga. Löfven åker nu runt i Sverige för att han har förstått att folk är oroliga. Utgångspunkten verkar dock inte vara att han ska lyssna. Till och med Lotta Gröning i Expressen inser det absurda i att lyssnandet består i att Löfven talar inför en föranmäld publik och besvarar i förväg granskade frågor, där det förefaller som att SSU har uppdraget att ställa den första frågan. Makteliten befinner sig i försvarsställning gentemot svenska folket. Hittills har den kunnat lita på den desinformation media producerar. Men nu har man börjar förstå att även om media är troget så kommer verkligheten ifatt. Det gör den alltid. Frågan är bara om den hinner, innan det svenska mönstersamhället, sina moraliska stormaktsambitoner till trots, oåterkalleligen har förpassats till historien.

Redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.