Kärt barn …

skadaVarningsskylt från Petterssons blogg

Alla länder är nog konstiga men Sverige är ett extra konstigt land. Emellanåt får jag mail från läsare som föredrar namnet Absurdistan framför förnuftssmickrande beteckningar som Landet Lagom och Mellanmjölkens land. Intressant är, att när socialdemokraterna efter andra världskriget etablerade välfärdssverige, så undvek de Per-Albins klassiska kärleksförklaring Folkhemmet (norpad från högerpolitikern Rudolf Kjellén). Gustav Möller talade om Socialsverige, för att markera distans till trettiotalets och Lubbe Nordströms Lortsverige. Tage Erlander gillade Det starka samhället och Olof Palme Välfärdssamhället. Utan jämförelser i övrigt tycker jag – vilket nog en och annan bloggläsare noterat – att den mest pricksäkra benämningen för dagens Sverige är PK-samhället. Så kan det gå när inte haspen är på.

Jag kan undra vart Framtidslandet tog vägen, den vision som 1930 tog form med Stockholmsutställningen och som under fyra sekler totalt dominerade svensk politik. Jag växte upp i världens mesta framtidsland, ett land där det historiska kapitalet hade förpassats till folkhemssmalhusens alla sopnedkast. Det land där det enbart var framtiden som gällde. Vi känner resultatet. Fredrik Reinfeldt sa som bekant att ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Det kallar den i Sveriges historia mer kunnige Tino Sanandaji för en fördom. I sin nya bok Massutmaningen kommenterar han på följande sätt:

Det är en föraktfull och närmast kolonial bild av Sverige. Det är historielöst att tro att ett samhälle kan ta in, anpassa och absorbera idéer från andra länder utan inhemsk utveckling ((Kuhzad Media 2017, s. 26).

Mona Sahlin bidrog med ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Man kunde tro att det var en fundersam förskolekommentar. Men nej, detta är klassiska statsmannaord från framtidslandet. Tala om en devalvering för de en gång så regeringsdugliga socialdemokraterna.

Jag var en av alla de snorungar som ingick i framtidslandets begåvningsreserv och skulle satsas på. Om du, käre bloggläsare, är en av dem som inte var med, utan tror att det bara handlar om den sedvanligt nostalgiska förgyllningen av ett land som aldrig fanns, bör du ägna lite tid åt att läsa in sig på Sveriges moderna historia. För att få en kontrast kan du gärna börja med det glada tjugotalet. I en mätning 1922 var arbetslösheten för dem som var med i facket 34 procent. Ernst Rolf såg att det stundade hårda tider men sjöng:

Bättre och bättre dag för dag,
Bättre och bättre dag för dag.
Bara glädje hjärtat rymmer,
Strunt i sorgerna och alla bekymmer!
Om än ställningen är svag, så sjung med välbehag:
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah!
Det går bättre och bättre dag för dag.

I dag låter det menlöst och snällt men i själva verket var det en gastkramande besvärjelse från ett svenskt tjugotal. Journalisten Olle Svenning ger följande beskrivning:

Den stora mörka europeiska historien höll generalrepetition. Benito Mussolini marscherade med sina svartskjortor till Rom, grep makten och proklamerade fascismens seger. I Tyskland dundrade Adolf Hitler på ölkrogarna och bland socialt utslagna och revanschister. I Sovjet konsoliderades kommunismens makt efter inbördeskriget. Lenins kala hjässa glänste över misären och som stjärnfall föddes små rådsrepubliker runt om i Europa. Revolutionen, den kommunistiska eller fascistiska, stod överst på den europeiska dagordningen. Kamp rådde på gator och torg. Sverige låg som vanligt ganska tryggt vid sidan av den stora dramatiken.

Ernst Rolfs besvärjelse fungerade. Även om det tog lite tid så gick det verkligen bättre, i synnerhet efter andra världskriget. Framtidssverige var ett land där de flesta politikerna hämtades ur folkdjupet, var stolta över sitt land och förstod vilka som var deras uppdragsgivare. Det var en kärlek som besvarades, något som vi i dag får sota för. Visst, vi blev snuvade på vår historia, arvet från ett av Europas äldsta länder, men vilket löfte som gavs. Titta … framtiden!

Framtid, det var vad socialdemokraternas sociala ingenjörskonst handlade om, att göra det svenska folkhemmet till ett välfärdsland och en förebild för resten av världen. Bort med det gamla sunkiga fattigsverige! Som Ivar Lo-Johansson tillbakablickande skrev om Stockholmsutställningen:

De moderna utställningsbesökarna tycktes vilja andas in en ny luft i lungorna, men fick bara hostattacker. En tanke kom för mig, den att människan uppfann de nya tingen fortare än hon själv hann lära sig använda dem (Författaren 1957).

Visst fick vi ligga lite lågt under andra världskriget, men därefter, jösses vilken fart det tog! Sveriges välståndsökning var snabbast i världen och högkonjunkturen bröts inte förrän i början av 1970-talet. Det finns hur många exempel som helst på framtidsivern. Arbetslöshet, vad var det för något? I landets mindre städer och tätorter revs det så det stod härliga till och upp byggdes centra som var varandra förunderligt lika med sina ICA, Konsum, Posten, Apoteket och Systembolaget, uppblandade med ett och annat enstaka patricierhus och några kvarter med enklare träkåkar. Stockholm blev rivningsvågens paradexempel. Stadens centrum skulle framtidsanpassas och revs så grundligt att stadshistorikerna konstaterade att i Stockholm såg det ut som i Europas värst krigshärjade städer.

Med Palme sker ännu ett paradigmskifte. Och i början av nittiotalet ännu ett med regeringen Bildt, innehållande den för landets framtid katastrofale Bengt Westerberg. Två decennier senare begriper allt fler att i dag lever vi i ett land där politiker, opinionsbildare och tjänstemännen i stat, kommun och landsting inte längre självklart är folkets vänner och företrädare. Beteckningen förrädare hänger över våra politiska ledares och opinionsbildares huvuden. Det är ett hemskt begrepp, med sin stank av svek, domedag, krig och undergång. Det är ett begrepp som fört kungar och despoter till galgen, ett begrepp som inte borde ha någon plats i vårt moderna ansvarsbefriade Sverige. Men vilka andra beteckningar passar in på regerande svenska politiker under det senaste decenniet?

Det är omöjligt att tro att de vill oss väl. För hur kan de vilja oss väl, när de fyller på landet med allsköns människor från världens mest dysfunktionella länder, för att därefter med pengar ur våra plånböcker svara för deras försörjning? Inte bara just nu, utan under en oöverskådlig framtid, eftersom det varken finns jobb eller bostäder. De kallar alla möjliga för svenskar, trots att de inte är det, unga vuxna för barn och välfärdsmigranter för flyktingar. De använder våra skattepengar för att ”ta ansvar”, som de säger. Ansvar för vilka? I varje fall inte för landets växande skara av fattigpensionärer. En av mina vänner, som just köpt boken PK-samhället, vill veta vad som händer med vårt land och skriver:

Vi har nyligen också köpt böckerna om Haveriet, Malmö och Massutmaningen. Därför har vi bokat av Svalans Bokklubb och sagt upp Svenska Dagbladet och utnämnt vissa veckodagar till bokläsardagar. Meningen är att komma ikapp samhällsutvecklingen. Boken om Malmö läser jag med stort intresse eftersom jag bott där och jobbat på Kockums. Vi har också bott i Göteborg, på Hisingen, två spårvägshållplatser från Biskopsgården. Det var på 60-talet och vi trivdes mycket bra. Vårväderstorget var vårt centrum. Vi känner sorg vid alla nyheter från dessa en gång så fina städer.

Det går fort! Som Tino Sanandaji konstaterat i Massutmaningen växer Sveriges befolkning snabbare än Bangladesh´, som ett resultat av massinvandringen. Med sin sedvanliga iver att dölja hur vårt land förändras blåser svenska medier faran över. Det syns nämligen inte så tydligt att massinvandringen fortsätter, därför att trängseln utanför våra gränser är – politiskt motvilligt och kanske bara tillfälligt – stoppad. Men gör som Gunnar Sandelin, kolla upp Migrationsverkets prognoser för den kommande asyl- och anhöriginvandringen. Massinvandringen inte bara fortsätter utan är inplanerad.

Så händer något totalt oväntat. Den samhällsbild som makteliten under lång tid med sådan iver salufört: Sverige, den moraliska stormakten, kraschar och i sprickorna syns en mindre vacker verklighet. Dråpslaget kommer från ingen mindre än USAs president. Han behövde inte lång tid för att förstå att det håller på att gå käpprätt åt helvete för Sverige. Det han inte frågar, men som ändå finns där som undertext, är hur svenska politiker har mage att saluföra Sverige som ett politiskt föredöme, när ovedersägliga fakta tyder på att landet lyckats sämre än något annat land med sin mångkulturella ideologi? Ambitionerna var störst, insatserna likaså och resultatet är ett totalt segregerat land, tillika kluvet i två delar: de vakna och de förförda. Det är en klyfta som jag, i likhet med många andra, känner inpå huden. Jag har två vänkretsar, en akademisk där skygglapparna är större än Dumbos öron. Och så en mer nyförvärvad: En klarsynt, förtvivlad och ofta bitter motståndsrörelse – samstämd med mitt eget sinnelag.

En bloggläsare kommenterar att det är kul att läsa mina texter när jag inte är bitter. Han kommer nog inte att gilla den här.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.