Två bloggläsare


Thailand är absolut ingen förebild när det gäller devisen ”land ska med lag byggas”. Det är ett av världens mest korrumperade länder. Som turist möter jag dock ett Thailand som har mycket klara regler för dem som släpps in i landet. När jag klivit av flygplanet, att jag skulle kunna passera Migration om jag slängt mitt pass och andra identitetshandlingar, glöm det. Och om jag stannar kvar längre än mitt visum tillåter, så får jag böta för varje dag. Mig veterligt är det inte förhandlingsbart. Thailand förefaller i det avseendet vara ett normalt land, i motsats till Sverige. Här kan många göra lite som de vill. Människor som illegalt uppehåller sig i landet är inte illegala på riktigt utan ”papperslösa” och har vissa, om än begränsade, rättigheter. De så kallade EU-medborgarna reser ganska fritt fram och tillbaka över den svenska gränsen. De stannar också så länge som det passar dem. Det gäller även för EU-medborgare som dömts för brott och utvisats ur landet. Det ska till en maximal otur, om de skulle hindras från att ta sig in i Sverige igen.

Ytterligare ett exempel på thailändsk ordning och reda. Bangkok har två flygplatser. För den som reser dit internationellt finns en stor flygplats. Den som ska fortsätta inrikes med lågprisflyg får åka med buss eller taxi närmare en timme till den andra flygplatsen. Det går en gratisbuss emellan. För att få åka med den måste man visa upp en giltig flygbiljett. Den som inte kan det, släpps inte ombord. Alla biljetter kollas rigoröst. När jag inte haft en pappersbiljett så har jag tvingats ta fram och starta datorn, för att leta reda på den digitala biljetten. Den behöver man inte för att flyga, där räcker det med passet.

I Sverige är en gratisbuss en buss där alla som får plats kan åka med. Och om det skulle vara biljettkontroll, så inte fasen skulle de djävlas med mig när jag kom, eftersom det var så uppenbart att jag var resenär och varför skulle jag vilja åka buss till den andra flygplatsen, om jag inte skulle passa ett flyg? Är den svenska slappheten bättre? Ja, för mig som resenär. Ja för diverse EU-migranter. För landet? Nej! Det är klart att de ansvariga måste ha råkoll på främlingar.

Det första av de två nedanstående inläggen handlar om de tiggare som PK-media döpt om till ”EU-migranter”, men även om de ”vägpirater” som oftast kommer från Irland, samt ”asfaltläggarna” och ”takläggarna”, som åker runt i Sverige och erbjuder sina tjänster och har det gemensamt att kunderna på ett eller annat sätt blir lurade. Författaren skriver att hon försökt sprida kunskap om de lagar som Sverige faktiskt har och som svenska myndigheter inte följer: ”Men du är bättre med ord än jag och kan kanske nå fram till flera.”

Några fler läsare blir det förhoppningsvis, men jag är tveksam till att det via denna blogg går att påverka några myndighetspersoner. Hur som helst, nedan redovisas hennes lilla översikt. Den visar att det redan finns lagliga sätt att förhindra oönskade främlingar från att komma in i landet.

***

Vi kan starta med konstaterandet att enligt Lissabonfördaget tar EU:s lagar över svenska lagar. Sveriges EU-medlemskap innebär att Sverige ska följa de regler EU:s institutioner beslutar om. Om Sverige inte följer reglerna kan landet dras inför EU-domstolen. I vissa fall har Sverige fått ett undantag från EU:s regler, till exempel för snus.

EU:s så kallade schengenavtal handlar om det gradvisa avskaffandet av reguljära personkontroller vid de nationella gränserna inom EU. Avtalet undertecknades 1985 och gäller i dag för sammanlagt 22 EU-länder samt Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Däremot ingår inte Bulgarien, Cypern, Irland, Kroatien och Rumänien fullt ut i schengensamarbetet. Dessutom har Storbritannien och Irland valt att helt stå utanför samarbetet. Detta måste rimligen uttolkas som att det är svensk lag som gäller för de grupper, som nämns ovan.

I Sveriges Utlänningslag (Svensk författningssamling 2005:716) kan man i tredje paragrafen läsa om visering: ”En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha schengenvisering eller nationell visering. Lag 2014:198. För den som kommer från ett land utanför Schengenområdet krävs det visum och för att en visumansökan ska kunna behandlas behövs ett antal dokument som ser lite olika ut, beroende på vilken typ av besök det handlar om. Alla handlingar ska uppvisas i original:

  1. Ett ifyllt och undertecknat ansökningsformulär, Ansökan om schengenvisering, blankett 118031, eller en utskrift av webbansökan
  2. Kvitto på betald ansökningsavgift för den som inte betalt vid webbansökan
  3. Ett pass eller annan resehandling som är giltig i minst tre månader efter avresan från schengenområdet. Det ska innehålla minst två tomma sidor och vara utfärdat inom den senaste tioårsperioden
  4. En individuell reseförsäkring som täcker kostnader för akut vård och hemtransport av medicinska skäl.
  5. Tillräckligt med pengar för uppehället. Sveriges utgångspunkt är 450 SEK per dag och person. Beloppet kan bli lägre för den som betalat kost och logi i förväg eller bor hos släkt och vänner.
  6. Ambassaden kräver kontoutdrag från bank eller lönespecifikation för de senaste sex månaderna, för att säkra att den som vill komma in i Sverige kan försörja sig.
  7. Om den som bjuder in en utlänning till Sverige ska stå för kostnaderna, måste denne kunna visa sig ha tillräckligt med pengar för återresan eller en returbiljett.
  8. Dokument som är specifika för olika typer av besök.
  9. Den som är under 18 år eller har medföljande barn ska även ha de dokument som beskrivs i menyn under rubriken ”Minderåriga”.

***

Jag läste med stort intresse din text ”Ett försök att förklara PK-vansinnet”. Precis som du har jag under de senaste åren funderat mycket på det självskadebeteende som i dag genomsyrar stora delar av västvärlden – och i synnerhet i Sverige. Jag har kommit fram till en möjlig förklaringsmodell, som delvis påminner om din. I mina ögon skulle man kunna säga att de är besläktade, men att din modell mer beskriver varför dagens makthavare agerar som de gör, medan min modell mer beskriver varför så många människor, trots allt som händer, inte ändrar sig.

Min modell grundas på två starka politiska strömningar – marxism/socialism å ena sidan och liberalism å den andra sidan. Vänsterliberalism, om man så vill. Dessa politiska strömningar har genomsyrat alla officiella budskap i Sverige under lång tid. Inom utbildningen, i public service, i Main Stream Media och i den politiska debatten.

Vad har dagens människor genom sin mediekonsumtion fått med sig för tankegods från socialismen/marxismen? Hur påverkar detta tankegods deras ställningstaganden och preferenser. Jag tror att få människor har en ingående kunskap om vad marxismen egentligen står för men att många har en allmän uppfattning, som de, utan vidare eftertanke, projicerar på individer, grupper och nationer. Jag menar alltså att det inte är den korrekta marxismen som är det viktiga utan människors uppfattning, som är en enklare och mer generell syn.   Det jag ser som det mest framträdande draget är den centrala marxistiska termen exploatering (eller utsugning), som med globaliseringen också genomgått en utvidgning, från det nationella klassbegreppet till ett internationellt. Det hänger samman med att ungdomar dels reser mycket friare, dels oftare studerat i andra länder, dels via internet fått tillgång till direktkontakter med människor och grupper med andra kulturer, från andra världsdelar. Alltihop på ett helt annat sätt än vad tidigare generationer haft.

Från marxismen kommer bland annat åsikten/tron att ekonomi – speciellt på det internationella planet – är en typ av nollsummespel. Inget land/region kan få det bättre utan att något annat land/region får det sämre.  Att bli rik – både som nation och som människa – innebär att man har sugit ut och trampat ned någon annan.  Det är därför det är godkänt att bli rik på Lotto, men inte på att driva företag. Det är därför alla hyllar idrotts-och musikstjärnor, men inte hårt arbetande avdelningschefer. Folk tror sig veta att fotbollstjärnor inte sugit ut några fattiga – de är vanliga människor.

Från liberalismen kommer tron på att alla människor är skapade lika, vilket förstärks av att det också är en kristen grundval. Därför har alla människor lika värde – oavsett vilken ras de anser sig själva tillhöra, oavsett vilken religiös tro de bekänner sig till, oavsett vilken etnicitet de har.  Nästan också oavsett vad de gör. Från liberalismen kommer också tron på fri rörlighet, åsikten att alla människor har rätt att röra sig över alla nationsgränser. Landsgränser är en gammal kolonialmaktsidé, ett hinder för mänsklig gemenskap och rörlighet.

Det finns dessutom en tredje viktig faktor – att de flesta i västvärlden idag inte förstår hur välfärden fungerar. De har aldrig personligen upplevt fattigdom utan är från födseln matade med påståenden om att staten och företagarna är rika – uppfostrade som de är av socialdemokratin, i stort sett genom hela sin levnad. Från förskolan till högskolan. Direkt under s-styre eller indirekt genom formellt borgligt styre som behållit det socialistiska innehållet i stor utsträckning. Summan av kardemumman är att det alltid finns pengar att ta någonstans ifrån. Svenskarna är ett svårt indoktrinerat folk.

De människor som vuxit upp i Sverige, som har fått i sig ovanstående grundindoktrinering från födseln, som inte själva aktivt ifrågasätter den indoktrineringen och som inte själva gräver sig/tänker sig fram till en egen världsuppfattning, dessa människor gör inget aktivt motstånd mot Sveriges nuvarande färdriktning utan tvärtom, till stora delar stödjer den, direkt eller indirekt.

Det begrepp du lyfter fram, The Moral High Ground, ser jag som ett åsiktsmässigt begrepp. Det är kopplat till kontrollen över moraliska, debatt- och idémässiga maktpositioner i samhället. The Moral High Ground kan därför delvis erövras genom demokratiska val och delvis genom att åsiktsmajoriteten, åsiktskorridoren, mm, förändras. Detta kan delvis ske mellan valen, genom att opinionen svänger. Då blir partistrategerna och åsiktspoliserna i media rädda och mer försiktiga i sina fördömanden och sina upphöjanden.  Deras åsikter och påbud får inte längre de direkta följdeffekter de tidigare fick. Jag tror att vi har börjat komma in i detta skede i Sverige nu.  Det är fortfarande långt kvar, men The Moral High Ground är tydligt angripen och belägrad. En orsak till detta torde vara att den faktiska utvecklingen i landet blir allt mer påtaglig och att opinionsundersökningarna visar på, att insikten om detta sprider sig bland medborgarna. Men takten är låg. Den verklighetsuppfattning som utgjort förutsättningen för det som skett under 25 års tid sitter djupt. Det tar tid och är smärtsamt att komma till insikt om att den verklighetsuppfattning man haft i hela sitt liv inte håller.

Det begrepp jag vill lyfta fram myntades av sociologen och chefredaktören Hans Zetterberg, som dog för några år sedan: Den Centrala Zonen. Sossar och vänsterliberaler har enligt min mening varit väldigt framgångsrika i att besätta den centrala zonen. Det innebär att de fått utse sina lojala vapendragare på väldigt många strategiskt viktiga positioner i samhället. De sitter numera i toppen på många institutioner, skolorna, framför allt på Skolverket, på universiteten, inom rättsväsendet, inom MSM och Public Service, på statliga verk med mera.

Borgerliga regeringar verkar inte ha förstått att detta i längden har en stor strategisk betydelse. Samhällets utveckling åt fel håll går knappast att hejda utan att man byter ut tusentals politiskt tillsatta vänsterliberala makthavare. Det är givetvis ett mycket långsiktigt och mödosamt arbete. Vänsterliberalerna har skapat sig en utomordentligt stark ställning, som nästa garanterar att utvecklingen och indoktrineringen kommer att fortsätta länge än.  Det är också till stor del detta förhållande som gör att det är i det närmaste omöjligt att föra en vettig debatt om Sveriges situation. Den debatten stoppas direkt och effektivt av väldigt många lokala politiskt tillsatta makthavare. Det är dessa som hindrar artiklar från att publiceras och som avskedar och hindrar människor med avvikande synpunkter från att få jobb.  Både Bildtregeringen och Reinfeldts två regeringar tycks mig totalt ha missat detta.

Den Centrala Zonen kan inte erövras med mindre än att utnämningsmakten flyttas till en annan regering, som representerar en annan politisk åskådning. Men det räcker inte med det utan det krävs även relativt lång tid, eftersom det dels är ett omfattande arbete att flytta på tusentals lokala makthavare och att hitta kompetenta efterträdare till dem, samt att det måste ske i flera steg. Makthavare på högre nivåer har tillsatt makthavare på lägre nivåer. Lägg därtill att svensk arbetslagstiftning inte alltid gör det möjligt att helt sonika avsluta, från politisk synpunkt, olämpliga personers anställningar. Den politiska åskådning som lyckats erövra Den Centrala Zonen cementerar därmed sitt inflytande under lång tid framåt.

Redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.