David Abbott: Rasisten Rose

dover

Jag äger två böcker, skrivna av pseudonymen David Abbot och utgivna i England på Sparrow Books, som jag uppfattar som David Abbotts eget förlag. De har skickats till mig anonymt. Jag tror bakgrunden är följande: En engelsk journalist som skrev för Russia Today hyrde under några månader vårt hus på Koh Lanta i Thailand. Hans far, också journalist men pensionerad, hälsade på. Min son visade den äldre mannen första delen av Gunnar Sandelins och min bok Invandring och mörkläggning. Jag tror att den mannen var David Abbot. Han kunde inte svenska men måste ha förstått att jag var en författare som kunde uppskatta hans prosa.

Den första boken han skickade mig heter Dark Albion och gavs ut 2013. Albion är det tidigast kända namnet på England och Skottland. Albus betyder vit på latin och förmodligen syftar beteckningen Albion på Dovers vita klippor. Dark Albion blir därmed en anomali, något orimligt. Undertiteln säger att det handlar om en värld som gått förlorad: A requiem for the English. David Abbot beskriver i ett fyrtiotal reportage och krönikor hur England påverkats av vår tids invandring.

Den andra boken kom förra året och bär titeln Offensive Diatribes. Diatrib är grekiska och betecknar en hätskt hållen stridsskrift. Det kan också betyda en lärd utläggning. Offensive Diatribes har islam i England som tema. Båda dessa böcker, som finns att köpa på Amazon, är kunniga, språkligt sparsmakade, välskrivna och fördjupande. Jag har läst dem mycket noga, men minns inte att jag citerat ur någon av dem i mina blogginlägg. Det tänker jag nu gottgöra genom att översätta en text från den första boken, Dark Albion. Det är naturligtvis en mycket bra text, annars skulle jag inte ha bemödat mig, men jag har inte valt den därför att den sticker ut – den är en av många läsvärda texter. Titeln på engelska är elegant: Raising Racist Rose. Mindre elegant kan det översättas till ”Så formades Rose till rasist”. Med den rubriceringen spinner David Abbot på temat ”sociala konstruktioner”. Men raising kan också översättas med ”uppfostra” och då blir översättningen ”Så uppfostrades rasisten Rose”. Ser man till det som David Abbott berättar så finns det täckning för detta dubbla perspektiv. Han visar både hur Rose ”konstrueras” som rasist och hur hon i den rollen får stå till svars och uppfostras. Jag har valt en enklare och mer lakonisk svensk titel: Rasisten Rose.

Av flera anledningar är jag inte med på Facebook och brukar aldrig ägnat något större intresse åt hur mina texter sprids. Den här gången vill jag göra ett undantag. Sprid den här texten! Den är i högsta grad relevant också för Sverige och förtjänar att få en stor läsekrets.

***

Jag känner en kvinna från Newcastle, Rose, som kom till Greenwich för att arbeta som lågstadielärare. En dag måste hon snabbt välja en ansvarig till en klass, som skulle iväg och simma. Eleverna satt redan i bussen och väntade ivrigt på att bli körda till det inbokade simpasset på det kommunala badhuset. Det handlade bara om en timme och redan hade tio minuter passerat. Dessutom väntade Rose’s egen klass på henne. Ingen av hennes fyra tillgängliga kollegor, samtliga från sydostasien, ställde upp frivilligt. Desperat, stressad och lite aningslöst pekade hon på dem och mumlade sin barndoms räkneramsa:

Eenie meenie miney mo
Catch a nigger by the toe
If he hollers let him go
Eenie meenie miney mo

Personen som pekades ut på det slutliga ”mo” var den som fick ställa upp. Rose talade en tjock Newcastledialekt som de sydostasiatiska kvinnorna inte förstod, så de skrattade bara och brydde sig inte om vad hon sa. Ingen av dem kände till ramsan och dess förolämpande ord. En av dem som inte kunde återge den sa senare ”jag slöt öronen och hoppades att hon inte skulle välja mig”. Men en annan sydostasiatisk kvinna i rummet, vid namn Deepthi Ghosh, hörde Rose. Hon ansåg att Rose hade skändat sina arbetskamrater och rapporterade henne för att ha fällt en rasistisk kommentar.

Nu inleddes en kafkaartad procedur för att döma och straffa Rose. Den var omständlig, tog tid och aktiverade många människor. Det misstag Rose hade begått rubricerades som tjänstefel. Hon hade fällt en rasistisk kommentar när medlemmar av personalen var närvarande. Rose var därför tvungen att skriva en förklaring och kontakta sin fackförening för att få någon som kunde representera henne på ett förberedande förhör. Samtliga fyra kollegor måste också avge ett vittnesmål inför detta möte.

Därefter ägde det disciplinära förhöret rum. I denna inkvisition deltog en personlig rådgivare från Greenwich´ stadsdelsförvaltning, en tjänsteman som beskrevs som biträdande direktör för ”tillgänglighet, inkludering och utbildning”, en jämställdhets- och mångfaldsrådgivare, en officiell mötessekreterare, den facklige representanten, de fyra kollegor som inte hade förstått ett ord av vad Rose hade sagt, fru Ghosh och rektorn. Olyckligtvis för Rose var rektorn svart. För henne var det Rose sagt skändande. En tjock dossier sammanställdes. Enbart undersökningsrapporten var på trettiosju sidor. Rose tvingades till en förödmjukande offentlig ursäkt samt att skriftligen uttrycka sin ånger över misstaget. Rose’s räkneramsa ledde ändå till att hon suspenderades och nästan förlorade sitt jobb. Eftersom hon hade lån på sitt hus, så blev hon sjuk av all oro.

Politisk korrekthet uppmuntrar till det här slaget av häxjakter. I Stalins Sovjetunionen rapporterades ofta oförsiktiga kommentarer av en granne eller kollega, som traktade efter offrets bostad eller jobb.

Politisk korrekthet uppmuntrar till det här slaget av häxjakter. I Stalins Sovjetunionen rapporterades ofta oförsiktiga kommentarer av en granne eller kollega, som traktade efter offrets bostad eller jobb. Tusentals hamnade i Gulag på grund av en sniken granne eller kollega. Efter en hård dag på kontoret och ett par vodka kunde någon kanske muttra ”Den där koppärrige djäveln i Kreml”, vilket ledde till att han inom några veckor istället fick ägna sig åt att hugga ved på den frusna taigan. Angivaren som förpassat honom dit övertog hans lägenhet eller intog platsen vid hans skrivbord, belöningen för angiveriet. Som så många oskyldiga offer i Stalins skenrättegångar, sa också Rose att hon förtjänade sitt straff.

Måste britterna utplåna sina gamla barndomsramsor? Rose glömde bort sig själv när hon desperat och stressad tog till en jingel som, hur provokativt den än låter i dag, en gång var allmän egendom bland barnen. Mer eller mindre meningslösa versioner av ”Eenie meenie-ramsan” har skanderats av brittiska barn i generationer. Den skotska versionen lyder:

Eenie meenie macka racka Rair roe
dominacka, Soominacka noominacka
Rum rum scum scoosh!

En annan räkneramsa, lika mycket nonsens men mer tungvrickande lyder:

Winnery, ory, accory, han, Phillisy,
phollisi, Nicholas, jam, Queby,
quorby, Irish Mary, Sink, sank, sock!

Det som Rose skanderade som barn var inte mindre meningslöst. ”Nigger” var då inte ett nedsättande ord och hon hade aldrig sett en neger. I denna grymma värld finns det flera rimverser som gör en poäng av etniska skillnader, till exempel den bekanta Chin Chang Chinaman. ”Nigger” är bara ett ord. Återigen, en annan gammal räkneramsa från barndomen, fungerade som försvar när man blev mobbad. Det gör den förmodligen fortfarande. Den lyder:

Sticks and stones
May break my bones
But words will never hurt me.

Detta var inte sant under Stalin och det är inte sant i dagens Storbritannien. Efter att Rose med sin ramsa valt en ledare för barnen som skulle till simhallen och lämnat rummet, frågade fru Ghosh de andra: ”Förstod ni allihopa vad hon sa?” Eftersom ingen av dem hade gjort det, berättade hon tjänstvilligt. I sin rapport skrev hon att Rose hade kallat dem ”nigger”. I verkligheten hade naturligtvis Rose inte kallat dem för något alls. Ramsan var inte riktad mot dem. Det var bara ett ord i en barnramsa. Eftersom ”nigger” inte kan uttolkas som något annat än ”neger” passar beteckningen inte in på den som kommer från Sydostasien. Detta är typiskt för politisk korrekthet. Eftersom det är så känsligt med språkliga övergrepp, så får ett ord som kan riktas mot en specifik grupp gärna en vidgad betydelse.

Alla vet att n-ordets laddning hänger samman med de svarta afrikanernas förslavning. Amerikansk slang kunde en gång i tiden uppvisa inte mindre än nittiofem sammanhang och fraser bildade från roten ”nigger”, inklusive niggeritis, det vill säga behovet av att ta en tupplur efter en tung måltid, något som jag också ofta behöver göra. Ett stort och giftigt meningssammanhang byggdes upp kring detta enda ord. När den amerikanske politikern George Wallace förlorade staten Alabama till en ännu mer rasistisk konkurrent, så svor han på att han aldrig mer skulle bli outniggered. Det är inte så konstigt att ordet väcker starka känslor. Det är ett nyckelbegrepp för relationen mellan raser.

Det faktum att n-ordets skändande betydelse blivit allt mer omfattande visar att här finns dolda meningssammanhang. För att ytterligare komplicera frågan, så är det förbjudet för en vit person att kalla någon annan för nigger. Det gäller också för sydostasiater, som inte känner till eller begriper ordet och därför knappast bekymrar sig över dess betydelse. Tolkningen är en ortodoxi som har landat i, att det bara är tillåtet för svarta att använda det. Det finns de som blir rasande när de hör ordet, om det inte används av en svart person till en annan. Då är det OK. Vita har förverkat sina språkliga rättigheter, med hänvisning till att deras förfäder berövade svarta mycket mer grundläggande rättigheter för hundratals år sedan. Om den person som gör sig skyldig till niggering är svart så tas det som ett tillgivet, om än ironiskt, tecken på solidaritet. Nedskrivet stavas det ofta nigga, med pluralt z, om det behövs.

Nu återutgivs Huckleberry Finns äventyr i USA. Det förhatliga n-ordet har tagits bort, också i hundratals dialogpartier, vilket gör att bokens karaktärer talar overkligt. Sätt detta i relation till att brittiska liberala tidningar gärna skriver ut svordomar också för barn, samtidigt som de skriver n*****. Det visar att ordet nigger nu inte bara är ett av de fula orden utan till och med ännu fulare än svordomarna.

Rose var ändå lycklig. Många har förlorat sina jobb för att de sagt n-ordet. Det var ingen tvekan om att vissa förtjänade det, när de hade riktat det mot speciella personer. Men så var inte fallet när en vit byråkrat i Washington fick sparken därför att han använt ordet niggardly (stingslig) i ett sammanträde. En av de närvarade i Rose´s fall, fru Gosh, påstås ha frågat: Förstod han inte att han måste passera ”nigger” innan han kom fram till ”dly”?

Rose hade alltid varit den som lade märke till sina elever, känslig och ömsint. En svart elev var särskilt störande, och när hans mamma kallades in till skolan märkte Rose att hon undvek att röra vid honom. Därefter gav Rose honom en kram varje morgon – och hans beteende förbättrades. Hon var ingen rasist före beskyllningen för rasism. Men nu hade hon blivit det. Det var just därför att hon inte tänkte rasistiskt som hon i ett stressigt ögonblick tanklöst grävde fram sitt meningslösa barndomsrim. Den krystade reaktionen och den tidskrävande, enerverande uppståndelsen hade motsatt effekt mot sitt påstådda syfte. Istället för att bemöta rasism så skapade den rasism. Också Rose’s asiatiska kollegor blev rasmedvetna. Tidigare hade det just inte betytt något att rektorn var svart. Nu hade det blivit hennes kännetecken.

Den korrigerade fjärde antirasismlagen – The 2000 Race Relations Amendment – senare följd av ytterligare tre tillägg, införde skyldigheten för myndigheterna att främja ”goda relationer” mellan olika grupper. Av skolorna krävs det att de rapporterar ”rasistiska incidenter” till de lokala myndigheterna, vilket mellan åren 2002 och 2009 resulterade i uppskattningsvis 250 000 rapporter. Förmodligen krävs för vart och ett av de 250 000 fallen, och tusentals påföljande år, samma stora insats med avseende på tid, energi och skriftlig rapportering, som i Rose’s fall. Också andra arbetsplatser såsom brandstationer, sjukhus, nämnder och myndigheter måste följa samma lag, vilket skapar en hel industri för beteendestyrning och kontroll.

Den har också jämnat vägen för påtryckningsgrupper som stöder och främjar politisk korrekthet. Dessa finansieras ofta av skattebetalarna eller välgörenhetsorganisationer, som subventioneras med skattelättnader. De driver kampanjer bekostade med offentliga medel, utan att någon protesterar.

The Labour Partys påtryckningsgrupp Liberty leds av en Shami Chakrabarti. Mycket nöjd med sig själv sitter hon framför tevekameror och vädrar förnumstigt sina åsikter, efter att ha ordnat så att hon presenteras som en förkämpe för mänskliga rättigheter. Hon tror på nolltolerans gentemot alla former av diskriminering. Hon stöds av 2010 års jämställdhetslag som gör ”positiv särbehandling” laglig vid rekrytering och befordran. Om det finns två kandidater med lika meriter bör arbetsgivarna välja den som tillhör den mindre väl representerade minoriteten. Detta är ju också diskriminering och bör således logiskt sett vara värdigt Chakrabartis ”nolltolerans”. Men naturligtvis ivrar hon för just denna form av diskriminering.

”Diskriminering” är ett av många ord som har ändrat sin betydelse och blivit fullständigt meningslöst under tyngden av politisk korrekthet. Ursprungligen betecknade diskriminering någonting positivt. Det var en kompetens som gjorde det möjligt att skilja mellan det goda och det dåliga. Ambitiösa människor strävade efter att lära sig att diskriminera. Det var ett tecken på gott omdöme. Nu har begreppet oftast negativa konnotationer. Europadomstolen har blivit så förhäxad av diskrimineringstanken att den till och med har förklarat att de billigare bilförsäkringar som unga kvinnor kan få, därför att de har ett lägre antal allvarliga olyckor än unga män, är diskriminerande.

Också innebörden av ordet rasism har förändrats under min livstid. När jag var barn blev jag förvånad om jag fick höra ett svart barn tala med samma accent som jag, vilket berodde på rasernas oförmåga eller ovilja att blanda sig med varandra. I dag är rasism ett brott mot mänskligheten. Att i våra dagar kallas för rasist är en anklagelse som bär samma vikt som brottet kätteri en gång gjorde i ett teokratiskt välde.

Vissa ord och fraser överlever och blir klichéer, trots rätt otäcka konnotationer och en etymologisk stamtavla, som borde fört dem samman med andra förbjudna ord och fraser. En sådan fras, där den ursprungliga betydelsen ligger vilande, är beyond the pale (utanför anständighetens gräns). Det ursprungliga pale var ett inhägnat och avskilt område. Den del av Irland som under medeltiden låg under engelskt styre kallades pale. I Ryssland fick inte judar röra sig utanför en begränsad yta, The Pale of Jewish Settlement”, som alltså var ett stort ghetto. De allra flesta var förbjudna att lämna området. Utbildade eller på annat sätt prominenta judar lyckades vanligtvis övervinna dessa begränsningar och gick då ”utanför anständighetens gräns”. Uttrycket har således sina rötter i ett antisemitiskt förtryck som ledde till enorma lidanden År 1648 skar kosacker halsen av 6.000 judar. Sionismen uppstod efter 1881 års pogromer. I pogromerna år 1905 var tsaren hedersmedlem av ”De Hundra Svarta”, vilkas slogan var Lyncha judarna, rädda Ryssland.

Sin historiska bakgrund till trots används frasen beyond the pale rutinmässigt även av judar. I sin recension av ”History of the Yiddisch Language” i ”Times Literary Supplement” skrev Jordan Finkin att centrala texter i modern jiddisch visar upp en mängd former och referenser långt utanför anständighetens gräns.

En annan fras som hittills har slunkit igenom politiskt korrekta nätet är nitty-gritty (praktiska detaljer). Den har ett verkligt hemskt ursprung i den transatlantiska slavhandeln. (Vissa polismyndigheter har dock upptäckt detta och lägger till det i den långa listan av tabubelagda ord och fraser.) Och Blockbuster, som nu betecknar en framgång i nöjesbranschen samt – med ett stort B – en kedja av butiker som hyr ut DVD-skivor, myntades under andra världskriget. Det var beteckningen på en bomb tillräckligt kraftfull för att utplåna hela städer. Strängt taget borde det inte föras samman med lönsamma underhållningssuccéer utan med fasorna i Dresden, Nagasaki och Hiroshima.

Begrepp och fraser blir tabu bara om deras etymologi indignerat trumpetas ut. Om de lämnas åt sitt öde omvandlas de till harmlösa klichéer eller skiftar betydelse. De gör inte någon skada, utom möjligen för sådana som likt mig är intresserade av ord och deras användning. Obemärkta glöms de bort. Det är indignationen som infekterar dem och ger dem status. Politisk korrekthet inte bara skadar oskyldiga människor, det skadar också de sammanhang som pekas ut, eftersom dessa fraser ersätter den äkta tanken. I en bok med titeln The Morning After: Sex, Fear and Feminism beskriver författaren Kate Roiphe hur hon under tidigt nittiotal blev så upprörd över våldtäkter vid amerikanska universitet att det nästan tog hysteriska former. Vid Princeton deltog hon i en serie möten som hölls under parollen ”Take back the Night movement” men när hon lyssnade på en lång rad kvinnor som gav intensiva personliga redogörelser för övergreppet, upptäckte hon att alla berättelser började likna varandra. Det fanns ett mönster. Samma fraser serverades med lika röster. Nästan alla flickor började med ”Jag hade inte tänkt mig att tala ut i natt men ..”. Så började också de, som hade berättat under tidigare år.

Ledorden färdades mellan universiteten och över gränser mellan det talade och det skrivna ordet. Talarna lät det godkända ortodoxa språk som gällde ta över deras egna erfarenheter. Därmed begick de synden att underordna sig språket och på så sätt förlorade det genuina minnet av vad de hade fått utstå. De kollektiva formuleringarna förstörde deras berättelsers individuella kraft. Dessa blandades med varandra och lät därför mekaniska och programmerade.

Som Orwell konstaterade, så verkar varje ortodoxi att kräva en livlös imitativ stil. Med andra ord, människor slutar att tänka. Det är det som händer i politisk korrekthet. Hur än erfarenheten såg ut, vare sig den var ytlig eller djup, verklig eller uppdiktad, så förstör klyschan all äkta känsla.

Vår tids politiska korrekthet föddes på tjugotalet vid universitetet i Frankfurt, när Institut für Socialwissenschaft började att, med inspiration från Freud, föra över de marxistiska teorierna från ekonomi till kultur och samhällsfrågor. När nazisterna kom till makten flydde många av dessa professorer till USA, där deras teorier snabbt fångades upp vid amerikanska universitet, som alltsedan dess är drivbänkar och förespråkare för politisk korrekthet. Den politiska korrekthet, som började som en filosofi som manade till större tolerans, är nu en lögn. Den utger sig för att vara en sak men är i själva verket motsatsen. På 1960-talet transformerades den till en ny form av självgod och intolerant trångsynthet. Resultatet är bland annat att superrika irländska sångare kan få den smörja som de sprider förstådd som viktiga tankar och att en tysk student i matsalen vid School of Oriental and Asian Studies i London får en reprimand när han frågar efter vitt kaffe. Är hon rasist som inte frågar efter kaffe med mjölk? Politisk korrekthet har trängt in överallt. Den har besmittat juridiken, moralen, estetiken, diplomatin, litteraturen och nöjeslivet. Den genomsyrar våra liv och närapå förstörde Rose´s.

Detta gör politisk korrekthet utan att resultera i något meningsfullt. Det går nämligen inte att tvinga människor att tänka snällt om andra, när motiveringen saknas. Rädslan och avståndstagandet mot främlingar tillhör det mänskliga psyket. Det är ett resultat av evolutionen, förmodligen därför att främlingar under flera tusen år har varit liktydigt med problem. Alla är vi xenofober och den politiska korrektheten har inte mildrat rädslan och avståndstagandet. Men nu riktas det inte mot främlingar utan mot xenofober.

Listan över de förbjuda orden växer hela tiden. Med referens till journalisten Stuart James vid ”The Guardian” i januari 2012 så är också ordet neger numera extremt skändande i England. Det är naturligtvis inte skändande i sig utan det beror på att England följer USA i alla frågor som handlar om rasrelationer. Ordet neger är fortfarande rätt vanligt i den talade engelskan. Men ett antal svarta engelsmän kommer att läsa detta nonsens och glatt plocka upp det. Snart måste vi alla vara försiktiga med hur vi använder ännu ett ord.

Många infödda tror felaktigt att färgad fortfarande får användas, eftersom så var det ännu för några år sedan. Stuart James skrev också om rasistiska hejarramsor i engelsk fotboll. I en tevesänd diskussion gör kommentatorn Alan Hansen misstaget att, i en hyllning av svarta spelare i Premier League, kalla dem för färgade. En kollega som sitter bredvid gör en grimas för att markera sin politiska korrekthet. Några tittare ringde och klagade. Hansen tvingades leverera den sedvanliga och förödmjukande ursäkten.

De infödda, som Rose, har fått nog av att ständigt behöva vakta sitt språk, samtidigt som medlemmar av etniska minoriteter fritt kan förolämpa dem. Rasism kommer i två former, den som praktiseras av de vita, vilket är avskyvärt och oförlåtligt oavsett vilken anledningen är, och den som praktiseras av etniska minoritetsmedlemmar (ethnics) och oavsett vilka uttryck den tar anses legitim, eftersom det handlar om en rättfärdig hämnd. Det är därför de vitas skyldighet att ha tålamod och visa förståelse.

Översatt av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.