Vad rätt du tänkt


Vi lever i en period utan eget namn, postmodernismen, den period som avlöst modernismen. En av postmodernismens grundsatser är att verkligheten är en social konstruktion och att det därför inte finns en utan många sanningar. Du har din sanning och jag har min sanning. Shiamuslimerna har sin sanning, buddhistiska vietnameser en annan. Transor en tredje. Så här skriver Nationella sekretariatet för genusforskning:

Begreppet social konstruktion började användas vid mitten av 1960-talet i en ambition att förklara hur människor uppfattar sin sociala verklighet. Begreppet har vidareutvecklats inom kritisk teori för att visa att fenomen som kön, ras och identitet inte är naturligt givna, fasta eller oundvikliga (se även genus, queer, rasifiering). Tvärtom är de produkter av mänsklig interaktion och kollektivt handlande. De präglas av historiska och kulturella variationer. Även kunskapsproduktionen som sådan formas av sociala normer (se även norm/normkritik, situerad kunskap).

Konstaterandet att verkligheten är en social konstruktion har ett antal följdverkningar. Den här texten handlar om en av dem, nämligen svaret på frågan: ”Om det inte är sanningshalten som avgör en språklig utsagas värde, vad är det då som gäller?”

Oavsett om språket är verklighetsnära, enkelt och direkt eller distanserat, konstfärdigt och tryfferat med dogmer, så beskriver vi verkligheten för varandra med hjälp av språket. Det är inte språkets enda uppgift, men det är den ojämförligt mest betydelsefulla. Mer precist: språket gestaltar verkligheten.

Postmodernismen är på så sätt ”hederlig” när den säger att språket inte kan fånga in en sann verklighet. Det kommer alltid att finnas en klyfta mellan verklighet och språk. Detta leder – vilket kan synas paradoxalt – till något olyckligt, nämligen en förskjutning i det offentliga samtalet, från verklighet till språk. Den osäkerhet om verklighetens sanna natur som postmodernismen lyfter fram, resulterar i att språket träder i förgrunden. Språket blir till en egen verklighet. Detta är den politiska korrekthetens fundament. Att säga det rätta blir viktigare än att säga det sanna. För att ge ett exempel, så är den resa som ordet neger gjort illustrativ. Neger är ett ord som betecknar ”svart man”, ett ord med hög sanningshalt, därför att en överväldigande majoritet av mänskligheten ser samma sak: en svart man. I det postmoderna språket är begreppet förbjudet, trots sin verklighetsreferens. Det är fel att kalla en svart man för en svart man via begreppet neger. Anledningen är att begreppet lyfter fram en relation som är förbjuden, skamlig och upprörande för vår tid, den västerländska kolonialismens förslavade svarta man. Eftersom språket är överordnat verklighetsreferensen (sanningen) så får vi inte använda ”n-ordet”, utan tvingas ta till olika omskrivningar, eller helt enkelt att förneka det. Vi bör göra oss blinda för hudfärgen svart. Med andra ord, språkets verklighetsreferens är ett underordnat intresse.

Det finns en barnhistoria jag hört flera gånger, som visar fram lilla Lisa (eller Pelle) som ett föredöme. Lilla Lisa kommer nämligen hem och vill berätta om ett annat barn på förskolan, som föräldrarna inte riktigt känner till. Hon talar om ålder, näsans utseende, kläder etc. men ”glömmer” att ungen har en mörkare hudfärg. Hon har med andra ord inte lagt märke till hudfärgen. Det gör henne till ett föredöme och framtidshopp i ett samhälle som kämpar mot en bland invånarna påstått utbredd rasism. Hon tänker rätt.

Över ingången till Uppsala universitets aula kan man läsa följande visdomsord av 1700-talsgeniet Thomas Thorild: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Det är en sentens som kan tolkas på flera sätt. I vetenskaplig anda kan den förstås som att man inte ska lyda makten utan tänka vetenskapligt rätt, det vill säga logiskt och följdriktigt.

Att arbeta med sanningen som ledstjärna och att ”söka verkligheten” är särskilt viktigt inom vetenskapen. Läser man talet som hölls när aulan år 1887 invigdes, så är det emellertid inte den tolkningen som gjorde sentensen lämplig som motto för universitetet. Där sägs:

Detta fria tänkande behöver en upprättelse, det behöver övergå till att blifva ett rätt tänkande, ett sådant tänkande genom vilket människan finner det rätta och väsentliga och det, som hon icke kan umbära för att komma till ett inre och andligt liv.

Vad Thorild egentligen ville ha sagt vet vi inte, men vi vet varför det blev Uppsala universitets devis. Det är en uppmaning till att sätta det andliga tänkande som ger sinnesfrid framför det farliga fria och förutsättningslösa tänkande, som är vetenskapens signum. Det är därför en sällsynt olycklig devis för ett universitet, som är byggt för att utgöra det vetenskapliga tänkandets högborg.

För vi över Thorilds uppmaning till vår egen tid, så passar devisen skrämmande väl som en uppmaning till den politiska korrekthet, som i dag är en plåga runt om i västvärlden och som också drabbat svenska universitet. Det gäller att tänka rätt, annars djävlars!

Christian Pavón, som nyligen avslutat sina studier på Södertörns högskola, berättar i tidningen Nya Tider (Vecka 11, 2017) om sina erfarenheter av att tänka rätt. Han studerade juridik och förhöll sig under lektionstid strikt neutral men fällde en del kommentarer om samhällsutvecklingen på Facebook. Det borde han inte ha gjort. En annan student på linjen förstod att han inte tänkte rätt och skapade ett falskt konto för att kunna läsa de av hans inlägg, som endast var till för hans vänner. Det gjorde hon så noga att hon kunde ställa honom till svars med ordagranna citat.

Christian Pavón berättar att hela hans tid på Södertörn präglades av ett totalt utanförskap. Av andra studenter hanterades han som pestsmittad och nedsättande kommentarer fälldes bakom hans rygg. Ögonen lyste av hat hos dessa godhetens och det rätta tänkandets apostlar. Om denna högskola, som utbildar både journalister och poliser, skriver Christian Pavrón:

Det Södertörns tongivande elevrepresentanter och elevorganisationer sysslar med är ingenting annat än den åsiktskontroll som vi redan tidigare sett i USA och Storbritannien med så kallade ”Safe Spaces” och ”Social Justice Warriors” med det faktiska målet att censurera alla åsikter utom de egna. Södertörn är en skola för personer som lärs upp för att styra det svenska samhället.

Det som i vår postmoderna tid avgör om ett påstående är giltigt, är inte i första hand innehållet utan hur väl det ansluter till den politiska korrekthetens dogmer. Ett exempel är dogmen om att det mångkulturella samhället är berikande. Lägger jag ut texten om hur Sverige via mångkulturen blivit rikare och hämtar mina exempel från teater, konst, mattraditioner etc. så säger jag ”det rätta”. Därmed sluter jag an till det perspektiv som makteliten för fram. Det är riskfritt och belönande. Jag klassas som en god medmänniska och behöver inte riskera att mina vänner ifrågasätter min renlärighet eller att min livskamrat överger mig. Om jag däremot för fram den vetenskapligt väl underbyggda ”sanningen”, att mångkultur är liktydigt med sönderfall, att det leder till ett konfliktfyllt och farligt samhälle med bristande medborgerlig solidaritet med det gemensamma projekt som nationen utgör, så säger jag visserligen något som är vetenskapligt försvarbart och till och med väl belagt, men som går emot den politiskt korrekta dogmen. Då hjälper det inte att jag genom min professorstitel har en vetenskaplig hallstämpel. Jag går emot strömmen och då kan vem som helst som simmar medströms diskvalificera mitt påstående. Mina kunskaper har degraderats till en åsikt, till på köpet en politiskt olämplig åsikt. Min ”sanning” är ju inte bättre än någon annans ”sanning”. Tvärtom, den är sämre.

Det betyder också att en illa underbyggd åsikt som förfäktas av massmedialt indoktrinerad majoritet vinner över en logiskt oantastlig invändning som förs fram av en minoritet eller en enskild kritiker. Till exempel har ingen mindre än vår statsminister uppmanat oss att ”inte skilja mellan vi och dem”. I den verkliga världen är ett sådant påstående fnoskigt, helt enkelt en omöjlig uppmaning. Därför kan man använda den typen av dogmer, som en diagnos på människor som förlorat fotfästet i den verkliga världen, den där sanning och lögn är reella bedömningskriterier.

De som säger att alla människor är lika mycket värda är ideologiskt vilseförda, men de vet så gott som aldrig om det. De blir arga när man påpekar för dem att deras åsikter inte tål att konfronteras med verkligheten. Eller så blir de tysta, men kan behålla sitt överläge därför att de tänker rätt. De simmar medströms. Om många säger samma sak blir sanningsfrågan irrelevant: ”En miljard flugor kan inte ha fel, ät skit”.

När inte språkliga utsagors värde kan testas med referens till deras sanningshalt, så blir det naturligtvis helt avgörande vem som säger vad. Onda personer kan inte säga ”det goda”, i varje fall inte på ett sådant sätt att det finns anledning att låta sig vägledas. För goda personer är i gengäld acceptansen mycket stor. Henrik Schyffert tillhör de goda personerna. På Twitter kan man få några smakprov på hans ordsmide:

”Hade jag velat ha ett svar från dig så hade jag sugit det ur ditt uppbända, pulserande, nyknullade anus!”
”Lägg ner nu… det smartaste som kommit ur din mun är min stenhårda kuk!”
”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen!”

Dessa formuleringar utlöser inte några drev eller förmenar den folkkäre komikern en plats i offentligheten. Han är känd, han har rätt vänkrets och då måste han vara en bra person. Att han dessutom är ståuppkomiker ger honom närmast carte blanche att säga vad som helst. Den som inte förstår att formuleringarna ovan är roliga, har förmodligen ingen humor.

Om du har rätt vänkrets och syns i rätt sammanhang, så måste du vara en bra person. För mig, som emellanåt får förfrågningar om att föreläsa, så är detta en fälla. Om jag föreläser för en publik som av etablissemanget kallas för fascister, så blir jag också fascist. Om jag äter lunch med några Sverigedemokrater (har jag inte gjort, jag lovar!) så blir jag också Sverigedemokrat. Det går till och med att dra det här synsättet ännu ett steg. Om jag stannar kvar i åsiktskorridoren och bara säger sådant som jag tror att man får säga, och om jag tackar nej till att föreläsa inför åhörare som av etablissemanget har stämplats som onda, så finns ändå risken att fel publik trycker mig till sitt hjärta. Tänk om Nordfront skulle citera mig! Alltså, jag gör allting rätt, men om främlingsfientliga människor tycker att jag säger något bra, så blir jag nedsmittad. Det kan bara uttolkas som att jag också är främlingsfientlig.

Nyligen har man i ett antal svenska tidningar kunnat läsa att jag är antisemit. Det påstås att jag skrivit på sajten ”Motgift”. Det har jag inte gjort, men ”Motgift” har återgett något som jag skrivit här på denna sajt. Det fick de gärna göra. När det påstods att jag var antisemit grävde en av Motgifts läsare fram följande något decennium gamla uppdrag, som jag hade glömt:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg ingår i en referensgrupp hos Judiska Museet som har skrivit ihop en radda essäer på temat ”judarnas situation 2058”. Alla andra i referensgruppen är judar, eller av judisk härkomst. Det innebär följaktligen att Karl-Olov Arnstberg själv är jude. Hur ska vi nu betrakta Karl-Olov Arnstbergs essäer? Är han en femte kolonnare? Förrädare?

Denna guilt by association gäller också för det jag skriver i Nya Tider. Den som skriver där klassas av etablissemanget som högerextrem och främlingsfientlig. Det är inte vad man skriver som räknas, utan var man skriver. Det är viktigt! En av tidningens journalister har för vana att ringa upp olika makthavare, till exempel bibliotekschefer. Han brukar be dem att tala om för honom vad det är som är främlingsfientligt, därför att han vill absolut inte arbeta på en främlingsfientlig tidning. Etablissemanget kan inte tala om det, men det i sammanhanget mest intressanta är att de inte ens försöker. I våra postmoderna tider är det meningslöst att hålla rätt på vad som är sant och osant. Sådant bestämmer makteliten kollektivt.

Eftersom jag ser postmodernismens skadeverkningar – de lyser oss alla i ögonen – så har jag för egen del bestämt mig för följande:

  1. Det finns sanning och mitt jobb som forskare, författare och debattör är att söka sanningen. Förnuft och vetenskap styr mig, så gott det nu går. Det betyder att jag, trots att jag inte söker strid, kommer på kant både med medmänniskor som styrs av sina känslor (kvinnligt) och med vänner som låter sig indoktrineras och styras av makteliten (vänsterliberaler).
  2. Eftersom det är förnuftet som är ledstjärnan betyder det att ibland resonerar jag på linje med makteliten, ibland går jag på kollisionskurs (oftare). Jag säger aldrig ”det rätta och goda”, därför att det är det som man ska göra. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre hade ett begrepp för detta: ond tro, som är ett sätt att slippa från den ångest och det ansvar det innebär att göra sina egna val. Det är tryggare att följa kollektivet och gömma sig bakom konventioner. För Sartre framstod det som en befrielse att ta språnget ut i det okända, att inte låta andra välja åt sig. Det var länge sedan jag läste Sartre, men som jag minns det skrev han ingenting om de sociala kostnader det medförde. Kanske det beror på att han dog innan postmodernismen fick ett fast grepp om våra tankar.
  3. Även om postmodernismen drar ett ”tyckartäcke” över verkligheten – det finns bara åsikter – så finns sanningen under ytan, i form av en verklighet som inte låter sig dompteras av det postmoderna språket. Hur ofta och ihärdigt postmodernisterna påstår att invandring är lönsamt, så talar verkligheten ett annat språk. Om man så vill, sanningens språk. De mest invandrartäta städerna, som Malmö och Södertälje, är inte de rikaste utan de fattigaste.

Alla samhällsbildningar behöver ett språk som ”söker verkligheten”, som påverkas så lite som det bara är möjligt av dem som använder det. Det är anledningen till att läkare använder latin. De vill ha ett språk som minimerar risken för förvrängningar, ett språk som är dött och därför entydigt. Det är också därför som matematik är ett så fantastiskt verktyg, ett icke-empiriskt språk – alltså ett språk som inte alls påverkas av dem som använder det.

Vetenskap kan beskrivas som en kamp för att minimera avståndet mellan språk och verklighet. Genom så ”sanna” och verklighetsnära beskrivningar som möjligt, skaffar sig människan en allt bättre kontroll över verkligheten. Den västerländska civilisationen har en längre historia av sanningssökande än någon annan civilisation. Det är det som gett oss den fantastiska verklighet som vi lever i.

Språk som av religiösa eller ideologiska skäl brister i sitt intresse för verkligheten leder till samhällen som är svåra att leva i. Eller med ett mer högtravande språkbruk: lidande. När postmodernismen ger upp sanningskravet, därför att det inte går att slå fast absoluta sanningar, så är det ett katastrofalt paradigmskifte. Jag vill påstå att utan sanningskrav och sanningssökande så går den västerländska civilisationen under.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.