Självdeklaration


Som forskare och debattör rör jag mig inom ett område som är impregnerat/infekterat av politik: etniska minoriteter, kulturmöten (eller snarare kollisioner), mångkultur, feminism, invandrarfrågor, politisk korrekthet. Naturligtvis kan man säga att jag sysslar med politik men det är inte min egen åsikt. Jag vill hävda att jag tillämpar vetenskapligt tänkande och vetenskapliga konventioner på områden som är starkt politiserade. Det betyder att jag inte ansluter mig till något parti och heller aldrig ställer upp på vad jag betraktar som aktivism. Däremot kan jag tänka mig att tala för vilka församlingar som helst. Jag har inga problem med att hamna i så kallat dåligt sällskap. För det första kanske det inte är så dåligt som pappa och mamma påstår. För det andra har jag ett starkt politiskt immunförsvar. För det tredje är det väl bättre att de som har andra åsikter får höra vad jag har att säga, än de som redan tycker som jag. Jag är också beredd att rösta på vilket parti som helst, som lägger fram en politik som jag kan tro på – med de kunskaper jag har om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Inom mitt eget intresseområde är jag proffs men det betyder inte att jag ingenting har att lära. Jag är beredd att lära av vem som helst, och gör det också. Några av de mailkontakter jag har är med djupt udda personer, utan akademisk grannlåt och insnöade på områden som de behärskar långt bättre än jag. Det har jag inga problem med.

Jag ser mig som fri att pröva vilka uppfattningar som helst. Det finns inga frågor som tankemässigt är tabu för mig. Däremot finns det några frågor som jag inte gärna skriver om, därför att jag inser att jag inte kommer att klara av att hantera motståndet. Ingen fråga är förbjuden men jag springer inte på alla bollar. En annan begränsning är att jag har svårt att diskutera med ”de ideologiskt anfäktade”. I sitt tänkande håller de sig till asfalterade stigar och snitslade banor. De lyder förbudsskyltarna.

Att tänka ”så här får man inte tänka” är en form av dumhet. I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. De säger sådant som de missuppfattat eller som jag redan vet. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner.

Göran, en av mina närmaste vänner är lärare. Han är klyftig, snabb i tanken och vi har roligt i varandras sällskap. Det händer att vi hamnar i ganska avancerade ”orddueller”. Inte så att vi utreder Kafkas bisarra humor och Kants intellektuella kärlek till Gud utan det är vardagssnack, men med många nivåer och torra skämt, där det för en utomstående kan vara svårt att avgöra om vi skojar eller faktiskt menar det vi säger.

Göran är politiskt korrekt, på ett självklart och oreflekterat sätt. Han läser propagandaorganet Dagens Nyheter, lyssnar på propagandaorganet Sveriges Radio och ser Propagandarapport i teve (precis som jag, men jag har också andra källor för förståelsen av min samtid). Han arbetar i en mångkulturell (läs: totalsegregerad) förortsskola. Där är han en skicklig och uppskattad lärare, som lägger ner tio till tolv timmar varje dag på sitt jobb. Jag är övertygad om att han är en jättebra lärare. När vi träffas brukar han berätta om sitt jobb, stort som smått. Jag lyssnar och strör in kommentarer och frågor. Så frågar han vad jag håller på med. Jag säger ”ingenting särskilt”. Det kan betyda att jag deltagit i en diskussion med en psykiater om feminism, videoinspelad och avsedd för en podcast. Det kan betyda att jag ätit lunch med någon intressant person. Och det betyder alltid att jag brottats med olika frågor och skrivit på någon för mig viktig text. Om detta säger jag inget, därför att även om han förmodligen inte skulle visa något ogillande, så vet jag vad han tycker.

Och nu till det paradoxala. Min vän skulle nog beskriva mig som starkt politiskt engagerad, medan han ser sig själv som opolitisk. I själva verket är det tvärtom. Jag betraktar Göran som politiskt hjärntvättad. Det har jag sagt vid något tillfälle och naturligtvis tog han illa vid sig. Väldigt illa, både därför att han anser det osant och därför att det är så skändande.

Men det är sant och, som läsarna av denna blogg vet, är det många som inte klarar att hålla garden uppe och skydda sig mot all massmedial propaganda som sköljer över oss. Vid ett par tillfällen har han kritiserat mig för att jag inte tror på människors lika värde. Eftersom detta är en av PK-samhällets dogmer har jag fräst tillbaka att det är klart att jag inte gör det, ”och det gör inte du heller. Han är väldigt förtjust i hundar så jag säger ”Du tycker väl inte Cruella de Ville och Britt-Marie (hans fru) har samma värde? Inte heller tycker du väl att en våldtäktsman och den kvinna han våldtagit är lika mycket värda”. Jag har tillagt att vi har ett statsskick som alltsedan den kvinnliga rösträtten kom till för ungefär hundra år sedan hyllar det lika värdet, att vi inte lever i apartheid. Den där typen av påståenden hör hemma i en kontext som är på väg att rasera välfärdssamhället. Påståendet om alla människors lika värde betyder politiskt att alla har samma rätt till den välfärd som finansieras med skattemedel. Jag talar om för honom att jag kan flera av maktens dogmer. Jag kan också på ett pedagogiskt och övertygande sätt förklara hur de hänger samman. Göran blir tyst och jag ser på honom att det är inget som han vill prata om. Han klarar inte att försvara sin uppfattning men tänker heller inte ändra sig, därför att som han ska man tycka om man är en empatisk person och arbetar i en mångkulturell förortsskola. Så tycker också hans kollegor. Med andra ord, det finns ett starkt grupptryck, som också bekräftas av medierna. Om han skulle tycka som jag, blev han en sämre människa (sic!). Jag är helt på det klara med att han inte tänker ändra åsikt.

Ytterligare ett exempel: Jag skriver tjocka böcker som rätt bra visar vem jag är och hur jag tänker. Jag säger till Göran ”du kan väl läsa åtminstone en av dem”, trots att jag vet att det är meningslöst. Göran vägrar läsa. Jag säger att hans vänskap är som att gilla ett äppelträd men avsky dess äpplen. Det verkar som att han hellre bryter vår mångåriga vänskap än läser ens ett avsnitt som jag valt, i syfte att få honom att förstå att han ställt sig på maktens och överhetens sida, inte på folkets och inte heller på förnuftets.

Vilket betyder att han inte är på min sida. Han ogillar det han kallar för mina åsikter men som jag själv ser som mina kunskaper. Han säger att det är mig som person han gillar, men det är synd att jag har grottat ner mig i en olämplig populism. För mig gäller att vänskapen svalnar just för honom som person. Varför klarar inte han, som är så klyftig, att med en saklig blick granska det pågående svenska haveriet? Jag förstår att Görans politiska uppfattning är en av grundbultarna i hans identitet. Utan den så vet han inte riktigt vem han är. Men det hjälper inte, sakta glider vi isär. Vi gör det därför att min vän inte gillar mina böcker eller mina bloggtexter, trots att han inte läser dem. Vi gör det därför att han gör sig dum. Det hade han inte behövt.

Denna ruptur mellan två nära vänner är inte unik. För några dagar sedan höll jag, på inbjudan av den från sverigedemokraterna uteslutna Anna Hagwall, ett seminarium om yttrandefrihet i Riksdagshuset. Ett tiotal av seminariedeltagarna gick efteråt till en pub och tog en öl. Jag hamnade bredvid Hanna, en kvinna omkring sextio. Stillsam, såg lite knäckt ut. Hon hade rest från Uppsala för att lyssna till mig. Hanna berättade att hennes dotter hade klippt kontakten med henne. Anledningen var att Hanna visat sin oro över det politiskt alltmer extrema klimatet. Det hade inte behövts många ord för att hennes dotter skulle flyga i taket. Hanna är konstnär och i hennes krets finns inget som helst utrymme för något annat än dyrkan av och lojalitet med det mångkulturella experimentet. Av sin dotter fick hon veta att en kvinna hade startat en ”Hata Hanna grupp” på Facebook. Dottern hade gått med i gruppen och sa att om mamman inte var tyst med sina åsikter, så skulle hon inte få träffa sina barnbarn. Så Hanna höll tyst.

Hanna är inte ensam om att utsättas för detta. Jag känner till ett tiotal fall där nära samlevnad trasats sönder av det mentala inbördeskriget. Det följer alltid samma förlopp. Den som är vaken och söker förstå vad som händer med vårt samhälle riskerar inte bara att bli skändad utan också bli övergiven av nära och kära. Ibland också bemött med ren ondska, som Hanna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.