Att förstå sin samtid


I dag blir det en text av en av mina trognaste läsare, och kommentatorer. Eftersom han är ung, så måste han skriva anonymt. Det är nödvändigt för de flesta fria samhällskritiker, i dagens Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

***

Vi ser idag ett förfall inom alla samhällets funktioner och institutioner. Skola, vård och omsorg har tills nu varit vänsterns paradgrenar. De befinner sig i fullständig kris både organisatoriskt och för dem som behöver deras tjänster. Miljard efter miljard går i stöd till de invandrartäta kommunerna, trots att dessa påstås vara en vinstlott för Sverige. Ju fler invandrare desto större är dessa kommuners socialbidrag. Mycket litet görs i det offentliga Sverige för att belysa konsekvenserna och stoppa förfallet. Istället gör makteliten allt de kan för att genom ofullständig statistik och på andra sätt mörka. Det gäller också att så snabbt det går föra in de ökade kostnaderna på mixade konton.

Likadant är det inom de moderata paradgrenarna lag och ordning, försvaret, polisväsendet och ”alla ska jobba”-grenen. Allt är söndertrasat och siffrorna skenar för grupper som troligtvis aldrig kommer att få jobb. Det medför att de skattehöjningar vi nu ser bara är en blek försmak. Vänster- och högerfrågor, allt verkar få stryka på foten. För vad? Ser man vad media intresserar sig för och drevar kring, så verkar skälet vara den nya värdegrunden, ”allas lika värde”, det mantra som är tänkt att erövra världen. Det går inte att blunda för att detta har ett samband med att vi har fått en feministisk regering. Feminismens enda intresse är ju, av historiska skäl, ”orättvisor”. Att motverka dessa orättvisor genom krav och indoktrinering i rätt tänkande verkar vara feministernas enda intresse.

Med det perspektivet är den nya ”enfrågereligionen” – rättvisa och jämlikhet – ett drömscenario för en härskande elit. De får ett moraliskt motiv till att förtrycka oppositionen. De ges fria händer att straffa de ”onda” och belöna de ”goda”. Varje kritik av etablissemangets politik omvandlas direkt till en anklagelse om att de ”förtryckta” grupperna attackeras. Trollformeln ”abra kadabra” har ersatts med ”delar inte vår värdegrund”. Denna stämpel utesluter alla möjligheter för den anklagade till försvar eller lagskydd eftersom ”han inte delar vår värdegrund” och därmed per definition är dömd på förhand. Det passar ett argumentlöst etablissemang bra.

Varför är det så? Tal om vänster, höger, globalism och NWO och andra grupper som försöker dra nytta av situationen till trots, så måste det finnas en allmänmänsklig drivkraft som kan förklara att politiker, journalister och vanligt folk är så aggressiva och helt skamlösa. Visst, media förvrider vår verklighetsbild och målar upp oss som ett hot men räcker det för att förklara styrkan i aggressiviteten från de ”rättrogna”. Det måste finnas något mer som gör att vi som har invändningar tassar och hukar oss; ett allmänmänskligt drag, en egenskap i våra psyken som gör detta möjligt. Det har något med grupptryck att göra. En helhetsbild kräver dock en fundering över hur vi hamnat här och varför media är navet i detta onda. Vi behöver klargöra hur gruppmoralens starkt sammanhållande kraft fungerar förtryckande och upprätthåller tillståndet.

Vi behöver till exempel få klart för oss att Sveriges riksdag är tänkt att fungera på ett helt annat sätt än den gör idag. Riksdagsmän ska ju representera människorna hemma på bygden, vars åsikter ligger nära ett parti. Idag representerar de och följer en partistyrelse enväldiga dekret. Orsaken ligger antagligen i att hembygdens naturliga grupper slås sönder. De lokala rättigheterna försvagas. Vi får alltmer av global storindustri, storjordbruk och större politiska regioner. Familjen formas genom skatter, bidragssystemet och lagar mer av statlig och kommunal styrning än av människorna själva. Detta är nog också en delförklaring till urbanisering – att allt fler vill flytta till tätorter, där besluten och makten finns. Politiker har helt enkelt inga att representera, då det inte finns någon grupp att tala för, som de har kontakt med. Istället formas och filtreras politiker i dag fram via ungdomsförbunden. Där tränas de i vår tids dogmer, i värdegrundsdekret och fraseologi, till karriärer i de politiska hierarkierna. De som är skickligast i fraseologins och demagogins konst blir de lyckliga vinnarna. Som riksdagsmän belönas de med status och pengar, så länge de fortsatt agerar som knapptrycksmaskiner. Denna typ av lojalitet innebär förstås att riksdagspartiernas styrelser får en närmast enväldig makt över riksdagsmän och politiker på lägre nivåer. Om det görs politiska misstag så medför det inget större lidande för dem som förlorar makten. De kan sitta i opposition och vila upp sig i fyra år. Lojaliteten med väljarna är således idag helt bruten och ersatts med en partiöverskridande sammanhållning, som syftar till att behålla partistyrelsens diktatoriska makt.

Hur kommunicerar politikerna med väljarna? Svaret är förstås att det sker via media. Politiker blir extremt beroende av att hålla sig väl med media. De vet att dess regelmässiga vinkling och filtrering gynnar vissa och förtalar andra. Media i sin tur vet sin makt och journalister kämpar, intuitivt och genom grupptryck, för att behålla denna. Medias makt utövas via en värdegrund. Värdegrunden, som i Sverige benämns ”allas lika värde” ska låta bra och vara diffus i sin betydelse, vilket har fördelen att den inte kan diskuteras eller ifrågasättas på ett vettigt sätt, utan att debattören misstänkliggörs. Det innebär också att rätt värdegrund i varje specifikt fall bara kan bestämmas av den i media som säger sig ha den rätta värdegrunden. I praktiken blir det de högsta hönsen i denna medias värdegrundspyramid som i varje enskilt fall bestämmer hur man ska ställa sig. De som är mest för den aktuella värdegrundens idéinnehåll blir de som är bäst lämpade att förvalta den mediala makten.

Makten utövas främst genom drev och förtal. Nya värdeord och nya drev sprids blixtsnabbt i media. Journalisterna har ett kollektivt intresse i att bevara sin makt. Oavsett hur löjligt eller ynkligt drevet är, så hänger alla journalister på. Att tveka eller avstå skulle ses som ett förräderi, vilket leder till sanktioner från redaktionschefen.

Medias vana att sätta sig över demokratin, skydda brottslingar och förstöra människors liv försvaras med att de gör det av ”demokratiska” skäl, med respekt för pressetiska regler. Det kan förstås finnas andra orsaker till en ensidig agenda, som redaktörens etniska bakgrund eller någon medial maktpersons sexuella läggning. Det som förenar dessa två är ju att deras respektive grupp beskrivs som förtryckta och därför har samma nytta av den beskrivna härskartekniken. Det förklarar varför de alltid är eniga utåt och förenas i ”allas lika värde”, trots de uppenbara motsättningarna. Värdegrundsgemenskapen är ganska ytlig och har mer karaktären av intressegemenskap. Kanske tror man att en globaliserad värld ska ge skydd mot etnisk förföljelse och att en avvikande sexuell läggningen kan skyddas genom att propagera för diverse normlöshet. Men medias huvudsakliga agenda verkar ändå vara att bevaka sin maktposition.

Medias ”värdegrund” är egentligen tom eftersom den skadar samhälle och människor. Den ska mer ses som en uniform, som gör det möjligt att sortera vänner och fiender.

Medias ”värdegrund” är egentligen tom eftersom den skadar samhälle och människor. Den ska mer ses som en uniform, som gör det möjligt att sortera vänner och fiender. Trump är ett tydligt exempel. Trots att börsen går upp, arbetslösheten går ner i USA och Syrienkriget går mot sitt slut, så är han fortfarande medias huvudfiende. Deras hopp står till att hitta någonting som gör att han kan avsättas, trots att han är folkligt vald. Dagens Nyheter har fyra till fem hatinslag mot Trump varje dag. Förklaringen är att han inte kan kontrolleras. Trump har inte gått i något politiskt ungdomsförbunds värdegrundsskola och reagerar inte rätt på drev.

Vårdandet av värdegrunden är central, då detta är medias maktmedel över politikerna och deras beslut. Den viktigaste uppgiften för media blir därför att få politiker att erkänna den värdegrund som media använder för att kunna avsätta och tillsätta. Att Trump inte reagerar på drev blir därför makalöst upprörande för media. Media måste samtidigt få konsumenterna att acceptera den aktuella värdegrunden som ett giltigt motiv till drev och vinkling. Inströsslat bland hatdreven får vi därför flyktingsnyft och låtsashumanism. Man så att säga slår dödligt med ena handen och smeker med den andra.

De interna maktpyramiderna inom media gör det svårt att byta värdegrund utan en intern revolution. Detta måste vara bakgrunden till att vi aldrig har fått läsa något positivt om Sverigedemokraterna i media, trots att de har en trolig väljarpotential på 30 till 40 procent. De hotar maktelitens värdegrund. Feministiskt initiativ däremot förstärker denna värdegrundsauktoritet. Konsekvensen är att att vi sällan får läsa något kritiskt om detta parti, trots deras fullständigt vansinniga partiprogram.

Det finns således en symbios mellan media och politiker. Politiker kan inte föra en politik som ogillas av media och media kämpar för att behålla sin makt över den värdegrund som är skräddarsydd att ge dem denna makt. De har dessutom sålt in denna bild av sig själva till läsarna, vilket gör att de skulle förlora trovärdighet vid en förändring. Medias maktmedel är dreven som gör folk så skräckslagna att de bortser både från lag och rätt. Trots den smått otroliga anpassning som svenska folket gjort under medias ok, så måste årligen ett visst antal ”häxor” brännas för att statuera exempel. Och det verkar finnas gott om villiga politruker och skarprättare för detta vidriga jobb. Kvar är ett antal pensionärer och lantisar som blivit efter, som visserligen kan få oväntat besök av Expressen, men som annars verkar för ett mentalt friskt Sverige.

PH

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.